Glaciärexpressen erbjuder enorma panoramafönster och vi färdas tyst genom den spektakulära naturen. Tåget har makat sig sakta uppför en bra bit för att sedan plana ut och avverka ett par tunnlar. Det dunkar under våra säten och på vår högersida breder en skrovlig glaciär ut sig.
Tåget gnisslar till i de sista svängarna. Flera i tågvagnen vänder och vrider på huvudet för att se Matterhorns kända topp. Nu är vi inne på spårets sista metrar och till slut är vi framme vid ändstationen Zermatt, skidorten som bjuder på Europas högsta åkning och som dessutom kanske är Alpernas vackraste by.
Men vi ska börja någon annanstans, drygt 29 mil därifrån, för en annan typ av elegans. För elegans är nog rätt ord för att beskriva början av Glaciärexpressen Express. Starten går från S:t Moritz - "top of the world" som orten på 1 775 meter över havet har som slogan. St Mortiz är exklusivt och sällan ser man så många pälsklädda och flådiga damer som här. Märkesbutikerna ligger vägg i vägg med varandra och femstjärniga hotellet Palace vågar man inte närma sig jeansklädd. I turistbroschyrerna vill orten göra sig känd för sin lyx lika mycket som för dess aktiviteter och kanske sist för sin åkning.
Annonser för privatskolor och plastikkirurgi är inte ovanligt i broschyrerna. Men byn är trevlig och prydlig och bjuder på 322 soldagar per år. Pisterna är väldigt fina med långa cruisingåk. Många backar är snälla och stundvis flacka.
Utanför pisterna finns inga långa åk, men efter ett snöfall kan åk vid Las Trais Flours-liften vara sköna. Med buss i 40 minuter hamnar man vid Diavolezzasystemet. Där finns fin skogsåkning vid Diavolezzaliften, men annars får man vara beredd på att tura för att nå långa offpiståk.
Vi lämnar de snötäckta bergen i S:t Moritz med Glaciärexpressen och åker mot lägre höjder. Vi sitter i den sista vagnen och tittar ut genom de stora fönstren, och ljuset är så starkt att solglasögonen kommer väl till pass.
Glaciärexpressen åkte mellan S:t Moritz och Zermatt första gången redan 1930. Trettio år senare moderniserades tåget som blev snabbare och bekvämare. Sedan 1982 är tåget i trafik året om, och Glaciärexpressen är nu en populär turistattraktion, och lockar inte minst schweizarna själva.
Tyst glider vi genom de små byarna och gör korta stopp i Bergun och Filisur.
Vi passerar fästningar byggda på klipphyllor som verkar omöjliga att ta sig till, och fascineras över alla kyrkor vi ser. Men så är det också Schweiz vi är i - för att få kallas by måste där finnas en kyrka. Minsta byn i Schweiz heter Zumdorf och består av två hus och en kyrka, och ligger fyra kilometer från Andermatt.
Tåget gnisslar till och stannar i Disentis, vår nästa anhalt. Byn med drygt 2.000 invånare är i tröttaste laget om man väntar sig roligt uteliv. Det lilla drag som är verkar vara på rökiga Royal Kebab och Pizza som erbjuder goda pizzor för en femtiolapp. Precis som ryktet säger erbjuder Disentis däremot bra skidåkning.
- Vi är förvånade över hur mycket lössnö som finns kvar eftersom det är fjorton dagar sedan det snöade, säger äventyraren Tormod Granheim efter ett par dagar på berget. Han har bott flera år i Alperna, mest i franska Chamonix.
Backarna i Disentis är välskötta, och friåkare kommer heller inte att bli besvikna. Med lite hiking mot Péz Cavardiras från toppliften kan man lätt nå orörd snö.
En måndagsmorgon fortsätter vi med Glaciärexpressen och passerar högsta punkten på 2.033 meter; Oberalppass. Sen åker vi vidare mot lilla Andermatt, ett annat friåkarparadis. Fyra liftsystem täcks in i liftkortet och här finns åkning som passar alla.
Liftsystemet mellan Oberalppass och Sedrun omgärdas av otroligt vacker natur och snälla backar. Vid Nätchen är det solsida och härliga cruisingåk där det är poppis att ta med kälken. Winterhorn erbjuder bra offpiståk och här är lite mindre folk på helgerna än på Gemstock, värstingberget i sammanhanget, med tuff åkning och många offpiståk från alla väderstreck på berget.
Ett par dagar senare åker vi vidare och når så äntligen slutstationen för Glaciärexpressen: Zermatt, en bilfri och väldigt gemytlig by. Här möts man liksom i S:t Moritz av en viss exklusivitet, och välbärgade familjer semestrar gärna här. Men här är skidåkningen mer i fokus och här finns en större blandning av människor.
Matterhorn höjer sig ståtligt ovanför oss och det är bara att buga. Det sägs att den schweiziske konstnären Ferdinand Hodler
vägrade måla av berget för att
han inte kunde fånga dess mäktighet. Och kanske ligger det något i det.
Skidåkningen på Klein Matterhorn är bra, och ger åkning på 3.800 meters höjd. Pisterna är snälla och välvårdade. Det finns bra potential när det gäller offpiståkning, och man verkar inte behöva konkurrera med allt för många en dag med nysnö.
De 29 milen med Glaciärexpressen har avklarats oväntat smidigt och cirkeln har på något sätt slutits. Schweiz trevligaste alpby heter Zermatt, men var åkningen är bäst är svårare att avgöra, ingen ort gjorde oss besviken.
En sak är klar. Vill man ta sig mellan olika skidorter kan vi efter denna resa slå fast att tåget är ett smidigt sätt.