Alpvärlden gör sig för all del också i disigt väder. Men det kan vara med måtta, särskilt om man bespetsat sig på den klassiska alpturismens mest legendomspunna utsiktspunkt, Rigi-toppen, den som var avbildad med en liten ko på forntidens chokladkakor från Cloetta.
Och så ligger dimman som en säck över alltihop.
Till Rigi kommer man med tåg eller med hjulångare på Vierwaldstättersjön och fortsätter med bergbanan upp till toppen. Vid banvallen går bräkande får och strosande kor.
Först stannar tåget i Rigi Kaltbad som ligger 203 meter över sjön och 1.440 över havet. Här heter hotellen Edelweiss, Alpina, Bellevue. Hit går det också linbana åt ett annat håll, här travar folk med ryggsäckar och stavar.
Det är disigt men vackert höstväder. Men så med ens är tåget invävt i dimma. Vid ändhållplatsen där tåget vänder ser vi inte handen framför oss. Vet bara att vi lär befinnas oss vid hotell Rigi-Kulm på 1.752 meters höjd över havet. Ett tyskt par grälar redan på personalen. Paret har betalt för tre dygn med milsvid utsikt och så ser det ut så här!
Man hör bara koskällorna i dimman - och de schweiziska säterjäntornas sång:
Jag har en skällko
som är en snäll ko
jodelididihodelidi...
Man hör också bergbanan komma segande uppför berget, stanna och vända åter till solen.
Vi är sammanlagt fem gäster på hotellet. Nu är det inte det ursprungliga hotell Rigi Kulm, inte det som var sinnebilden för 1800-talets alplyx, ett palats med tinnar och torn, ett mål för prinsar och hertigar, kungar och magnater. Hotellet höll stilen fram till andra världskriget då det stod tomt under flera år och förföll. Sedan revs det.
På grunden byggdes ett typiskt fanérhotell från 1950-talet, gediget och praktiskt, men ett lappri mot det gamla palatset och inga balkonger.
Det är kallt i dimman. Inte en turist så långt ögat når (och det är inte långt). Dessutom är den vanliga vandringsvägen ner till Rigi Kaltbad stängd för ombyggnad. På hotellet varnas man för att gå ut i dimman.
Tar mig ändå upp på själva toppen. Där finns numera ett stort gnisslande meteorologiskt mätningstorn samt en sån där grovkalibrig färgglad träkonstruktion som föreställer ett alppar med stora hål där turisterna ska sticka in huvet och le.
Äter middag med de andra gästerna i den ödsliga matsalen. En del saker finns kvar från det gamla hotellet såsom skåp, lampetter, bord och bestick. Här dinerade 600 gäster för hundra år sedan. Man kan inbilla sig att man äter med samma kniv och gaffel som kung Ludwig II av Bayern. En gång när ett kungligt sällskap gått vilse och sånär förfrusit fötterna lät källarmästaren Cäsar Ritz (som hade ett finger med i vartenda lyxhotell av betydelse på 1800-talet och gav evärdlig prestige åt Ritz-hotellen) fylla de stora palmkrukorna i restaurangen med rödsprit och tände på och lät också kökspersonalen värma fyrtio stora bakstenar för att gästerna skulle kunna värma fötterna. Tilltaget gav ett turistiskt rykte i den fina världen, vilket bara ökade då hotellet ägare ensam utkämpade ett blodigt slagsmål med ett sällskap amerikaner som vägrade betala notan som de ansåg saltad.
Dagens amerikaner sitter allvarsamma och diskuterar kartan inför morgondagens vandringspass - om bara dimman släpper. Det gör den inte.
Middagen består av avokado, fänkålsoppa, kalvschnitzel, mandelkakor med småfrukt och kostar mer än 300 kronor. Det är allt som bjuds på toppen, take it or leave it. En vägg är fylld med storslagna speglar från det gamla hotellet. I receptionen finns målningar och ett bokskåp med Goethes samlade verk och kapten Marryat samt handböcker för vandringsturister i Schweiz vilka till skillnad från andra turistböcker åldras mycket långsamt.
Klockan tjugo i tio kommer dagens sista tåg tuffande i dimman. Ingen stiger av, ingen stiger på. Efter tjugo minuter rullar det ner igen. Man hör ljudet från de bromsande kugghjulsdreven bland plingelinget från korna i dalen.
Rummen saknar teve (man får nöja sig med en uppstoppad get i korridoren). På natten sitter jag länge och tittar ut för att få en skymt av das Brockengespenst, spöket som många tror bara är en Nebelbild, en dimbild, medan andra tror något annat, verkligare, farligare.
På morgonen letar jag mig ner genom dimman till bergbanan. Vi har inte åkt länge förrän det lättar. Utsikten är magnifik över Vierwaldstättersjön och Luzern. Det är fullt med vandrare på alpstigarna. Och aldrig långt mellan bänkarna vilket säger en del om åldern på vandrarna. Och trakten. Korna viftar bort flugor med svansen och plingar ett sprött farväl.