- Bom Dia Senhora!
Mannen ler strålande mot mig, men jag är bragt ur fattningen av nästa upptäckt. En blodig hög inälvor just vid mina fötter och en halvflådd nunnemakak som dinglar från ett träd. Mord i paradiset!
Jägaren följer med mig till vårt läger, entusiastisk över mötet. Han har aldrig sett ett tält förut, men finner det mycket praktiskt. Han tycker att vi gjorde helt rätt i att komma hit.
- São Tomé é muito bom, säger han. I Angola eller Gabon är det farligt att sova på stranden. Men här finns inga banditer.
Han vill så gärna hjälpa oss, börjar hugga upp vår ved med sin stora machete. När jag förklarar att vi klarar det själva frågar han om vi behöver kokosnötter. Den hjälpen tar vi tacksamt emot. Avundsamt betraktar jag honom när han kilar uppför stammen, smidig som en vessla. Han hanterar kniven som vore den en del av honom själv; öppnar enkelt ett par nötter med några välriktade hugg.
Sedan undrar han om han kan få några dobras till en öl. Jag förklarar att vi inte kan ge bort pengar, men om han har någon fisk att sälja betalar vi samma pris som på marknaden inne i stan. Han lovar belåtet att komma tillbaka lite senare och ger sig av. Jägarens hund springer efter med aphuvudet i munnen.
Ryktet om vår närvaro har tydligen spritt sig, för frampå förmiddagen får vi fler gäster. Ett tiotal glada barn kommer hoppandes och hjulandes så sanden stänker, blanksvarta av vatten. Jag försöker konversera artigt, men de talar en svår kreoldialekt och mina fattiga portugisiska fraser räcker inte långt. De tror att jag ljuger när jag säger att jag är tjugofyra år.
- Var är dina barn då?
Jag säger att jag inte har några.
- Det är omöjligt, du kan inte vara tjugofyra år och inte ha barn!
Deras kläder är mer hål än tyg, men de är fulla av energi och ser inte undernärda ut. Mat saknas inte på São Tomé, i skogen växer papaya, brödfrukt, bananer och andra fruktsorter. Dessutom odlas grönsaker och rotfrukter som potatis och manioka. Vattnen runt São Tomé är bland de fiskrikaste i Afrika. Men vetebröd från bageriet i stan är tydligen en lyx, förstår jag när barnen ber om våra sista torra bullar.
Riset är slut och vi har ledsnat på brödfrukt och på att ständigt ha sand i byxorna. Vi vandrar tillbaka till närmaste by, Porto Alegre. Där pressar vi in oss i bussen, en gul Toyota minibuss som går till São João dos Angolares.
Det är trångt men stämningen är på topp. Chauffören spelar kassettband och tutar i kurvorna i stället för att bromsa, getter och vimsiga höns flyr i panik. De karibiska rytmer som skräller ur knastriga högtalare får kvinnan som sitter bredvid mig att dansa, jag skuffas hjälplös mot min andra granne. Alla skrattar och kvinnan gungar sin blommiga bak framför mig. Vägen är ganska nybyggd, av asfalt, men djungeln har redan börjat äta sig in. Bussen stannar tvärt och kryper över en bro som brustit på mitten - det går bra den här gången också - och vi ankommer lyckligt till São João dos Angolares.
Oljemålningar på väggarna och en skulptursamling antyder att den gamla kakaoplantagen Roça São João numera tjänstgör som ateljé och galleri, det enda i hela landet. Skulptören Pedro Santana gör kubistiska fantasier av lent trä och valskelett, karakteristisk afrikansk konst på gränsen till konsthantverk.
Mangårdsbyggnaden ligger högt, från vårt hörnrum kan man se havet. Höga, välvda dörrar leder ut till den övre verandan som går runt halva huset. Allt är slitet men charmigt. Breda golvtiljor i afrikansk teak, fyra meter i tak, och ljus och vind får komma in överallt.
