Det är kälke som gäller i schweiziska Bergün. Visserligen har man ett par skidliftar med betydligt större fallhöjd än svenska Åre, men dessa är närmast att betrakta som åldrande parenteser. Varje vinter kommer 130.000 turister till Bergün för att åka kälke. Gammal som ung i hisnande folkrace.
Glöm det där om att kälke skulle vara någon slags leksak för barn. I Schweiz är kälksporten fullvuxen, precis som all annan utförsåkning. Det lär finnas 170 naturbanor och kälkvägar. Naturbanor betyder att de enbart byggts för kälkåkning och att man åker på natursnö. Den andra varianten är en helt vanlig och plogad alpväg. Längsta kälkvägen i Schweiz är elva kilometer och senaste tillskottet blev en värstingbana nära lyxskidorten St Moritz som med tjugo kurvor på dryga fyra kilometer är fullt kapabel att skrämma livet ur de flesta nybörjare.
Bergün är kälkorten. Som en skidort, fast turisterna drar omkring på kälkar i stället för skidor. En ålderdomligt samlad och ganska liten by med muralmålade fasader. Äldsta byggnaden är tusen år och kossorna idisslar i ladugårdar som traditionellt byggs samman med bostaden. Sedan finns här förstås några mindre hotell och restauranger med skyltar som ber dig att lämna kälken utanför. En ganska korkad uppmaning kan tyckas, men den åkare som precis lagt ut 6.000 kronor för en modern sportrodel tycker annorlunda. Kälkåkningen blir gärna seriös i Bergün.
I Bergün finns en naturbana och en kälkväg. Till banan, som har 475 meters fallhöjd och är 4,5 kilometer lång, tar du skidliften. Pistvakten häktar kälken bak stolsliftens ryggstöd och banan är smal med mycket tvära kurvor. Med minimala utrymmen för omkörningar blir den alltför krävande för de flesta turiståkare.
Då är den slingrande kälkvägen betyd-ligt populärare. Åksträckan är aningen längre, fallhöjden något mindre och starten kan nås endast med tåg. Från byns station går särskilda kälktåg med avgång varje halvtimme. Dagskortet kostar 200 kronor och resan till följande station tar tjugo minuter. Väl framme har man helt tappat kollen på väderstrecken eftersom tåget åker genom sju tunnlar, vrider runt i fem loopar och passerar fyra broar. Det tar även ett par vändor innan man begriper att det är en och samma by, det vill säga Bergün, som man ser från tågfönstren, fastän utsikten hamnar på olika sidor av tåget från olika höjder.
Entusiasterna springer till start för att få kälkvägen fri från familjer och nybörjare. Skickliga åkare med bra kälkar kan komma upp i närmare 70 kilometer i timmen. Det blir full acceleration på första rakan och total panik framme vid första kurvan. På moderna kälkar får man dock snart kontroll över åket. Man drar i linan som löper från höger med och lägger kroppstyngden över vänster med för att svänga höger. Som i all utförsåkning gäller det att hitta en effektiv linje genom kurvorna, och den som bromsar med fötterna är en fegis.
Fartupplevelsen är enastående stark. Man skrattar i rakorna och tjuter i kurvorna. Alla tävlar mot alla och ingen verkar bry sig om några särskilda regler. Alla är här för att ha kul. Barn som pensionärer.
Många åker fortfarande på stela kälkar av gammal davoser- eller tyrolertyp. Problemet med dessa är att de inte går att styra på annat sätt än genom att man tvingar den i sladd samtidigt som man bromsar med ena foten. Det fungerar hyfsat i låga hastigheter och genom öppna kurvor, men innebär att man garanterat kommer att krascha under åket.
Snäppet över stela kälken blir en semiflexibel touring- eller turistkälke. Skapligt skojigt åkdon, men ändå inget mot vad som följer med fullt flexibla sportrodlar. Hjälm och ryggskydd är självklarheter för varje hårdkokt tjugoåring. Liggande åkposition om man har minsta ambition inom sporten.
Liksom i andra former av utförsåkning snackar man om carving. Sportrodlar med kantställda och vasst slipade medar som omedelbart skär i sväng vid minsta belastning.
Christian Mark, som äger byns största kälkuthyrning Mark Sport, berättar att han knappt längre säljer några gammaldags kälkar. Snöfarkoster i plast befattar han sig över huvud taget inte med. De är alltför långsamma, instabila och därmed farliga. Kälksäsongen sträcker sig från jul till mars och när det smäller till i butiken kan 700 kälkar uthyras ut över dagen. Då tillkommer konkurrenten Club-99 som håller till borta vid tågstationen. Det är där som vi väljer att hyra våra kälkar. Enbart därför att man har snyggare modeller. Hyrpriset varierar från 50 kronor per dag för en stel kälke till 170 kronor per dag för en sportrodel. Gillar man utförsåkning är det inget snack om saken.
