Alphuset Riti 1 blir vår bas för en veckas vandring i de schweiziska Sommaralperna. Huset ligger i Saas-Fee i kantonen Valais, inte långt
från Zermatt. Byn är en berömd sommarkurort och vintersportort på hög höjd.
Runt omkring tornar Mischabelbergen upp sig med toppar på över 4 500 meter, allra högst är Dom med sina 4 545 meter. Glaciären som börjar ända uppe på toppen når nästan ner till byn. Sommarskidåkningen är fin, här har till exempel Pernilla Wiberg och det svenska alpina landslaget laddat upp inför sin tävlingssäsong. Det är vilt, det är vackert.
Huset har vi hittat i en uthyrningskatalog. En ren chansning. Ett litet svart-vitt foto på 3x2 centimeter är allt vi sett när vi sent en kväll i ösregn närmar oss Saas-Fee. Turistbyrån är redan stängd och vi möts vid infarten till byn av skyltar som talar om att hela byn är en gågata.
Ingen biltrafik tillåts utan vi får snällt parkera utanför och börja leta till fots.
Lokalsinnet är skapligt och ganska snart kommer vi på rätt spår. Förbi en del nya, men mest gamla, gråbruna alphus, en del med tydlig doft av boskap, och till slut, via en stig med högt gräs, brännässlor och mängder av nyutslagna försommarblomster kommer vi fram.
Riti 1 ligger högst i byn, med en vidunderlig utsikt över bergen och alldeles vid den träskylt som talar om att just här börjar vandringslederna upp längs bergssidorna.
Huset är gammalt men nyrenoverat. Nio bäddar fördelade på fem sovrum. Det finns två badrum med dusch, stort kök som ligger ihop med stor generös matplats och storstuga. Det finns tv till barnens glädje. Men framför allt finns det balkonger. Från varje rum finns en utgång till en egen balkong med träräcke, solstolar med fri milsvid sikt.
Redan nästa dag har vädret vänt, förstås. Solen skiner och vi ger oss ut med lätt packning. En av finesserna med att vandra i Alperna är nämligen att när man svettig och slut når toppen kan man vara ganska säker på att där finna ett värdshus med en vänlig värd som undrar om det skulle smaka med en kall öl och en tallrik gulaschsoppa. Stället kan i regel även nås med någon typ av lift eller kabinbana, men det känns som fusk. Alltså går vi genom lärkträskogar, över blommande alpängar och uppför branta klippor.
En gång blir vi jagade av en skock väl närgångna får. Byn ligger på 1 800 meters höjd och som mest går vi upp på toppen Plattjen på 2 600 meters höjd.
Enda undantaget gör vi den dag vi bestämmer att vi vill upp till toppen av den stora blåglänsande glaciären Feegletscher. Där uppe på drygt 3 500 meters höjd åks det skidor och kabinbanan är ett måste även om den med 750 kronor t/r per familj gör djupa spår i kassan.
Väl däruppe möts vi av en sevärdhet som får det tillfälliga ispalatset i Kungsan i vintras att framstå som rätt blekt. Efter kabinbanan tar nämligen något som måste vara världens högst belägna tunnelbana vid, ett tåg går den sista biten i en tunnel insprängd i själva glaciären.
Vid ändhållplatsen har man dessutom grävt sig ner i isen och skapat ett glaciärmusem. Salar med högt i tak, soffor i is, lyktor insmälta i isen så att allt får ett drömlikt blått sken över sig. Det är kallt att gå där i kortbyxor men väl ute i solen igen tinar vi snabbt upp.
En vecka går fort och när vi den sista dagen har packat klart och just bara ska bära ut rycksäckarna knackar det på dörren. På slaget 11 när det enligt hyrkontraktet är dags att lämna stugan står två stadiga damer i entrén och undrar varför vi inte är ute än. Det är städpatrullen med schweizisk punktlighet.