Högt uppe i Alpernas liftsystem finns något som kallas bergshotell. Få skandinaver vet ens att de existerar eftersom de aldrig omnämns i snöresekatalogerna. Dessutom brukar de se ut som vilken annan pistrestaurang som helst på dagarna, med altan på solsidan och rustika snickerier inne i matsalen. Man finner bergshotell på de flesta skidorter i Italien, Schweiz och Österrike. I franska Alperna är de däremot lite sällsynta eftersom skidturismen kom i gång lite senare där.
I stort sett samtliga bergshotell är av äldre datum. Vissa byggdes för så kallade luftgäster som ville vistas i hälsosamma omgivningar kring förra sekelskiftet. Andra är privata eller föreningsdrivna fjällstugor som turismutvecklingen placerat mitt i liftsystemen och några har tidigare varit bondgårdar. Gemensamt är att deras storhetstid passerat eftersom moderna skidturister tycker att bergshotellen blir obekväma när de inte kan nås med bil. De ligger där uppe på fjället utan vare sig nöjesliv, shopping eller skidhyra i närheten.
Bergshotellens enda kvarvarande konkurrensmedel blir att hålla lägre priser. Prioriterar man skidåkning och betraktar skidortslivet som sekundärt ger bergshotellet bästa tänkbara utgångsläge. Här blir man först i pisten varje morgon, utan att behöva stressa till liftarna och trängas i köer. Det räcker med att öppna hotelldörren.
Min personliga favorit ligger i Schweiz och heter Berghaus Diavolezza. Det ligger på toppen av ett liftsystem med samma namn. Man har gemensamt liftkort med den berömda lyxskidorten S:t Moritz, men saknar likheter i övrigt. Diavolezza består endast av en järnvägsstation och två kalfjäll med två kabinbanor. Bergshotellet ligger vid den ena kabinbanans bergsstation, 2.978 meter över havet, med utsikt över glaciärsprängda toppar på ytterligare tusen meters höjd. Vyn är så hänförande och dramatisk att många besökare inte kommer längre än till uteserveringens vilstolar.
Framåt eftermiddagen när dagsgästerna droppar av, sänker sig lugnet. Och kylan. Tjugo graders skillnad mellan dag och natt är att räkna med i januari. Det biter rätt igenom yllekalsongerna när morgonrodnaden penslar glaciärfallen och de första solstrålarna får topparna att glöda. En ytterst uppiggande upplevelse före frukost, vilken framåt vårkanten serveras så tidigt som klockan halv fem. Gästerna vill ha det så. Tidig start är en viktig säkerhetsaspekt för de alpina turåkare som fyller hotellet i mars och april. Många tänker skida vidare mot andra bergshyttor kring lokala alpgiganter. Andra återkommer på eftermiddagen efter att ha skidbestigit toppar med långa och ospårade utförsåk som belöning.
Stämningen är både omtänksam och social, som om du vore på ett slags privat och isolerad bergsportklubb. Och serveringen är ofta billig - både i matsal och bar. Hotellchefen på Diavolezza kommer från Italien och har medvetet satt låga priser på aperitiferna för att skapa lite extra trivsel. De flesta i köket talar italienska, men de lagar tysk mat.
Sänglampan släcks tidigt i Diavolezza. Liksom på alla andra bergshotell är det morgnarna som gäller. Strax före nio, när kabinbanan drar i gång, kliver man i bindningarna. Skidberget är folktomt och man har nästan tusen meters fallhöjd framför brättena. Bara att ta för sig. Full gas i hänsynslösa svängar utför pister med nypreparerat snötäcke som man vet kommer att greppa relativt likvärdig från topp till dal. Inga pucklar, inga stenar, ingen is, inga vingelputtar i vägen. Hela berget i ett enda svep ända ned till dalstationen, precis lagom för att borda morgonens första och ännu glest besatta kabintur. Sedan drar man hela härligheten i repris. Och gärna en gång till. I Diavolezza finns i princip bara en pist per kabinbana. Två branta rökare med ett par skapliga offpistvarianter.