Likheterna med utförsåkning på skidor är slående: skärande svängar och blixtsnabba val av åklinjer. En stark och naturnära fartupplevelse. Ett synnerligen socialt sätt att umgås och viss prylfixering för oss med dylik läggning.
Fast en sak skiljer. Som kälkåkare intar man en ganska kluven hållning till snön. Den krävs för att det ska gå att åka, men nysnö i massor är inget som rodelåkare längtar efter. Den bromsar. Underlaget ska vara glatt. Ju isigare, desto bättre. Dessutom har kälkåkning två starka fördelar jämfört med skidåkning. Den framstår som närmast gratis och nybörjare behöver inte gå i rodelskola.
Kälkvägar och rodelbanor är antagligen välbekanta förlustelser för alla som varit på skidort i Österrike, men där är verksamheten vanligtvis inriktad på så kallade rodelaftnar. Det innebär att man först dricker öl och snaps i en hytta som ligger halvvägs upp på berget, för att sedan åka kälke alla tillsammans, på fyllan och i elljusbeslysning. Oseriöst och osportsligt. Visst finns det gott om tankställen även i Bergün, både vid start och mål, men här är det definitivt inte alkoholen som utgör själva poängen.
Kälksporten är däremot ovanlig i franska och italienska alper, vilket har sin historiska förklaring. Det var nämligen kälke och inte skidor som satte fart på vinterturismen.
Skidåkning var ett ännu okänt fortskaffningsmedel i 1880-talets alpvärld och den brittiska överklass som befolkade de schweiziska kurorterna Davos och St Moritz var trötta på tebjudningar och promenader. Man började roa sig med alpböndernas kälkar och redan vid sekelskiftet hade britterna hunnit utveckla både rodel, bobsleigh och skeleton. Kälkåkning - främst bobsleigh - blev en oerhört prestigefylld vintersport, för i hastigheter på väl över hundra kilometer i timmen var kälkåkningen det snabbaste sätt på vilket en människa kunde färdas.
Kälkvägarna i Schweiz var kändispartyn med kungligheter, kulturpersoner och industrimagnater. När svenska Åre långt senare blev vintersportort var det följaktligen kälke som man satsade på, inte skidåkningen.
Den folkliga och avslappnade stämningen bland kälkåkarna i dagens Bergün ligger ljusår från lyxiga St Moritz, trots att orterna ligger så nära varandra att St Moritz-turister gärna tar tåget hit över dagen. Lantligheten förstärks av att Bergün i stort sett är bilfritt. Den enda väg som passerar går ändå inte att fortsätta upp över bergspasset annat än under bestämda tider. Den används ju av kälkåkare och sista åket för dagen brukar sluta framför isbaren på bygatan, där man serverar kaffe med eller utan sprit.
Andra föredrar krogvärme. Liksom i alla andra utförsåkningsdiscipliner kretsar snacket runt borden kring dagens olika åk, vilken utrustning som är bättre än andra och vad man har för framtidsplaner inom sporten. Fortsätta att ha kul med familj och kompisar, eller kanske något mer barnförbjudet?
Till värstingbanan i Muottas Muragl är det mindre än en timme med tåg. Banan byggdes alldeles nyligen nära St Moritz och skrämmer vettet ur turisterna. I St Moritz hittar man dessutom den berömda skeletonbanan Cresta Run, där man kan åka med huvudet före och med näsan en decimeter ovanför isen i 130 knyck.
Nybörjarkurser arrangeras av en ärkebrittisk klubb som ännu denna dag inte accepterar kvinnor och vars medlemmar fortfarande tävlar i yllekavajer med v-ringad ylletröja, slips och "plus-fours" (äppelknyckarbrallor som slutar fyra tum ovan foten). Temporärt medlemskap kostar 2.700 kronor och berättigar till fyra åk.
OS- och VM-byn St Moritz har även en naturbana för bobsleigh där man kan åka i bobtaxi, fast det är inget som sanna rodelåkare drömmer om. Rodelnördar jämställer bobsleigh med att åka buss. Rodel är något helt annat. En sanslöst snabb förlängning av den egna kroppen och vars inneboende åkglädje man själv kan styra. En äkta folksport: billigt, enkelt, socialt och synnerligen upphetsande. Särskilt efter ett par dagars träning när man plötsligt bestämmer sig för att knäcka hela den långa kälkvägen utan att bromsa en enda gång.
Man väntar tills alla andra glidit i väg, ända tills nästa kälktåg anländer och de första entusiasterna närmar sig. Då krafsar man i gång med handskarna. Fartglasögonen sitter redan på plats. Benen riktas rakt fram och fötterna vinklas inåt. Liggande åkställning. Löst grepp i styrlinan och spända magmuskler. Snart kommer den första snäva kurvan. Ligger man i rätt åklinje och koordinerar kroppstyngden med ett väl avvägt drag i styrlinan kommer allt att fixa sig. Om inte, smäller man rakt in i skyddsplanket.