Det som slår mig direkt när den karaktäristiska lilla röda Glacier express rullar in på Davos station är att jag hamnat i något som liknar en rysk förort. En förort, fast i Alperna. Jag står framför ett gigantiskt grått trist parkeringshus och till vänster skymtar jag mitt hotell, Best Western hotel Bahnhof-Terminus. Det ligger nära till stationen och liftarna, vilket egentligen är det enda som betyder något för mig. Jag har rest till Davos eftersom jag har fallit för snacket, sett skidfilmer och läst på olika friåkningsforum. Alla säger samma sak:
Davos bjuder på riktigt fint puder, nästan inga liftköer och grymt bra åkning. De som talar illa om Davos pratar gärna om att det är gubbigt.
Davos är den andra skidorten jag besökt efter Innsbruck som egentligen inte alls liknar en alpby. Davos är en vanlig stad som lever ett mycket vanligt liv.
Här kryllar det inte av bergsguider, liftvakter, skiduthyrare eller adrenalinpundade skärmflygare. Det är mycket mer av det traditionella Schweiz. Staden känns grå, liftvakterna är hårdkokta och allmänt tysta om de inte säger till dig på sträng tyska. Men Davos kommer att bli hippt. Det är bara en tidsfråga. Det räcker med att rätt personer inser hur bra åkningen är och hela byn kommer att belamras av friåkningsgalningar från hela världen.
Själva åkningen är uppdelad i fem större system. De flesta åken börjar med öppen och ganska platt terräng för att sedan ge dig ett val: Åk upp igen eller försök ta dig ned igenom skogen mot dalen som väntar där nere. Varje åk som slutar med skogen blir ett äventyr eftersom ingen riktigt vet var resan slutar.
På norra sidan av dalen ligger Jakobshorn, Rinerhorn och Pischa och på södra sidan ligger Madrisa, Parsenn och Schatzalp. Du tar buss mellan systemen och det är väldigt smidigt. Här är offpist inte speciellt utbrett vilket gör att chansen att fånga drömåk och ospårade sluttningar är ganska stora.
Vi fastnade för Jakobshorn, det folktätaste och populäraste systemet, och fann bra skogsåkning. Det som slog mig direkt var fallhöjden och lutningen, vilket gjorde skogen svår men desto mer spännande. Man kan åka kreativt i skogen utan att behöva köra rakt in i en gran eller utför ett stup.
Om skogen inte är för tät är det här den absolut roligaste åkningen. Många skogsåk leder ner till vägen eller dalen. Att hitta rätt väg när du står med tallar och granar runt omkring dig är lättare sagt än gjort.
Pischa är det system som talar för Davos nya utveckling. Där finns ett friåkningsområde som är tänkt för dem som vill åka offpist men som vill göra det under säkra former och utan lavinfara. Det påminner om svenska fjällen fast väldigt mycket bättre. Pischa har långa fina backar men det kom så mycket snö under en timme när vi var där att det bokstavligen inte gick framåt för skidorna.
Vid Pasenn på andra sidan dalen tar man ett tåg upp till toppen. Lite som en tunnelbana fast den går uppåt längs sluttningen. Här håller Storbritannien freeride-tävlingar. Tävlingarna körs från Weissfluhgipfel som ligger på 2.844 meters höjd. Här finns också svåra offpistrepor som leder ner på nordsidan. Uppe på Weissfluhgipfel känner jag av höjden. Det är en märklig känsla att andas tunn luft. Hela Pasenn består av ganska enkel åkning.
Vi tog en lång transport bort till Schifer och hittade vår väg ner mot Klosters Dorf. Det är Davos äldre grannstad i samma dal och en av världens äldsta skidorter. Greta Garbo älskade Klosters och den är fortfarande en tillflyktsort för kändisar som inte vill hänga runt i S:t Moritz.
Vårt åk slutade på en liten landsväg där det gick kossor. De sista 300 meterna fick vi gå på vägen eftersom det var så lite snö nere i dalen. Vi hamnade på en stig som ledde ner till en liten förort till Klosters. Där tog vi en öl utanför det lokala ölhaket medan vi väntade på bussen. Husen var gamla och det kändes som om det enda som är nytt är asfalten som bilarna åker på.
Vi avslutade vår vistelse med en redig ostfondue på Post hotell. Det stank ost i hela lokalen och vi förpassades ner till en källare eftersom fondueätarna placerades för sig. Alla som ätit eller provat ostfondue vet hur det känns i magen efter ett skrovmål med smält ost, vitt bröd och vitt vin.
Jag var i Davos för lössnö, inte för nattliv, och med den inställningen passar Davos perfekt mig perfekt. Davos dolda skatt ligger tveklöst i bergens branta lutningar och skogens fantastiska terräng. Inte i sporthallen, kongresscentret eller den välutvecklade infrastrukturen.