Jag går dit och får betala tre hundra kronor för dagens soppa, billigaste huvudrätten och ett glas vin. Man åker inte till S:t Moritz för att leva billigt utan för att leva dyrt, det är själva poängen. Till S:t Moritz reser travellers som vill lämna hopen av turister bakom sig och "vara rika tillsammans". Det har de gjort i snart 150 år.
I S:t Moritz spenderas tre gånger så mycket pengar på vintern som på sommaren.
Ändå var det sommaren som en gång skapade S:t Moritz, närmare bestämt klimatet och kurvattnet. Enligt historieskrivningen flyttade sig de allra rikaste, främst engelsmän, allt längre och längre bort för att vara i fred för vanliga turister, främst Thomas Cooks gruppresor. Vissa excentriska lorder och dollarmiljonärer accepterade till slut bara avlägsna byar, helst sådana utan väg, dit den sparsmakade gästen fick bäras.
S:t Moritz passade som handen i handsken. Dalen låg djupt inbäddad i kantonen Graubünden, folket talade rätoromanska. För att komma till S:t Moritz krävdes många dragdjur och mycket personal. Järnvägen dröjde exemplariskt länge med att bli framdragen. När tåget väl kom 1913 förbjöds biltrafiken. Den släpptes lös först vid mitten av 20-talet. Fortfarande rasar den lokala debatten om turismens inriktning. Vågar man i kristider med fallande börs och flygrädda amerikaner hålla strikt på den individuella lyxen? Eller ska man satsa på en måttlig massturism med ökande trafik och ökat byggande i en trakt där vägarna redan lider av förstoppning och hotellen står på varandra?
Kalaset startades av en framsynt hotellkarl som hette Johannes Badrutt. År 1856 lät han bygga ett högt beläget härbärge som fick namnet Engadiner Kulm. Några år senare slog han vad med fyra engelsmän om att de skulle gilla vintern i S:t Moritz. Annars skulle han betala deras hemresa. De gillade vintern och kom tillbaka nästa vinter med tongivande delar av den engelska överklassen.
Badrutt kunde driva hotellet året runt och lät för hotellets räkning bygga det första elektricitetsverket i Schweiz. Utomhus byggde han en curlingbana, vips hade han myntat begreppet vinterturism. Curlingklubben bildades 1880 och fick stor betydelse för kontakten mellan rika turister och det lokala borgerskapet.
Johannes Badrutt inrättade den första hotellobbyn, ett rymligt rum där gästerna träffades och pratade. Över huvud taget rörde han om i den spirande hotellvärlden. Han köpte den bästa konsten till sitt hotell, bland annat en madonna av Rafael. Han engagerade stora delar av La Scala-operans orkester, däribland blivande dirigentlegenden Arturo Toscanini. Gästerna var kungar, prinsar, grevar, glada änkor och gulaschbaroner. Alla togs emot som om de varit gäster i det Badruttska hemmet.
Hotell Kulm är ombyggt flera gånger sedan 1856 och ser i dag ut som ett sobert sjukhus. Insidan är som ett sagoslott kryllande av antika möbler, antika gäster och tysta kypare bakom pelarna. Nere i backen ligger världens första skeletonbana, där åkarna ligger framstupa på en låg kälke i svindlande fart. Skeleton var olympisk gren år 1928 och 1948 då vinter-OS hölls i S:t Moritz och återkom förra året vid OS i Salt Lake City.
Världens kändistätaste alphydda är storslagna hotell Palace, grundat av andra generationen Badrutt, invigt 1896. Borden i lobbyn blir upptagna klockan elva på förmiddagen av kändislystna gäster som sitter kvar hela dagen till afterski (eller på franska après ski, som kultmedvetna amerikaner föredrar att säga).
- Ingen vågar resa sig, då tar någon annan bordet, berättar en kypare.
- Vissa kan sitta en hel dag och fika för 20 schweizerfrancs för att få titta på andra som tar in supé för 2.000 franc och lämnar den orörd för att gå vidare till nattklubben.
För närvarande finns fem femstjärniga hotell i S:t Moritz: Kulm, Palace, Carlton, Suvretta House och Kempinski.
Det första man ser från tåget är hotell Carlton som reser sig som en borg på en klippa med namnet i stora röda bokstäver. Det byggdes som sommarresidens åt den siste ryske tsaren. Fortfarande serveras ryska specialiteter på den exklusiva menyn, fortfarande har sviterna ryska namn. Påpekar man att hotellet ligger en bit från liftar och bergbana får man svaret att det bara är tre minuters väg. Med hotellets Cadillac, vill säga.
