Lenin pekar med uppfordrande min framför centralstationen i Vladivostok, staden ”som härskar över östern”. Näst efter kilometertavlorna står statyerna av Lenin för transsibiriska järnvägens flesta återseenden. Det lär bara finnas ett uttalande av Lenin om Vladivostok, efter bolsjevikernas seger 1922: ”Det är långt dit, men det är vårt.” Att det är långt upplever man bäst med tåg.
Vi rullar norrut medan vår första middag serveras i restaurangvagnen. Det blir gravad fisk och lerkruka med rysk bondgryta. Det långa tåget ringlar sig fram i halvmörkret medan fullmånen stiger över skogen och Ussurifloden. Lokets strålkastare lyser upp godstågen som dundrar oss till mötes med explosiv kraft.
På morgonen är vi i Chabarovsk, där floderna Amur och Ussuri möts. Vi färdas hela nätterna och ägnar dagarna åt städerna med lokala guider. Ofta lunch på bra lokala ställen, på kvällen middag på tåget. När vi rullar dagtid lyssnar vi på föreläsningar om Ryssland av förre brittiske diplomaten Stuart Thom. Eller på lektioner i ryska. Eller på någon inbjuden musiker i den vackra barvagnens röda soffor. Vi utstår ett ganska sofistikerat liv ombord.
Drygt fyra mil väster om Chabarovsk färdas vi genom trakten där bolsjevikerna vann sin slutliga seger 1922. Vi sträckreser i två dygn 290 mil till Ulan-Ude, befolkat av burjatmongoler och centrum för tibetansk buddism. Världens största Leninhuvud blir dagens staty. Landsbygden har typiska trähus med blåmålade fönsterluckor.
Hit kom tekaravanerna från Kina, i dag möts transmongoliska och transsibiriska järnvägarna här. Efter en halv natt av passkontroller har vi en heldag i Mongoliets huvudstad. Vi hinner med Djingis Khans och hjälten Sükhbaatars torg, buddistklostret Gandan och några museer. Ulan Bators trafiksituation är bland de värsta vi upplevt. Lunch på landet i en stor jurta, sedan vandring i reservatet Bogd Uul till buddistklost-ret Manzushir Khiid från 1700-talet. De tjugo templen förstördes och deras tre hundra munkar dödades eller jagades bort av kommunisterna på 1920-talet.
En tidig morgon vaknar vi vid Bajkalsjön, resans vackraste avsnitt. Järnvägen löper på en avsats längs de branta stränderna. September sprider guld i lövverken hos björkar och popplar. Vi passerar fyrtio gamla stentunnlar och många broar. En fördel med ”privattåg” är att det väntar i viken vid Polovina medan vi ordnar barbecue i solen. Framför oss vilar jordens djupaste och näst största insjö med en femtedel av jordens sötvatten.
Nästa dag i Irkutsk. Den första ångdrivna isbrytaren ligger vid sin brygga i Angarafloden. Tsar Alexander III står staty som omväxling till Lenin. Transsibiriska järnvägen började byggas på tsarens order 1891 och avslutades 1916 av hans son Nikolaj II, den siste tsaren.
Bland de fina trähus som överlevde branden i Irkutsk 1879 finns dekabristen furst Volkonskijs. Dekabristerna var Rysslands första revolutionärer, adelsmän som gjorde uppror i december 1825 i Sankt Petersburg. Volkonskij tvingades till exil i Sibirien.
Som avslutning överraskas vi med en musikstund i salongen med en sopran, en tenor och en pianist, som ackompanjerar på Maria Volkonskijs 178 år gamla Lichtenthalflygel. I en annan salong häpnar vi över hennes pyramidpiano från 1700-talet.
På det sättet fortgår vår tågresa. Från ”Sibiriens Paris” Irkutsk har vi 519 mil kvar till Moskva. Vi korsar stora floder som Jenisej, av Anton Tjechov kallad ”en kraftfull, dundrande Herkules”. Floden Ob nära Novosibirsk och Volga i Kazan.
Före läggdags i Mariinsk stannar vi för att koppla om strömsystemet från 25 kilovolt växelström till tre kilovolt likström. Det sker på flera ställen, eftersom olika etapper av järnvägen elektrifierades under olika tidsperioder.
I Novosibirsks operahus, Sibiriens Colosseum, vandrar vi runt i kulisserna bland rekvisita och på läktaren bland grekiska statyer, som ger härligheten en klassisk look. Framför Rysslands största opera reser sig förstås en av landets största Leninkolosser.
I Jekaterinburg vill vi se Kyrkan på blodet. I juli 1918, i Ipatjevs källare, mördade Lenins bolsjeviker kallblodigt hela familjen Romanov, Rysslands sista tsarfamilj. Ipatjevs hus förstördes 1977, vilket bidrog till att ortodoxa kyrkan helgonförklarade tsarfamiljen 1981 som martyrer, och att Kyrkan på blodet byggdes på platsen. Vi berörs av en välgjord statygrupp av de sju familjemedlemmarna samlade runt ett stort kors. Nikolaj II håller tronföljaren Aleksej i sina armar.
Väster om Jekaterinburg korsar vi gränsen mellan Asien och Europa. I närheten får vi ännu en nyttig påminnelse. Murar med tusentals namn ingraverade minner om bygdens offer för Stalin på 30-talet. Vår lokala guides farfars far återvände aldrig från Gulag.
Härnäst väntar Kazan vid den majestätiska floden Volga. En ståtlig stad från 1200-talet som överraskar med att vara så ”europeiskt välordnad”. En miljonstad i Tatarstan, med lika delar tatarer och ryssar, och vars civiliserade yttre beror på gott om oljepengar.
Resans kanske mest imponerande historiska sevärdhet är Kazans kreml, med enastående byggnader från 1500-talet och framåt. Främst Bebådelsekatedralen med himmelsblå lökkupoler, som själve Ivan den förskräcklige lät bygga 1562, och Kul-Sharifs moské, helt ny och helt enorm. Inne i stan mitt för operahuset hälsar Lenin troget på oss över gatan från Frihetsparken.
Med 82 mil kvar till Moskva bjuds vi vår sista andliga spis ur den klassiska kultur som gett så många ryssar kraft att överleva. I en intim salong, exklusivt för vår grupp, sjunger en bassångare från Kazanoperan sånger till piano ur legendariske Fjodor Sjaljapins repertoar. Enligt samtida författaren Maksim Gorkij var Sjaljapin ”en epok inom rysk kultur i klass med Pusjkin”.
En högstämd och känslosam avslutning, värdig vår episka resa och vårt vackra tåg ”Den gyllene örnen”. Vi stiger ombord för den sista etappen till Moskva.
Text och foto: Peter & Cedric Hanneberg.