Jag har skidor i handen, pjäxor, mössa, vantar och rejäla kläder. Hissdörrarna till bergstationen 3.000 meter upp i de schweiziska alperna glider isär och ett bubblande skratt pyser ut ur den sprängfyllda korgen. Jag möter med ett leende och får ett dussin tillbaka. Människorna som väller ut tomhänta har silkesblusar, kavajer, kjolar och - lackskor.
Skornas ägare är indier, kineser och japaner. Även i Asien placeras schweiziska Engelberg högt upp på den privata resetoppen. Fast av helt andra anledningar än mina...
Hissgruppen går rakt fram till de specialkomponerade attraktionerna. Närmast ligger fotostudion där besökande kan fotograferas i Sound of Music-utstyrslar. I fönstret står både indiska och kinesiska von Trapp-familjer uppställda kring den rosa lavalampan. Längre bort en golfbollssamling. Inte stor men hög - världens högsta med sina dryga tre kilometrar över havet.
Även kabinen upp är en skapelse för den österländska invasionen: världens första roterande, från början av 90-talet. Golvet snurrar sakta ungefär ett varv under den 600 höjdmeter långa färden upp mot Titlis-toppen.
Upp till ettusen kineser, lika många indier och några hundratal japaner prickar så gott som dagligen av en dag eller två i Engelberg på sin raska "Se Europa-turné".
Personer med höjdskräck gör sig inte besvär i "Änglabergen". Skidområdet ligger högt ovan trädgränsen. Maggropssug av längtan och obehag sätter in när guiden, Rolf Hallenbarter, pekar ut de tvärbranta raviner vi ska ut i.
När vi har kontrollerat lavinsändarna ser vi den asiatiska gruppen igen. Deras avslutningshappening är en liten bana på toppen där alla hågade kastar sig ut, i uppumpade bilslangar.
- De är ju inte kloka, säger vår guide Rolf Hallenbarter och skrattar.
- Det är visserligen bra för byn att få inkomsterna, men det är ju för skidåkningen man ska komma hit.
Och den är verkligen bra. Vi är ändå här i slutet av mars, lite för sent för att få riktigt fluffig snö. Vårsolen har fått ligga på ostört i sju veckor. Trots det är snötäcket sex meter - i topp på snöligan i Alperna.
Värmen ger skidåkning som varierar från kraftfull kantisättning på isig morgonsnö, behagligt gungande lössnösvängande på mjukt lunchunderlag, till hoppsvängar på kvicksandsförrädisk eftermiddagssörja. Fram emot stängningsdags kan man helt plötsligt rasa igenom snötäcket någon halvmeter.
De senaste årtiondenas väder har ställt mycket på ända för skidåkare. Om det beror på växthuseffekten eller ej, och om det blir bestående återstår att se, men himlens snöutdelning är nyckfullare än förut.
Sedan 1987 har vintrarna varit mycket varmare (1996 undantaget) än normalt. Eftersom varma vintrar innebär varma vindar från väster har titeln superb lössnöort sakteliga flyttat österut. Offpiståkare som letar efter orter med ymnig kall nederbörd väljer allt oftare de schweiziska centralalperna.
Engelberg har pister för de flesta skidåkare - riktigt bra borde orten vara för familjer där vuxna vill ge sig i väg på egna strapatser - med guide förstås. Festsugna och renodlade piståkare har många andra ställen att välja bland.
Allra bäst är orten för offpist. För den som en gång fått smak på friåkning finns ingen återvändo. Med dagens timglasformade skidor kan pister duga som omväxling för att karva på, men det är branter utan manchesterpistning som lockar. Helst då i orter som inte många känner till.
- Ska du skriva om Engelberg?
Den svenske Baselbo jag träffar andas missnöje. Han tar sig hit under de allra flesta lediga helgerna.
- Jaja, men skriv i alla fall inte om grannorten Andermatt, bönfaller han.
Okej då, vi håller oss till Engelberg - så länge. Guiden låter oss värma upp lite, men drar sedan upp ett högt tempo över glaciären ner i Steinberg, löporna Grosses och Klein Sulzli.
Engelberg må ha många turister - det blir ändå aldrig trångt i backarna. Utanför pisterna är vi oftast helt ensamma. Vi stannar ofta och njuter av bergen och tystnaden.
Mest känd och bäst av friåkningslöporna är Laub. Branta, fria vidder ger möjlighet till att hitta nya spår i varje åk.
Efter halva löpan är jag så slut att jag känner pulsen i käken. Slagens resonans i munhålan slår ut alla naturljud en bra stund innan hjärtat lugnat sig. Vilan på restaurang Ritz i botten av backen är verkligen helt nödvändig.
