Park Avenue är inte ett förstahandsval för turisten som vill ha hotellet som ett ombonat hem över en helg. Däremot motsvarar det säkert alla krav från affärsresenärer som sover sina timmar om natten, kopplar upp sig via ett perfekt fungerande bredband och ägnar resten av tiden åt affärer och förhandlingar på annat håll i stan. Eller i konferensrummen som har namn från hotellets svunna storhetstid: Karl Gerhard, Lasse Dahlquist, m/s "Gripsholm", Taubesalen.
Det mesta från Hotellpatrullens förra besök för tre år sedan kan upprepas. Korrekt och opersonligt. Dock är det inga fläckar på handdukarna. Servicetelefonen One Touch fungerar. Frukosten är mindre kaotisk.
Vid förra besöket tyckte Hotellpatrullen att hotellet borde se framåt och därför plocka ner alla gamla fotografier på svenska toppartister som uppträtt i strålkastarljuset på nattklubben, numera avskild från hotellet. Bilderna är nerplockade och ersatta av montrar med dalahästar och andra prylar för köpstarka turister. Frågan är om någon blir gladare.
Det har blivit ännu mindre av prestigehotellet Park Avenue, med lyster från 1950-talets rederisocietet och mera av SAS Radisson, det vill säga utslätat intill total igenkännlighet.
Läget är ett av de bättre i Sverige. Ute på Avenyn är Park Avenue fortfarande en pärla med den festligt galonerade och fryntlige dörrvakten. Även lobbyn är sympatiskt stimmig i rusningstid och särskilt under lördagseftermiddagen.
Då råder en sober, burgen stämning bland gästerna på den välbesatta restaurangen, den enda som finns kvar. Brunchen serveras 12.00-16.00 och kostar 169 kronor, vilken man ledigt äter upp fem gånger om.
För den maklige och nyfikne turisten är faktisk detta en liten begivenhet. Det skrider människor förbi på gatan och i lobbyn. Matgästerna är av hög medelålder och tituleras "Ni" med stort N. De representerar det välklädda, självmedvetna men diskreta skikt av borgerlighet som bara verkar finnas i Göteborg. Ringer mobiltelefonen ber man viskande få återkomma om en timme och stänger av apparaten.