Nyligen rapporterades om ett experiment med så kallade neutrinopartiklar som skickats från Cern, 732 km genom marken, till ett laboratorium i Italien. En världsnyhet eftersom vissa av partiklarna tycks ha gjort resan snabbare än ljuset, något som borde vara omöjligt enligt alla kända fysiska lagar. Stämmer det så riskerar den moderna fysiken att ställas på ända och självaste Einsteins relativitetsteori måste synas i sömmarna.
Denna upptäckt gjordes dock efter DN:s besök men är ett exempel på vad mannen i hatten kan mena med att stora saker är på gång.
Med stora menar han jättestora. Stora som Big Bang. Dessa saker undersöks märkligt nog genom att studera det minsta som vi i dag känner till, elementarpartiklar.
Här på Centre européen pour la recherche nucléaire, mer känt under förkortningen Cern, arbetar forskarna med att svara på frågornas fråga: Hur fungerar universum? Och de vill gärna berätta det för dig. Besökare är hjärtligt välkomna till Cern som ligger ett stenkast utanför Genèves centrum.
Guiderna är inga programmerade proffs utan forskare som arbetar på området. De har mycket att berätta och gör det med ett brinnande engagemang. Dessutom är ett besök på en av världens mest spännande platser helt gratis.
100 meter under jorden i Genève finns världens största partikelacceleratoranläggning, LHC. Det står för Large hadron collider, och det är i denna 27 km långa cirkelrunda tunnel som det smäller. Bokstavligt talat. Här kolliderar riktade protonstrålar med varandra för att återskapa förhållandena som rådde i universum strax efter Big Bang. ”Strax” i detta sammanhang syftar på tiden de 0,0000000000000001 sekunderna precis efter den stora smällen. De nästkommande 13,7 miljarder åren i universums historia har man i dag ganska bra koll på.
Det var experimenten i LHC som fick olyckskorparna att kraxa och konspirationsteoretiker att fira julafton vid tunnelns invigning för några år sedan. Nu vet vi att världen inte gick under och ingen har hitintills blivit uppäten av ett svart hål. Däremot har vår förståelse för universum ökat.
Svenska Sara Strandberg, doktor i elementarpartikelfysik, forskar i Cern och jobbar med den mystiske mannen i hatt som försvann så hastigt. Hon jobbar vid Atlasdetektorn, den största detektorn vid LHC. Här observerar man vad som händer när protonstrålarna kolliderar och tar reda på hur snabbt olika partiklar färdas, vilket håll de är på väg och på så vis vad det är för typ av partikel.
– I kollisionerna skapas exotiska partiklar, partiklar som bara finns under några ögonblick. Vanliga under universums tidiga historia och som vi nu återskapar med hjälp av höga energier, säger Strandberg.
Ett exempel på en sådan partikel är den berömda Higgsbosonen, vars existens ännu inte fullt kunnat bevisas. Just detta bevis är ett av de ultimata målen för forskningen på Cern och namnet Higgs viskas ofta i korridorerna. Higgsbosonen sägs vara partikeln som ger alla andra partiklar massa. Vissa nyfikna vetenskapsjournalister verkar mer eller mindre ha bosatt sig på området i hopp om att vara de första med att rapportera upptäckten av den mytiska Higgs.
Britten Oliver Keeble vet knappt själv vad han har för yrkestitel, sådant är inte så viktigt på Cern. Här står vetenskapens framsteg i rampljuset, och ära och framgång delas lika mellan alla forskare. Hans domän är Cerns datacentrum och hans roll är att organisera system som skulle få vilken helpdesk som helst att få härdsmälta. På datacentrumet kan besökare titta på ett av de mest intressanta föremålen i modern historia. I en glasmonter som inte får öppnas under några omständigheter står världens första world wide web-server. Cern är nämligen webbens födelseort, även e-post har sina rötter i dessa legendariska lokaler.
– Det är oerhört svårt att veta vad framtidens teknologi kommer att föra med sig, säger Keeble. I vårt arbete här på Cern kan vi bara gissa vilka förändringar som kommer att ske, men mitt bästa tips är att alltid ha en back-up.