Bland dem som upptäckt Engelberg finns faktiskt en hel del svenskar. Men frågan är om inte svenskarnas sug efter Engelberg överträffas av Engelbergs sug efter svenskar. Eller rättare: svenskt snus.
Det sägs att Hardy Nilsson var den som introducerade snus på allvar i Schweiz under sin tid som ishockeytränare för landslaget i mitten på förra decenniet. I så fall är han skyldig till den rusning som sker en gång i månaden på Yucatan, byns hetaste afterskiställe. Den laddning svenska dosor som ägaren Roger Filliger tar hem säljer bättre än den mexikanska maten - snuset är slutsålt nästa dag. Suget är så stort att restaurangen skapat sitt eget Schnupf och vår guide Rolf Hallenbarter drömmer om att öppna egen snusbutik.
De knappt fyra tusen invånarna i Engelberg berömmer sig om att bo i landets äldsta semesterort.
Utifrån benediktinerklostret från 1100-talet - som nu bland annat fungerar som ostfabrik där man kan följa tillverkningen - har en allt modernare hotell- och husbebyggelse spritt sig ganska luftigt i dalen. Det krävs taxi av minst två anledningar för att klara av den stora barrundan.
En mer historiskt traditionell och mysigare ort, med sina typiska alphus, ligger bara en dryg timmes bilresa bort, i Andermatt. Skidåkningen är snäppet bättre.
Hit får man ta sig på egen hand, då svenska charterarrangörer sedan några år har släppt orten. Det är heller ingen familjeort - här gäller helt och hållet offpist.
Här tar man, precis som i Engelberg lavinfaran på allvar. Tydliga varningsflaggor i olika färger anger graden av fara. Och när lavinfara tre råder går saftblandaren i gång på lifthuset på toppen.
Guiden Adrian Gnos har varit med om att gräva fram begravda skidåkare vid flera tillfällen - och dödsfall är inte ovanliga. Förra säsongen dödades en svensk i en lavin vid en av sluttningarna vid Gutschenalp, ett område nära byn där inte ens lokalbefolkningen åker. Här är berget konvext, rundat utåt och snön släpper lätt.
Från toppen av Gemsstock kan man i rätt väder se 600 alptoppar, men också ett imponerande bergslandskap där träd, hus och stenbroar kämpar mot tyngdlagen.
Det gör vi också när vi tar oss fram till den roligaste löpan: Giraffen. Nerifrån ser snötäcket som sticker fram mellan klipporna ut som just en lång uppochnervänd hals. Uppifrån är det enda som syns fritt fall.
Löpan som ska åkas försvinner in under kammen och höjdskräcken knackar på när jag glider fram mot kanten. Det är bara att blunda och ta sats. När rädslan väl är övervunnen, kammen passerad, och kanterna får fäste sjunker adrenalinhalten. Återigen den kittlande känslan av att vara ett med naturen bortom liftstolparna.
Vi kommer ut i Unteralptal. Här blandas dofter och ljud från bondgårdarna vi passerar: koskit och ensilage, vårens första snödroppar, flyende rådjur och kvittrande sparvar.
Vi får staka oss fram längs stigarna den sista biten innan vi kommer ut på vägen och kan ta taxi in till avslutningsölen på torgets uteservering.
Nästa dag byter vi taxin mot tåget. Genom Andermatt går Glaciärexpressen. Längs dalgångar och upp över pass vindlar tåget med sina panoramafönster från klassiska Zermatt längst ner i syd till Sankt Moritz i sydost. Skulle man sitta kvar hela resan passerar man 91 tunnlar och 291 broar. Vi nöjer oss med ett lokaltåg några stationer till ännu en friåkarort: Disentis.
Särskilt telemarkare talar väl om orten. Och visst, det är säkerligen ett toppställe med guide utanför pisterna i februari när snön faller. Men dagen när vi kommer fram har solen nått för högt. Andra åkare varnar oss för kvicksandssnö längre ner och utan guide avstår vi åket ner till Val Gronda.
Vi får nöja oss med pisterna, men tröttnar snart på de snälla nedfarterna och den mjuka snön.
Tåget tillbaka till Andermatt tuggar sig upp för passen på stora kuggar som ligger fast mellan rälsens skenor. Det gnisslar och skakar. Utsikten är svindlande. Det är gott om skidåkare på tåget. Vid varje station - som alla har ett eget liftsystem bakom knuten - kliver ett gäng telemarkare, brädåkare eller randonnéskidåkare av. Från tåget syns små grupper sätta fart mot topparna. Här finns orörda fält för alla. Och mycket kvar att upptäcka, till nästa resa.