Guiden kan knappt någon engelska och påminner om en modern Tarzan i tajta minishorts. Framför oss har vi en trång floddal och en sluttande bergssida. Adrenalinet pumpar.
Försiktigt balanserar jag på klippkanten. Stenarna under mina fötter är hala.
– ”Slide!” ropar guiden Stefan Fischer på bruten engelska.
Han står nedanför vattenfallet, nonchalant uppflugen på en sten mitt i det yrande vattnet. Jag vadar ut, håller krampaktigt i klippan.
– Slide!
Jag nickar otåligt och gör mig beredd att sätta mig ned bland vattenmassorna. Den snabba strömmen griper tag i mig och jag flyger som en vante nedför vattenfallet, studsar fram på stenarna. Jag kan inte annat än lovprisa rumpskyddet som hänger i selen jag har runt midjan.
Kanjonklättring i schweiziska Amden är liktydigt med lodräta bergväggar, djungelliknande träd och en strid flod som leker med oss bäst den vill. Det är, kort och gott, ett roligt sätt att ta sig nedför en kanjon. Du åker kana på rumpan över hala stenar och vattenfall, hoppar, firar dig nedför klippväggar och simmar.
Inga förkunskaper krävs för att prova på kanjonklättring tillsammans med en guide. Det är ett tänkbart äventyr för de flesta, då tempot anpassas efter individerna i gruppen.
Det är första gången för oss alla tre: fotograf Fredrik Schenholm, äventyraren Fredrik Ericsson och jag. Vi inser snabbt att canyoning ger en utomordentlig chans att leva ut barndomens drömmar om actionhjältar. Vi skrattar mest hela tiden, trots de ofrivilliga mängder vatten vi sväljer.
Jag gör ingen vidare landning nedanför vattenfallet. Armar och ben ska vara raka när man åker kana, men det är en detalj som jag lyckas glömma varje gång. Stefan flinar, skakar uppgivet på huvudet och mumlar något på tyska.
Efter simning och tragglande över hala stenar når vi nästa större moment: en nedfirning på 30 meter. Innan vi började vårt äventyr i floddalen övade vi firningar utför ett broräcke för att förbereda oss på vad som komma skulle. Miljön som vi befinner oss i nu, med ett stort vattenfall och våt klippa, kontrasterar starkt mot bron. Jag kliver över kanten, Stefan gör tummen upp och jag börjar min nedstigning. Vattenfallet brusar öronbedövande. När klippväggen tar slut och jag dinglar i luften kittlar det förtjust i magen – en skön känsla som fladdrar till många gånger under dagen.
Att ta sig an en brant flodfåras hinder i form av stup, vattenfall och trånga bergspassager får adrenalinet att rusa. De av vattnet skulpterade klipporna i forsen är skräckinjagande i början, men mot slutet av dagen, och med guiden Stefans hjälp, känns det lätt.
Träden på bergssidorna blir allt glesare och den varma solen lyser upp flodbädden. Det känns som att komma ut ur en grotta. Plötsligt tar vår entusiastiska guide fart igen, springer vigt upp på en kulle, för att sedan försvinna över kanten. Vi hör ett ljudligt plask. Dagens klättring avslutas med ett hopp på 17 meter.
Stefan Fischer glider vant ur våtdräkten och uppenbarar sig i svarta minshorts. Han vinkar lyckligt när vi tar adjö, ropar åt oss att komma tillbaka en annan dag. Jag förväntar mig nästan att se honom svinga sig därifrån i lianer. Det är bara höftskynket som fattas.