Även annat får komma in genom de glaslösa fönstren och den glipande jalusidörren. Stora vackra steklar bygger sina spottunnlar på stenväggen, på toaletten väver en sju centimeters spindel sin väv. Mitt i natt en väcks jag av att någon prasslar med en plastpåse under sängen. En hungrig råtta, kanske en orm. I trädet utanför gör en flygande hund sitt bästa för att hålla mig vaken, skriker genomträngande som ett panikslaget barn, sörjer kanske sin make som blev middag i går.
Det finns ingen elektricitet och sedan solen sjunkit bakom vulkantopparna klockan sex är det becksvart. Vi går ned till de forna slavlängorna och sitter i oljelampans sken runt Pedro Santanas köksbord. Hans fru Eliza serverar grogo, sprit gjort på sockerrör. Någon klinkar på en ostämd gitarr, folk kommer och går. Pedro är dåsig, han har fått en släng malaria och medicinen har ännu inte hunnit verka.
Vi går ned till byn för att se om nattklubben är öppen i kväll. Men vi är för tidiga; tevestunden på torget är inte slut än. Närmare hundra personer sitter framför teven, under ett tak utrustat med en jätteparabol. När den stängts av går folket hem med sina sittpallar på huvudet.
De som känner för att dansa går till nattklubben där man skakar loss till gäll syntbaserad calypso från Kap Verde. Alla dansar, både småbarn och gamla farmor. Eliza har sonen Santana junior fastknuten på ryggen, och han sover gott trots att musiken ibland är öronbedövande hög.
Enligt myten grundades byn São João dos Angolares av överlevande från ett förlist slavskepp från Angola på 1500-talet. En annan teori är att de härstammar från förrymda slavar från ett slavuppror vid samma tid. I alla händelser har angolarerna varit fria människor ända sedan dess, till skillnad från merparten av landets svarta befolkning, som frigavs först 1875.
Huvudstaden São Tomé Ciudade har drygt 40.000 invånare. Vardagskommersen påminner om en svensk fredagseftermiddag efter löning. Skillnaden är bara att det finns fler säljare än köpare, och alla säljer samma saker. Trafiken är livlig och det gäller att se upp. En taxi åker förbi med en gigantisk svärdfisk i bakluckan. Stjärten sticker ut en bra bit. Bilen ser ut som om den kunde simma. Nere vid stranden har några fiskare kommit in med sin glittrande fångst, andra är på väg ut i sina segelkanoter gjorda av trädstammar. Vid horisonten syns fler fyrkantiga segel.
Människorna vi möter har väldigt skilda utseenden, och alla färgskiftningar från kolsvart till sydeuropeiskt ljusbrunt förekommer. Också detta är tecken på den påtvingade folkblandning som skett under århundraden. Folket här kommer från Afrikas alla hörn, och är uppblandade med portugisiska kolonisatörer.
När Pedro Escobar och hans portugisiska flotta första gången siktade São Tomé på Sankt Thomasdagen år 1469 var ön obebodd och täckt av urskog. De första kolonisatörerna hade problem med klimatet och dog som flugor av tropiska sjukdomar. Från den afrikanska kontinenten hämtades svarta som tämjde urskogen.
São Tomé spelade en viktig roll i slavhandeln, alla skepp på väg från Afrikas västkust mot Västindien och Brasilien var tvungna att stanna här och lämna minst en fjärdedel av sina slavar i tull till Portugals vasall. I dag har det gamla fortet, São Sebastião, gjorts om till museum om slaveriet. Det inrättades "för att mänskligheten aldrig ska begå samma misstag igen" som det står ovanför porten.
Om inte São Tomé är litet nog finns den andra ön, autonoma Príncipe, med bara åttatusen människor. Vi flyger dit i ett litet propellerplan och landar på en grusbana. Vi får lift in till huvudorten Santo António med stadens polis.
