Våren är på väg. Bäckarna porlar, floderna sväller. Donau, Rhen och Rhône väller tysta, breda och mäktiga åt var sitt håll i Mellaneuropa. Varför inte som omväxling söka upp deras källor, hur små de än må vara?
Donau är lättast. Den börjar på slättlandet. Till stöd har man en ramsa:
"Brigasch und Breg bringen die Donau zuweg" som betyder Brigasch och Breg bringar Donau i väg. Det vill säga de flyter ihop och bildar Donau.
Det sker i Donaueschingen i Schwartzwald i södra Tyskland. Donaueschingen är Donaus officiella källstad. Men följer man Brig, som Breg numera heter, tre mil bakåt så kommer man till Furtwangen som också gör anspråk på titeln. Söker man sig ännu längre bakåt, långt ut på vischan i blötsnö bland vedstaplar och skällande hundar så finner man en vers av Erich Kästner:
"Skogarna är tysta men inte stumma och vem som än kommer blir tröstad."
Trösten för källsökaren finns i en sänka med ett litet källsprång omgivet av inskriptioner som förkunnar att här är den geografiska källan till Donau, 1 078 meter över havet, 2 883 km till Svarta havet varav 647 i Tyskland som också ordnat kulturminnesmärkningen.
I varje fall är det bara här man kan stå med ett ben på var sida om Donau. Vad man mer kan göra i den ställningen skall talas tyst om.
Redan romarna kände till Donau, annat vore väl konstigt. I Donaueschingen, där alltså Brig och Brigasch flyter ihop, finns sedan 1820 en stenlagd brunn vid namn Donauquelle, Donaukällan. Under svartnade skulpturer med fromma och antika motiv meddelas att den ligger 678 meter över och 284 mil från havet. En ung kvinna står länge och mediterar vid källan och berättar öppenhjärtigt att hon vinkat av sin fästman vid tåget och grunnar på om han egentligen är något att ha.
Allt är FF i Donaueschingen. Det betyder inte fästmanfri utan har med Fürstenbergska Furstehuset att göra. Ölet är FF, cementen är FF, kyrkan är FF liksom sursteken, rödkålen och hotellet "Schütsen" från 1731 som tar 90 D-mark för enkelrum och 140 för dubbelrum inklusive knarrande änder under Donaus första bro. Billigare är Björnarna (Bären) tvärs över Josephstrasse, halva priset utan toalett och bad.
En märklig sak med Donau är att den snart försvinner i den så kallade Donauförsänkningen (Donauversinkung) i Immerdingen och dyker upp efter tolv kilometer i Aachtopf. "Här försjunker Donau fullständigt under 155 dagar om året" står det på en skylt som också meddelar att det underjordiska hålsystemet rymmer 50 miljoner kubikmeter vatten som tar 55 timmar på sig till Aachtopf.
Sommar och höst är flodfåran torr häruppe men nu är den minsann blå! Kornblå. Strauss hade rätt. Skön är den ock. Den bubblar och kluckar vid förskjunkningsplatsen. Marken är sank och storkvänlig. I skymningen skimrar vattnet i blodrött, blir småningom svart och besjälat och man väntar sig när som helst ett koppel svartalver . . . nej, svartalver bor i Rhen. Här är mest mossbelupna trän, mössbelupen grillplats och en mässbelupen kasern borta i Immerdingen.
På stigen kvällspromenerar Rolf-Dieter Sarfert och Tanja Ludwig, båda från trakten. Han lärde sig simma bortom kröken, nu är det förbjudet på grund av alla strömmar och virvlar. Hon berättar att floden svämmade över i våras, flöt ut en kilometer.
Ett tåg susar förbi som det ofta gör vid floder. Marken är slät och rak, som gjord för järnväg. En herre i fjäderhatt säger att Donau inte blir mäktiga Donau förrän floden Elta ansluter sig i Tuttlingen längre ner.
- Enda gången Donau får mindervärdekomplex är när den ska försöka spegla slottet i Sigmaringen och tornet i Ulm.
Men då har vi lämnat källan långt bakom oss.
På väg till Schweiz passerar vi Rhen som just flutit ut ur Bodensjön. Det där har jag aldrig begripit, att en stor flod rinner ut i en stor sjö och sedan fortsätter som samma flod på andra sidan sjön. Hur vet man att den inte består av vatten från alla små bäckar som också rinner ner in sjön?
Rhens källa ligger högt upp i Alperna och heter Lai de Tuma på rätoromanska, det språk som talas i den schweiziska kantonen Graubünden. Tumasjön vilar i Badusmassivetoch är så här års frusen och insnöad. Icke desto mindre avger den ett stril som blir en liten bäck som porlar ner till en by som heter Tschamut där första huset är hotell Rheinquelle. Fast allra först står förstås en tysk bil med skidbox på taket. Längre kommer man inte med bil.
