För att komma till Vals åker man tåg till Ilanz, där postbussen väntar. På bangården står en rad vackert turkosblå godsvagnar märkta "Valser".
Minerallvattnet från Vals har på fyrtio år blivit Schweiz näst mest sålda. Men vattnet har ett problem. Det fraktas de första milen med lastbilar på en mycket smal gammal alpväg på dalsluttningen. Lastbilarna möter inte bara postbussen utan rader av turistbussar och privatbilar som bara blir flera ju mer det talas och skrivs om det förunderliga stenbadet i Vals. Och förunderligt är det.
Vägen genom dalen byggdes i slutet av 1800-talet. Postbussen började köra året runt år 1948. Den passerar avtagsvägar till Pitasch, Duvin, Peiden-Bogn, Surcash, Tersnaus, idel namn på rätoromanska, språket som man talar i kantonen Graubünden.
Men i Vals talar man tyska, en mycket egen tyska. Vals uttalas Fals. Befolkningen är katoliker. Byn har sex kyrkor och ligger 1.251 meter över havet i en sänka mellan alpväggar som når ända upp till himlen.
Här i trakten har många byar varit avgränsade från varandra långt in i modern tid. På 1200-1400-talen kom walserfolket strövande genom skogarna, längs floderna, i dalarna, och slog sig ned bland annat i Vals. Motsättningen mellan romaner och walsare avspeglas i folksagorna men har varit mera avvaktande än aggressiv.
Här fanns nämligen livets nödtorft, det vill säga vatten för alla. Vattnet i Vals befanns tidigt välgörande, ja undergörande. Det första man möter i Vals är också vatten. Det porlar ur en springbrunn på torget. Hela Vals doftar vatten samt hö och kreatur. Valser Fluss heter ån som småningom förenar sig med Vorderrhein som i sin tur förenar sig med Hinterrhein till Alpenrhein som småningom blir Rhen och rinner ut i Holland. Hela dalen sprudlar av hälsa och välgång bland gröna tallar, blånande berg och gröngulrandiga dalar och branta sluttningar med hyttor, kor och getter.
Mineralvattnet började tappas på flaska 1960. I samma veva projekterade ett tyskt företag ett stort modernt badhotell som ersatte ett mindre mera badstugebetonat hotell som byggts i slutet av 1800-talet och klappat igen i slutet av 50-talet. Det nya badhotellet fick en typisk 60-talistisk fyrkantig och kritvit arkitektur. Det anslutande badet med bassäng och massageinrättningar fick karaktär av funktionell badanstalt. Det var inte särskilt inbjudande. Vi reste förbi där en gång för tio år sedan, övernattade i byn, drack vattnet i torgkranen, reste vidare. Det var därefter det hände.
Det började med att byn köpte ut det tyska företag som drev hotell och badanstalt. Nu skulle man satsa på något eget. Men man rev inte det gamla 60-talshotellet. Tvärtom, arkitekten Peter Zumthor blev förtjust i husets fyrkantighet. Själva hotellet är dock ännu inte anpassat till Peter Zumthors hjärtesak, det nya badet, Vals Therme, som är byggt helt i sten, närmare bestämt i kvarts från trakten.
Hela byn tvekade till en början. Är han inte klok? En hel badanläggning i kvarts? Peter Zumthor drev igenom sin vision. Resultatet liknar inget annat bad i världen. Badet i Vals är bara bad. Man har kapat - eller förädlat, vilket man vill - allt som tidigare förknippas med det gamla kurortsbegreppet. Här är bara vatten, sten, alper och himmel. En lång sluttande trappa leder ner till badet från de boaserat ombonade omklädningsrummen. Sedan har man ett antal små och stora kammare med bassänger där man stiger ner och sätter sig längs väggen.
Här finns eldbadet 43 grader, grottbadet 35 grader, det doftångande blombadet 33 grader, utomhusbadet 30 grader, isbadet 14 grader och så vidare. Man sitter till hakan i dunkel och dofter mellan mörka kompakta stenväggar med insprängda ljusglimtar och mycket högt i tak. Det råder en stämning av kyrka i de renodlade kompakta kvartsväggarna. Duscharna är stora och breda och manövreras med ofantliga spakar.
Längs fönstren mot naturen slumrar gäster i liggstolar liksom i flera mindre rum med ytterligare liggstolar, samtliga otempererade, samtliga med utsikt genom stora eller små fönster mot alptopparna. Utebassängen gör sig bäst när himlen är svart och regnet vräker ned på de prunkande alpsidorna. Man kan slumra i timmar i mörkret i en exotiskt doftande turkisk bastu. Som en eftergift åt tyskarna (som utgör 15 procent av gästerna) finns en ännu mörkare liggbastu med beteckningen Nacktbereich - nakenutrymme. Man hittar också ett mörkrum med stenmusik á la kinesisk gonggongmusik, skapad av stenar som bragts i rörelse, mycket suggestivt. Men ingen annan musik liksom ingen mat eller dryck eller glass eller kaffe - är man törstig letar man sig fram till en trång cell där en ren källa droppar ner från taket och färgar stenen brunröd.
Äta får man göra någon annanstans. Salzis (=korv) och speck (=flortunt rökt fläsk) är traktens föga originella specialare. Samt ost. I byn finns exempelvis restaurang Alprose som serverar en diskret men distinkt doftande korv- och ostsallad med gurka, majs och rödbetor för hundra svenska kronor, vilket är billigt i Schweiz. På Alpenrose sitter bönder och dricker öl på kvällen. Det finns flera restauranger, flera hotell. Mitt i byn ligger kyrkan. Ett stenkast över bron hittar man turistbyrån och längs bygatan ligger en rad gamla hus med karakteristiska burspråk och lador och lider mot sluttningarna.
Att bo och bada på Vals Therme är relativt dyrt, dock inte dyrare än att övernatta på ett vanligt stadshotell i Sverige.
Att bara bada är inte dyrt, relativt sätt. Man kan komma undan rätt hyggligt genom att bo på något av hotellen i byn - Alpina, Glenner med flera - som erbjuder paketpris inklusive inträde till det stora badet.
Men bor man på badhotellet så får man hotell för vartenda öre - särskilt i de ännu fåtaliga rum som arkitekten Peter Zumthor designat och där man får disponera en teve om man nödvändigtvis vill det. Annars kan man bara ligga i mörkret och inandas doften av dalen. Vit badrock och Valsrervatten ingår i rumspriset vilket faller med avståndet till badanläggningen.
Frukostbordet erbjuder en utsökt uppsättning färskt bröd och tjugo sorters te som man tar sig i små kannor - första gången jag sett den besvärliga tefrågan löst på ett smidigt sätt.
Menyn till lunch och middag ser lika intagande ut - men jag åt som sagt i byn. När jag återvände sent på kvällen satt en smokingklädd pianist och spelade i den alldeles folktomma Blå Hallen med sofistikerat lampglitter i taket. Lågsäsong. Gästerna hade dragit sig tillbaka. Det fanns fjorton sorters Grappa á 35 kronor centilitern. Samt ännu dyrare maltwhisky. Och Valservatten, gratis.
Det enda som saknas i Vals är vals. Men vill ni dansa tango så boka in er på tangokursen under höstsäsongens sista vecka i oktober med avslutande tangobal i baddräkt i termalbadet. För gäster som inte klarar tangostegen utlovas samba under ledning av en erfaren diskjockey.