Medan Carlton och Kulm håller sig med Cadillac håller sig Palace med Rolls-Royce. Hotell Suvretta House, det fjärde av de femstjärniga, har en lika pampig Mercedes som hämtar gäster vid stationen och kör dem till bergbanor och liftar. Suvretta House har dock en egen lift till det stora liftsystemet bara ett stenkast från entrén. Hotellet byggdes 1913 och inriktades som namnet anger på engelska gäster med mycket höga anspråk, inte minst på diskretion. Det ligger som ett väldigt sagoslott i skogen två kilometer från centrum, alldeles vid kyrkogården där familjen Badrutt och andra av ortens fäder vilar i sina gravar.
Här bodde en gång Egyptens ökände kung Faruk. Shahen av Persien åt middag här med sin familj då de bodde i ett angränsande hus som de fortfarande ägde tills för några år sedan.
Nu berättar fru Helen Jacob, som driver hotellet tillsammans med sin man, att barnfamiljerna ökat så lavinartat (från något dussin till mellan sjuttio och hundra senaste påsk och jul) att man inrett en särskild barnmatsal med särskild personal. Tidigare fick småbarnen snällt äta på rummen eftersom de inte äger tillträde till den stora magnifika matsalen där man klär upp sig i smoking och aftonklänning.
Fru Jacob noterar också en annan förändring.
- Förr sov de till nio eller tio och drack en kopp kaffe på rummet. Nu kommer de till matsalen klockan sju och äter så mycket frukost som de orkar och kommer sällan tillbaka till lunch om det inte är riktigt trångt på alpkrogarna.
Hotellen har fortfarande flera anställda än gäster. Eftersom gästerna är förmögna fungerar personalen också som vakter förklädda till dörrnissar, servitörer, uppassare, receptionister, concierger, juvelhandlare och Rolls-Royce-chaufförer.
Enligt personalen skiljer sig dessa femstjärniga hotell från andra hotell framför allt genom den personliga, otvungna kontakten med gästerna. Dessa stannar länge, flera veckor, ibland månader, och lever sina diskreta liv bland statyetter och målningar, utsökta soffgrupper och fåtöljer som haft samma mönster i 95 år. Gäspande sällskap konverserar lojt. Trinda, välekiperade barn stojar under kontinentens mest gnistrande kristallkronor. Blaserade uppkomlingspar läppjar på drinkar och blänger försiktigt åt var sitt håll på jakt efter egna och andras blottor. Spikraka italienska grevar kommer stultande med sina skrockande grevinnor som konverserar grekiska skräcködlor vilkas prickiga karlar suger på cigarrer stora som stångkorvar. Här är humidorer (som håller cigarrerna fuktiga) lika vanliga som hummerknivar.
Även sockerbitarna har hotellets monogram. En uppassare på Palace visar upp små finurliga dockmöbler som han byggt av ståltråd och märkesemblem från champagnekorkar.
- Jag har byggt flera tusen och ger bort dem till vänner och gäster.
Han är från Porto i Portugal och har arbetat på Palace i tjugo år. Något av en spjuver. Kanske vad man som gäst vill ha när man äger allting annat. Ett stycke levande människa. När säsongen är över far han hem till familjen i Porto, äter kabeljo och komage i två månader och kopplar av vid havet men vänder sedan tillbaka till S:t Moritz. Han bor med sina kollegor i ett hus uppåt vägen, trivs där också.
Nere i Bad, som S:t Moritz heter vid sjön med samma namn, har det gamla badhotellet - lagom till de alpina mästerskapen - byggts om till femstjärniga hotell Kempinski i ett djärvt försök att ta upp kampen med slottshotellen på höjden.
De stundande tävlingarna har det senaste året förvandlat liftstationer, linbanor och backar till en byggarbetsplats. Hela trakten har fått en ansiktslyftning. S:t Moritz ska leva upp till sitt rykte som världens förnämsta, men alls inte folkligaste vintersportort.
Förr var hundra bönder uppe i ottan och trampade pisterna. Helikoptrar lyfte med gäster som inte hade tålamod att åka bergbana till de högsta topparna. Andra knegade uppför branterna med sälskinn under skidorna. Motionen som gått förlorad tar man numera igen i hotellgymen.
Från stora torget i S:t Moritz går bergbanan upp till det närmaste liftsystemet. Vagnarna klampas fulla av tungfotade åkare med skidor och stavar. Sommarens frusna tusenskönor och smörblommor ligger tillplattade under flera meter gnistrande snö. Banan går upp till Corviglia. Många namn klingar italienskt. S:t Moritz (San Morezzan på rätoromanska) ligger bara ett par timmar från den italienska gränsen. Varje helg kryllar det av rika italienare på utflykt i sina smäckra bilar. Här äter man inte spagetti för att det är billigt och för att barnen vill ha det utan för att det vimlar av italienare, vilket också garanterar kvaliteten om än icke priset.