Santo António är delvis i ruiner. Tomma fasader gapar som teaterkulisser i blekta pastellfärger, rosa och ljusgult mot det turkosa havet. Papayaträdens rötter spränger likt grå ådror genom de porösa stenväggarna, klängväxter gör sitt bästa för att täcka kolonialtidens lämningar under glömskans gröna matta.
Det är som om klockan stannat på siesta. De små affärerna verkar mest vara fritidslokaler där folk sitter och pratar, väntar på bättre tider. En av affärerna säljer en väggklocka med devisen: "Time is money, today's struggle is tomorrow's success." Den kunde inte vara mer malplacerad.
En dag blir vi inbjudna till Claudio Corallos kakaoplantage. Vi cyklar i tre timmar uppför mördande backar, sista biten balanserande på steniga röda vägar. Uppe på berget är luften lite svalare, och en magnifik utsikt över den dramatiska kusten breder ut sig. Vita hägrar seglar majestätiskt över trädkronorna, de slocknade vulkanerna har mjuka molnluvor. I träden tjattrar papegojor.
Claudio berättar om kakaoprocessen, hur bönan fermenteras, torkas och rostas. Príncipe var först i Afrika med att odla kakao och den ursprungliga plantan som fortfarande växer här är mycket härdig. Varken insektsmedel eller gödning behövs, vilket gör det möjligt att driva plantagen ekologiskt.
I nedförsbacken på hemvägen behöver jag inte ta ett enda tramptag.
Bakom pensionat Romars veranda reser sig böljande regnskog som en vägg bakom bebyggelsen. Kokerskan Zou-zou dukar med vit duk innan hon bär ut doftande calilu-soppa till förrätt. Vi sitter till bords med en stilig äldre herre, bredaxlad och smärt, vid namn Albertino Meto.
- Sverige är mitt andra fosterland, säger han och berättar om sitt liv.
Om sin kamp i frihetsrörelsen för ett självständigt São Tomé och om bortdrivandet av portugiserna 1974. Om hur hans parti efter maktövertagandet transformerades till en sträng socialism, utan plats för oliktänkare.
- Portugiserna flydde och med dem försvann all kunskap. Det fanns praktiskt taget inga yrkeskunniga arbetare kvar, nittio procent av befolkningen kunde inte läsa och det fanns bara en läkare i hela landet. Plantagerna nationaliserades och regeringen upprättade starka band med Sovjet, Kuba och Angola. Om man uttalade sig negativt blev man fängslad som jag.
- Efter år i fängelset fick jag en dag två brev. Det ena var från min mor, och det andra var från Sverige. Ett svenskt par, Rolf och Lena Bergström från Nyköping, hade tagit sig an mitt fall. De skrev brev till regeringen och bad att jag skulle bli frisläppt. Till sist fick de ut mig ur fängelset, och jag kom som en nyfödd till Portugal. De hjälpte mig med allt: mat, kläder, bostad. De gav mig mitt liv tillbaka, därför är Sverige mitt andra land.
Till São Tomé kunde han återvända först i början på 90-talet. Landet har nu demokratiserats och gjort en del ekonomiska framsteg. Ännu är dock biståndsberoendet stort. En ekonomi enbart baserad på kakao är mycket känslig, och svängningar i världsmarknadspriset eller en dålig skörd innebär katastrof. Nu hoppas man mycket på turismen.
Den sista natten får vi skjuts av Mateo till flygplatsen. Mateo som även var den förste vi träffade vid vår ankomst. Misstänksamma som vi var då, ville vi inte åka till hans hotell, vi trodde vi kunde hitta ett bättre på egen hand. Han envisades inte, sa bara att hans erbjudade var det bästa, vilket vi också insåg efter några svettiga timmar i en taxi på jakt efter logi.
Han är nog den trevligaste "turistinkastare" som vi någonsin träffat. När vi träffar honom den sista kvällen erbjuder han oss gratis lift till flygplatsen, trots att vi bara bodde en natt på hans hotell för en månad sedan. Han vinkar till avsked när vi går genom tullen. Utanför stiger den afrikanska solen, stor och röd.