Med tåget är man fysiskt närmare Rhenkällan när man kommer bromsande i berget från Oberalp. Därifrån vandrar man till Rhenkällan när det är sommar. Nu får man nöja sig med tåget som dunkar nedåt i berget i tunnlar och gallerier. När man kommer ut ser man omedelbart till höger den lilla källan långt därnere.
Tschamut, där tåget stannar, ligger högt över bäckfåran men också långt, nästan lodrätt nedanför järnvägsbanken. Man tvekar om man ska våga sig ner. Jag lämnade väskan i vänthytten, stegade i konstig vinkel ner till det 130-åriga hotellet där ägaren genast skrev in mig och körde upp och hämtade väskan med sin bil.
Här råder samma stämning som råder i alla hotell vid vägens ände. Förutom hotellet finns en murare, en järnvägare, en änka och några till, femton personer inalles. Enkelrummen kostar 58 schweizerfrassar, hotellets torra specialare ostkulor med sallad går loss på 16,50. Man talar de flesta språk, dock inte danska längre. Servitrisen från Köpenhamn gjorde sin sista vecka och höll på att förgås av tristess. Holländska turister skattar platsen högre.
- Vi åker hit för att känna hur Rhen smakar. Hemma vid utflödet i Atlanten är den inte drickbar.
När man vaknar hör man Rhen porla i dalen. Man kan åka skidor till Andermatt. Här möter man också den sorts raggiga skidåkare som föraktar liftar och slalom. De går med broddade skidor upp till alpens topp och tar sig sedan ned ospårat.
Rhenbäcken smakar kall och hård, mera alp än Donaukälla. En svag doft av gödsel ligger tryggt över Rhens källflöden. På sommaren består Rhen till stor del av koskit från slänterna, då ska man hålla sig till Passugger och andra mineralvatten, exempelvis buteljerat rhenvatten från Bodensjön.
Om hotell Rheinquelle är första huset vid Rhen så är hotell Rhônequelle första hotellet under Rhôneglaciären på andra sidan Gotthardpasset. I alla fall som är öppet året runt.
Tyvärr kan man inte längre åka tåg till Gletsch vid foten av Rhôneglaciären. Den gamla, lika klassiska som lavinterroriserade järnvägen över Furkapasset är stängd sedan tjugo år. Den ersattes av en otroligt lång, otroligt tidsbesparande och otroligt tråkig tunnel från Realp tilll Oberwald, som nu försörjer sig på att ta 200 schweizerfrancs per bil som kör ombord på tunneltåget.
Den gamla järnvägen ska dock återställas i hela sin längd inklusive två ånglok som en gång såldes till Vietnam och nu har återbördats för att tuffa turister över passen på sommaren.
På vintern slutar vägen vid hotel Rhônequelle. Som gäst hämtas man med snöskoter och traktor. Nedför åker man kälke. Sedan ställer man kälken vid vägen och promenerar.
Det är ett utmärkt hotell som korsat modernt med antikt och ett gott bord. Smålyx och smak gör sig bäst i enskildhet - som att sitta i turkiskt ångbad eller ligga i bubbel och se den nedgående solen stråla i kritvita alptoppar medan en raggig sankt bernhardshund slickar en under fötterna.
På vintern ligger Rhônes källor fördolda under snön. På våren springer den färdiga floden upp vid ett skrotupplag för vägmaskiner, sturigt strilande bland fula stenar i en bädd av fult grått grus.
Att en flod kan se så gräslig ut. Inte smakar den gott heller. Man borde inte behöva gå över Rhône efter vatten. Det klafsar och kippar om fötterna, men man är i alla fall ensam med källan. På sommarn är vägen till glaciären öppen för tio tusen bilar. Nu hinner kallskänken på hotell Rhônequelle ägna en kvart åt att arrangera varje portion speck och sparris medan man långsamt och makligt väljer mellan traktens jästa druvor Pinot Noir (strävt), Dole (lite saftaktigare och tunnare) och Goron (lika tunt men mindre saftaktigt). Missa inte den lokala aprikoslikören till kaffet.
Alla bäckar bär till Rhône. Ändå, när man fortsatt en bit ner i dalen är flodfåran alldeles torr. Vart tog vattnet vägen? Finns det också en Rhôneförsänkning? Men plötsligt är floden lika full med vatten igen och strömmar ut i Genèvesjön.
Där bär den en och annan kritvit gammal hjulångare på sina vågor innan den åter samlar sig till flod och skummar vidare i Provence i Frankrike och bildar Rhônedalen med de bekanta vinerna.
"Spring, källor, ur edra hålor", utbrast Goethe. Det är inte utan att man vill säga detsamma.