Tåget hade precis rullat in i Ryssland då en svensk man i vår kupé berättade om hur hans företag mutade sig fram i S:t Petersburg. Han skrattade åt våra frågor om hederlighet.
- Utan mutor kommer du ingenstans i Ryssland. Så är det bara, hävdade han.
Ombord mötte vi också en grupp glada finnar. De var anställda i ett EU-projekt och godkände olika satsningar i forna Sovjetunionen.
- Men det är inte lätt. Ibland har man ingen aning om vart fan pengarna tar vägen, sa en.
Finnarna söp stenhårt - och rekommenderade ryska flickor. Helt ogenerat berättade de på knagglig engelska inför ryska medpassagerare i samma kupé om hur Moskva var en enda stor bordell och att ryska kvinnor var deras "specialitét".
Den svenske företagaren var mer återhållsam och varnade oss för det som var farligast för turister i S:t Petersburg: polisen.
- Flera av mina utländska vänner i stan har blivit rånade av polisen. Du blir stoppad av en patrullbil, de kräver att få se ditt pass, säger "problem" och hävdar att du saknar något intyg eller hittar på något annat fel. De kräver att få se fler papper och nöjer sig inte förrän de letat igenom din plånbok. När du får tillbaka plånboken är den länsad. De har tagit alla dina pengar. Vad ska du göra? Polisanmäla dem?
En tidig kväll i S:t Petersburg satt vi på en balkong i ett köpcentrum, med utsikt över paradgatan Nevskij Prospekt och glodde på folk. Fyra tjejer i blå peruker delade ut cigaretter. Man såg fler rökare än icke-rökare i folkvimlet. Många söp öppet.
- S:t Petersburg blir vackrare ju fler öl man dricker, sa jag med en Baltika i näven.
- Du har rätt. Det är väl därför folk super så in i helvete här, sa min reskamrat Jocke.
Några dagar senare gick vi på opera på Bolsjojteatern i Moskva. Det var underhållning av absolut världsklass. Vi brydde oss inte om att biljettförsäljaren på det lyxiga hotellet lurat oss att betala överpris och att "the great seats" i själva verket var ståplatser. Puccinis "Turandot" var magisk. Särskilt skönt också med en opera med lyckligt slut när man befann sig i ett grått Moskva.
Efter några dagar i Rysslands huvudstad - då vi bland annat tvingats knuffa bort närgångna barn som tiggde och slet i våra kläder, och tvingats hoppa av en tunnelbana på fel station för att undvika ett gäng fulla skinnhuven - var det dags att åka vidare. När vi checkade ut från Hotel Sputnik frågade vi artigt om vi kunde få ställa in våra väskor i bagagerummet eftersom vårt tåg inte avgick förrän vid midnatt. Receptionisten tittade på oss som om vi var hundar som skitit på mattan.
- Ni checkar ut?
- Ja.
- Baggage room full.
Det var naturligtvis en lögn. Hotellet hade bara ett fåtal gäster, vi hade redan varit i de två stora bagagerummen en gång. Hon ville ha mutor. I helvete heller. Jag kunde inte hjälpa det, jag började gapskratta.
- Det är omöjligt.
- Baggage room full.
Ombord på transsibiriska järnvägen fick vi återigen lära oss värdet av mutor. Andra dagen beställde vi kyckling.
- No chicken.
Vi beställde öl.
- No beer.
När vi satt och åt köttsoppa och drack läsk klagade ett norskt par över att deras räkning blivit saltad. Servitrisen som knappt kunde ett ord engelska blev till slut förbannad. Hon pekade på notan och deras tallrikar, sedan rusade hon in i köket och kom tillbaka med två tallrikar kyckling och pommes frites. Kyckling, som servitrisen just sagt till oss var slut.
- Chicken. You pay! skrek hon till det norska paret.
Strax därefter kom ett gäng tyskar in och beställde öl. Bordet fylldes med ölflaskor av samma servitris som berättat för oss att det inte fanns någon öl.
Själva insåg vi att det bästa vi kunde göra under den 518 mil långa resan mellan Moskva och Irkutsk var att köpa mat på stationerna när tåget gjorde uppehåll.
I Irkutsk bodde vi hemma hos en rysk familj, kontakten förmedlades via en svensk resebyrå. Först flera dagar efter att vi rest vidare upptäckte vi att vi blivit bestulna på en ficklampa med mera.
När vi så småningom klev ombord på tåget till Mongoliet var det med några fina minnen som operan i Moskva och vandringar runt Bajkalsjön. Trots allt var vi ganska nöjda.
Det var före gränskontrollen mot Mongoliet. Återigen fick vi höra det mest fasansfulla ordet man kan höra med rysk brytning.
- Problem.
Damen var passpolis och tittade på de dokument som vi hade fyllt i vid ankomsten till Ryssland från Finland, där man bland annat berättar hur mycket kontanter man har med sig in i landet. Jag hade varit ärlig och skrivit 1.350 dollar. Ett stort misstag.
- Problem, sa damen och när en fransyska ryckte in som tolk fick vi veta att en stämpel som fanns i en ruta där det stod "stamp" också skulle finnas över den nedskrivna summan pengar.
- Ni måste växla alla era pengar till rubler, sedan till den mongoliska valutan, förklarade passpolisen.
- Ni kommer att förlora massor av pengar, sa en rysk medpassagerare.
- Vad ni än gör, kliv inte av tåget. Då blir ni av med allt ni äger, sa en annan ryss.
Vi vägrade att växla och pekade på vår stämpel. Passpolisen lämnade oss och vi hoppades och trodde att hon ändå skulle godkänna stämpeln i rutan avsedd för stämplar. Flera timmar senare kom hon tillbaka med allas pass och i sällskap av militärer. Då hade jag stoppat ner en stor summa pengar i ena skon och en mindre summa i plånboken. För att vara garderad i värsta fall.
- Problem, sa passpolisen igen.
Nu var dessutom växlingskontoret stängt.
- Antingen ger ni oss alla pengar eller också måste ni kliva av, sa hon.
Vi befann oss inte ens i en stad, vi var vid en liten gränsstation mitt i ingenstans och hade bokade hotell och tågresor som väntade på oss i Mongoliet. Passpolisen upprepade sitt:
- Problem.
Två militärer började knuffa oss.
- Okej, vi betalar.
Vad hade vi för val? Senare fick vi höra talas om resenärer som förlorat ännu mer pengar. När tåget äntligen - ÄNTLIGEN! - rullade in i Mongoliet bjöd franska medpassagerare på ost, korv, bröd och några muggar ren sprit.
- Plötsligt vet jag hur det känns att bli rånad, sa jag och knöt upp vänster sko - och hur det är att vara valutasmugglare.
- Herregud, sa en fransman och hällde upp en ny omgång rysk vodka.