Uppe på Corviglia stannar många på lyxkrogen La Marmite. Där sitter brunbrända skidåkare och petar i löjrom, rysk kaviar, ostron och annat gott med vidhängande dryckjom. Normalnotan stannar på en tusenlapp per person. Ändå ett lappri mot vad solglasögonen kostar. Den angränsande självserveringen erbjuder rösti med ägg och ost eller speck för en hundring eller spagetti för lite mer. På brasseriet kostar piccatan 130 kronor. Lunchpaket förbjudna, står det med stora bokstäver.
Många tar liften upp till en gungande linbana som leder till toppen Piz Nair. Där finns också en krog. Liksom nere i nästa dal. Och i nästa. Man kan åka i timmar och alltid vara säker på att hitta ett matställe eller en lift eller en buss eller en taxi eller ett tåg.
Den smalspåriga järnvägen Rhätische Bahn trafikerar trakten med sina vackert röda vagnar med stora fönster mot landskapet. Vid varje station väntar skidåkare. Skidorna ställs i särskilda utrymmen. Denna hårt trafikerade enkelspåriga järnväg håller tidtabellen med en fullkomligt obegriplig precision.
Man kan ta tåget till andra sidan av dalen och stiga av vid en liten hållplats och ta bergbanan upp till Murattas Muragli på 2.456 meter. Där hittar man korvkafé, lyxkrog och relativt billiga rum i ett hotell från förra sekelskiftet med svindlande utsikt och flera timmars nedförslut i minst sagt omväxlande terräng. Eller ta bussen till bergbanan upp till den tio kilometer långa glaciären Diavolezza med vidhängande vackra och icke alltför svåra stup och backar. Eller en annan buss från torget i S:t Moritz till en ny, snabb linbana som i två etapper tar en upp till den vindpinade och vilda (dock med pub försedda) glaciären Corvatsch. Vintertid hålls kvällspartaj varje fredag 3.303 meter över havet. Dock krävs en viss snits av skidåkare som ämnar ta sig nedför det närmast lodräta och hala stupet innan mjukdalarna tar vid. Den vältränade kan avverka nio kilometer i en och samma åkning och en höjdskillnad på 1.400 meter.
I S:t Moritz finns allt vad en skidåkare kan begära, oavsett hur och vad man åker. Längdåkaren startar på sjön (där travtävlingar drar stora skaror på söndagarna) och fortsätter genom skogen och genom byar med små butiker och stora sopsorteringsanläggningar och spöklikt övervintrande sanatorier och hotell och författaren Nietzsches forna residens och vidare in i Fexdalen där det aldrig går en bil utan bara ett och annat slädparti med häst som drar välbärgade gäster över snöglittret till något värdshus där det vankas Bündnerfleisch och Veltlinerwein eller varm choklad.
Alltid detta i samma perfekta väder. Och lång säsong. Man är alltid i mitten, aldrig långt till någonting, möjligen till järnvägen som ligger knepigt men begripligt vid mynningen av tunneln som möjliggjorde tågresor till denna världens förstaklassigaste ändstation, kryllande av hotellbilar förda av uniformerade hotellkarlar som hjälper hjärtsvaga men penningstarka gäster av tåget och in i bilen för vidare befordran till kamomillte, gösanrättningar och stilla liv vid fönsterbord med hisnande utsikt över alplandskapet.
På vinterhelgerna är hela trakten på skidor. På sommaren kommer den knegande med käpp och ränsel. På vintern spelar pianisten i lobbyn på hotell Palace. På sommaren flyttar han ner i matsalen. Då kan man också äta champagnebrunch på hotell Hausers veranda till ackompanjemang av ett dixielandband och förbiglidande öppna Ferraribilar och en och annan antik Jaguar.
Året om promenerar äldre tyska, engelska och italienska par i snyggt pressade gångkläder runt i kvarteren efter middagen, tittar i märkesbutikernas skyltfönster, kommenterar kvaliteter, aldrig priser. Det finns ett par butiker enbart för pipor. Några för klockor. Sy en smoking? Byta lever? Allt är möjligt. Apoteken är mycket välsorterade och kan ta vad de vill för bröstkarameller som bara finns här.
På Hanselmanns 109-åriga konditori serveras nypressad blodapelsinsaft, banana split samt kaffe och sjuttio sorters kakor. Man kan också få smörgås med geleade oliver. I romanen "En kopp choklad hos Hanselmann" berättar den italienska författarinnan Rosetta Loy en mörk historia från andra världskriget då vissa människor sökte sin tillflykt till det neutrala Schweiz men förråddes och försvann. Mycket har hänt bakom fasaderna. Företag har fusionerats eller fallit vid diskreta möten mellan finansfurstar medan deras familjer fått spela kuliss som semestrande skidåkare.
Och ser man på. Som på beställning kommer en uppassare i stramaste livré rusande ut ur ett av de magnifika hotellens entré. Framför sig håller han en magsjuk tax.
Så nära kan man ändå komma den vardagliga dramatiken i den femstjärniga lyxvärld som heter S:t Moritz.