En annan favorit är Rifugio Guglielmina i det vidsträckta och likvärdigt högalpina Monterosa Ski-området i Italien, ett åldrande bergshotell med en synnerligen läsvärd vinlista och en härlig blandning av skidess och familjer. Många bergshotell riktar sig särskilt mot familjer och har generösa barnrabatter. Man kan alltid välja bergshotell som ligger i snälla skidområden som Saalbach i Österrike eller franska La Plagne, där det är billigt, bilfritt och lugnt. Familjerna får kvällarna tillsammans utan att lockas in i byarnas kommersiella ekorrhjul och ungarna kan leka i snön utanför husknuten. Liksom på Berghaus Diavolezza erbjuds en tämligen enkel boendestandard.
För den med töjbar budget och krav på standard rekommenderas femstjärniga Riffelalp Resort i schweiziska Zermatt, ett i alla hänseenden utmärkt hotell med service i toppklass och en ovanligt avspänd atmosfär. Bergshotellet nås med kugghjulsdriven järnväg, måhända inte helt exemplariskt placerat om man vill komma först ut i backen, men detta uppvägs mot att man har egen skidmekaniker och skidlärare. Vid mitt besök föreslog dagsprogrammet att ovana åkare skulle följa med över till liftsystemets italienska sida för en längre lunch. Den medelsvåra gruppen kunde träna carvingteknik och svarta gruppen gavs möjlighet att följa med en bergsguide på ett avancerat glaciäråk som kallas Schwarztor, ett av skidortens verkliga superåk. Rumspriserna startar kring 2.700 kronor per natt för enkelrum med halvpension under högsäsong, klart konkurrenskraftigt med tanke på att femstjärniga enkelrum nere i byn kostar över 4.000 kronor, exklusive middag.
Oavsett skidort och standard har bergshotellen tre klara nackdelar.
För det första är de bökiga att få vetskap om. Man tvingas dissekera skidorternas internetsidor och ofta hjälper inte det. Smartast är att bestämma sig för en skidort och sedan ringa till turistinformationen.
Det andra är att man måste planera ankomsten noga eftersom liftarna vanligtvis stänger klockan 16. Anländer man senare blir det till att övernatta på annat håll.
Bergshotellen är dessutom väderkänsliga. Synkroniserar ankomsten med snöstorm blir det till att söka övernattning på annat håll. Befinner man sig redan i hyttan när himlen dumpar så sitter man fast. Liftar stänger generellt vid oväder i Alperna och att ge sig ut på egen hand är livsfarligt. I bästa fall ser man ingenting, i värsta fall blåser man bort. Man riskerar alltså att stranda på berget och sakta tvingas åse hur ens icke ombokningsbara flygbiljett blir värdelös.
Det enda man kan göra åt saken är att läsa en god bok och sippa vin i väntan på att himlen ska klarna. Vilket den gör. Lågtryck parkerar sällan över Alperna och när flingorna glesnar är man åter kung på berget, med episka morgnar när den kalla, lätta nysnön varierar i djup från pjäxskaften till grenen. Man behöver inte lämna de markerade nedfarterna. Man märker ändå ingen skillnad. Det enda som krävs är att man riktar skidorna i fallinjen, drar upp i hyfsad hastighet, samtidigt som man sänker kroppens tyngdpunkt och vinklar skidorna i långsväng. Svävande balans till ett dämpat och aningen frasande ljud när kroppen klyver snötäcket i kraftfull elegans. Två sådana lyxåk hinner man med innan liftarna hunnit frakta upp de mest fanatiska lössnörävarna nedifrån byarna. Ytterligare ett par varv innan de tvingar en att skråa åt sidan för att finna nya och orörda åklinjer. En upplevelse som mycket väl kan vara värt ett missat flyg. Man har ju ändå bott så billigt.