Även partikelfysiker behöver äta lunch men precis före första munsbiten uppstår ett tillfälle som skulle få vem som helst att ignorera hungern. LHC har stängts av under någon timme och det innebär grönt ljus för att åka under jord och undersöka. Richard Jacobsson, doktor i partikelfysik och driftsansvarig för detektorn LHCb, tar långa benet före in i kafeterian och hör sig för om intresse för att hänga på.
Jacobsson, som drömt om att jobba på Cern sedan han var 6 år, påminner om en khakiklädd Nicolas Cage på farligt uppdrag och visar samma entusiasm som sin amerikanske dubbelgångare.
– Jag är tillgänglig 365 dagar om året. I genomsnitt får jag två samtal per natt om hur det går på LHCb. Men jag lär mig något nytt varje dag, det finns så många obesvarade frågor i universum och alltid är det något att grubbla över, säger Jacobsson.
På vägen till hissen ned till acceleratorn delar Richard Jacobsson med sig av sina funderingar om alltifrån antimateria till supersymmetri. Precis som i filmen ”Änglar och demoner” som till viss del utspelar sig just här, skannas ögats iris för identifikation innan man släpps in i det allra heligaste. Lika dramatiskt som i filmen, då ögon slits ur sina hålor för att skurkarna ska lägga beslag på den nya antimaterian, är det inte på Cern.
– Men vi hade visst ett inbrott i kassan på plan två, säger Jacobsson.
Inga besökare får gå in i själva LHC-tunneln men delar av Delphidetektorn, som inte längre är i bruk, finns att se och det är en otroligt maffig syn.
Turen fortsätter på området som på mer än ett sätt påminner om ”Jurassic Park”. Som besökare informeras man om säkerhetsrisker, färdas i speciella bilar, besöker stora kontrollcentrum där ett strömavbrott är katastrofalt och lär sig om vetenskap som är så långt framskriden att den känns som science fiction. Och här kommer Richard Attenborough. Nej, det är Tord Ekelöf. Mannen med hatten och den vita hårmanen är professor i elementarpartikelfysik och har jobbat på Cern sedan 1968.
– Nu är vi ju så vansinnigt många, när jag kom hit var vi kanske fem personer, säger Ekelöf. Jämför dagens antal, runt 3 000, med historiens ensamma vetenskapliga hjältar, det var något helt annat. Det finns ingen ledare på Cern som blir tilldelad ett Nobelpris, priset tillhör alla för vi strävar mot samma mål.
Tord Ekelöf visar runt bland enorma reservmagneter som används för att leda protoner i tunneln och berättar att passionen han kände som ung doktorand inte avtagit, de senaste 15 åren har han letat efter Higgs men inte hittat något.
– Men nu i morse så kanske, säger han innan han avbryter sig själv. Det är spännande saker på gång, men jag får inte säga något, skrattar Ekelöf.
Tanken på att man är delaktig i något riktigt stort är det många som delar på Cern, många svenska doktorander tillbringar en tid här, Maja Olvegård är en av dem.
– Man vill ju gärna vara smartast i gruppen men här är man bara en i mängden. Det är en fantastisk miljö att verka i, säger hon.
Hon får medhåll av David Silvermyr.
– Hit kommer man som doktorand för att kombinera sitt jobb med sin hobby, det är ett nördparadis, säger Silvermyr.
Ett nördparadis som utomstående nördar och alla andra bör besöka. En pliktskyldig semestervisit till den lokala sevärdheten ingår i varje ledighet, men Cern bör man besöka för att i framtiden kunna stoltsera med att ha varit på en av vår samtids mest spännande platser.
När vi besöker historiska underverk som pyramiderna utanför Giza, Colosseum i Rom eller Machu Picchu i Peru förundras vi av tankarna på vilka de var som byggde dem. Hur var tillvaron för dem som arbetade och levde där? Hur gjorde de? Finns det människor på jorden om tusen år kommer de garanterat att besöka den gigantiska tunneln utanför Genève och ställa samma frågor. Vi som besöker Cern i dag kan få svaren.