Att ge sig ut på arkitektursightseeing i Basel i Schweiz är att möta ett formspråk som får en att tappa hakan.
Trainspotting är ett vedertaget begrepp för tokar som står och glor på tåg. Undrar vad de skulle kalla mig, tågspottarna. Jag har åkt till Basel inte för att titta på tåg men väl en signalbox för järnvägen. Den står vid sidan av spåren mitt i centrala staden och är egentligen två sedan den ursprungliga kompletterats med en till. Det här är en signalcentral som ingen annan, klädd i tunna horisontella kopparribbor, en mörk metallpersienn som i byggnadens mitt är uppvikt som när man själv försöker kika ut genom sitt neddragna fönster genom att dra fingret över metallen. Den till synes ogenomträngliga byggnaden läcker ljus på mitten, där kan man till och med se dem som arbetar innanför. Beroende på årstid och ljusförhållanden ändrar dessa kuber fullständigt skepnad. Det är naturligtvis inte vem som helst som har skapat dessa konstverk, utan de lokala storheterna Herzog & de Meuron, tillhörande en liten klick av internationella superstjärnearkitekter. Bland deras större skapelser finns konstmuseet Tate Modern i London och det pågående bygget av huvudarenan för OS i Peking 2008.
På väg för att leta upp en parkeringsplats vid Marktplatz mitt i Basel håller jag ständigt på att krocka av extremt vågat formspråk till höger och vänster. Längs järnvägen står långa rader med några år gamla kontorskomplex i matt glas. Längre in i staden kommer så en alldeles ny tillbyggnad till universitetssjukhuset som en skinande, klargrön kub. Också den av glas och sittande på en minimal sluttande gräsmatta bildar den en total kontrast till den betydligt äldre omgivande bebyggelsen. De är modiga på så vis, schweizarna. Medeltida och supermodernt samsas vart man än kommer i landet och skillnaden mot svenska halvmesyrer och konservativa skönhetsråd blir pinsamt tydlig. Ett exempel: på Barfüsserplatz i Basel finns ett gult hus i ett hörn, omgivet av hus från 1400- till 1940-tal. Det hindrar inte att det gula huset är reducerat till en minimalistisk idé med släta ytor och exakt likadana stora fönster. Det är en utmanande placering och en extrem arkitektur. Men huset ser ut att alltid ha funnits där. Det är ritat av stadens andra stolthet, Roger Diener, för övrigt mannen bakom Malmös nya högskola.
På Marktplatz finns parkeringsgarage och härifrån ligger Rhen ett stenkast bort. Bäst att lämna bilen i garaget i denna svårparkerade stad och ta spårvagn. En snabb kartstudie avslöjar att det är 11:an som lämnar sig bäst för arkitektursightseeing. I södra änden av staden ligger de två signalboxarna och längre bort av samma arkitekter alldeles nya Schaulager. I norra Basel ligger Novartis Campus, ett framväxande forskningscampus för läkemedelsjätten Novartis och en framtida vallfartsort för arkitekturintresserade.
Schaulager ligger oansenligt i utkanten av staden, bredvid en gigantisk livsmedelsaffär. Vid första anblicken tappar jag hakan. Det är så bisarrt. Som en gigantisk lerborg i ljusbrunt. Omgiven av en industritomt som medvetet lämnats helt fri åt högväxande ogräs. Den bruna färgen och fasadens grova grus- och singelyta kommer sig av att Herzog & de Meuron gjutit in schaktmassorna från bygget i själva fasaden. Fönster går i långa rader som oregelbundna sprickor från hörnen. Huset hyser en konstsamling som inte är tillgänglig för allmänheten utan föranmälan och har utställningar ett par gånger per år.
På andra sidan staden är Novartis Campus fortfarande en byggarbetsplats. Precis vid ett av brofästena över den mäktiga Rhen ligger denna gamla industrilokal som nu förvandlas för fullt. Med hjälp av arkitekter, landskapsarkitekter, ljusexperter och konstnärer vill företaget och lokalpolitikerna skapa ett kreativt centrum av världsklass. Bland de många arkitekterna finns både Frank Gehry och Tadao Ando och en hop världsnamn till. Men just de två nämnda har också gjort sitt till att placera Basels tyska förort på kartan: Weil am Rhein.
I princip hopbyggt med Basel fast på den tyska sidan ligger den schweiziska möbelfabriken Vitra. Efter en brand på 80-talet beslöt sig ägaren Rolf Fehlbaum för att bygga upp området med hjälp av världens främsta arkitekter. Resultatet är spektakulärt, och Vitra är i dag kanske mer berömt för samlingen avantgardearkitektur än för möbler. Frank Gehry uppförde här sitt första verk i Europa. Zaha Hadid fick stå för fabrikens brandstation, hennes första uppförda hus någonsin, vilket kanske säger en del om hur konceptuell samtida arkitektur kan vara. Det är fullt möjligt att bli världsberömd arkitekt i princip utan att ha byggt något alls.
Både Novartis och Vitra framstår därmed som konsternas beskyddare, moderna efterföljare till renässansens bankirer och köpmän. Tänk om Ikea tänkte likadant.
Det mest synliga på Novartis Campus är än så länge ännu ett verk av Roger Diener. Till på köpet ytterligare en glasfasad, men en glasfasad som ingen annan. Ytan är täckt i oregelbundna djup av färgglada glasplattor i nyanser av blått, rött, grönt och grått. Det är vackert och man blir glad helt enkelt. Ljuset i de framtida arbetsrummen måste skimra som genom kyrkofönster och ändra sig efter solens vandring. Grönt på morgonen och rött på kvällen när det är dags att gå hem kanske.
Bland de anställda på väg hem från laboratorier och fabriker ser jag en och annan misstänkt individ. En smyger runt med digitalkamera. Han sliter blicken från glasplattorna och säger konspiratoriskt: "Visst är det fantastiskt." Aha, tänker jag: Här har vi en arkitektonisk trainspotter till". En husgluttare helt enkelt.