När det hypermoderna, skinande vita tåget tyst glider in på Tokyos centralstation står personalen och bugar. Det är en märklig syn och knappast något som skulle inträffa då ett svenskt X2000 stannar vid perrongen i Degerfors en snöig kväll i december. Men så är Shinkansen inget vanligt tåg, utan något av Japans stolthet. Det är så punktligt och pålitligt att man kan ställa klockan efter det.
Redan i Tokyo vet passagerarna exakt vid vilken dörr de ska kliva på och alla står prydligt uppradade på led i god tid före avfärd. Vi har exakt två minuter på oss. Hundratjugo sekunder - varken mer eller mindre. Sedan lämnar tåget obönhörligen perrongen.
Det räcker med att läsa statistiken över förseningar för att inse att det är allvar. År 2003 var exempelvis den genomsnittliga förseningen per tåg med Tokaido Shinkansen tolv sekunder.
Det ska till något av en naturkatastrof för att tåget skall bli allvarligt försenat. Om det sker är skammen för bolaget så stor att resenärerna får pengarna tillbaka.
Utrustade med var sitt Japan Rail Pass, ett särskilt tågpass för utländska besökare, väntar oss en veckas tågluffande fjärran från sjuttiotalets kånkande med ryggsäck och sovande i överfulla korridorer.
Snabbtåget Shinkansen togs i bruk lagom till sommar-OS i Tokyo 1964 och väckte genast avund i omvärlden. Smeknamnet "bullet train" kom sig av att lokets design påminde om en gevärskula.
Succén var omedelbar. Mindre än tre år efter premiären hade 100 miljoner passagerare rest mellan Tokyo och Osaka, 1976 passerades miljardgränsen. Sträckan är fortfarande ryggraden i det rikstäckande järnvägsnätet.
Det finns flera olika typer av Shinkansentåg. Snabbast är superexpressen Nozomi, som når hastigheter på 300 kilometer i timmen. Det är också det enda tåg man inte kan utnyttja tågpasset på.
Nu gör det inte särskilt mycket. Tokyos förorter, ett urbant metropolis utan början eller slut, rusar förbi i tillräckligt svindlande hastighet. Det är som att sväva fram med ett lågtgående flyg och ha en fjärrkontroll på ständig snabbspolning. Kurvorna är mjuka och farten känns knappt. Alla sitter vända rakt fram - precis som på ett flygplan.
Benplatsen är betydligt bättre än på svenska tåg trots att japanerna är ett kortare folk. Det är en matematik som är svår att få ihop.
Innan konduktören lämnar vagnen första gången vänder han på klacken och bugar mot alla passagerare. Högst i rang på tåget är lokförarna. Före avfärd kan man se dem skrida längs perrongen likt piloter i oklanderliga uniformer, keps och blanka knappar. Raka i ryggen och stolta över att köra Shinkansen, samma känsla som en fransk pilot måste ha haft för Concorde.
Shinkansen är säkerheten personifierad. Hittills har det aldrig skett en enda dödsolycka på grund av urspårningar eller kollisioner. I händelse av en jordbävning, och de inträffar ofta i Japan, känner tåget av vibrationerna med hjälp av sensorer och stannar nästan omedelbart.
Japanerna gör det genast bekvämt för sig ombord. Sparkar av sig skorna, plockar fram en mangatidning eller tar sig en tupplur. Deras förmåga att sova är fenomenal. När och var som helst lyckas de innesluta sig i sin egen bubbla, avskärmade från den hektiska, brusande omvärlden. Högljudda snarkningar är socialt accepterat.
Men den viktigaste ritualen är ätandet. Tågresan börjar nämligen redan på stationen eller i det lokala snabbköpet. Där kan man köpa en rektangulär lunchlåda, "bento", som ser ut som ett konstverk och smakar fantastiskt.
Under locket döljer sig små fack fyllda med delikatesser som sushi, grillad saltad lax, tempuraräkor, grillad fläskkotlett, äggrullar, lotusrötter, bambuskott, kokta grönsaker, tonfisk, djävulstunga och ris med ett rött surt plommon som tillsammans ser ut som japanska flaggan. Sojasås finns i en liten plastbehållare formad som en fisk. I Japan är en bento minst lika nödvändig som en biljett när man åker tåg.
Den som inte har hunnit köpa sin lunchlåda i tid behöver inte misströsta. Ombord ges gott om tillfällen att handla en från ambulerande vagnar, som går i skytteltrafik genom tåget.
Efter en timmes resa från Tokyo skjuts Shinkansen ut ur en tunnel likt en kula ur en pistolmynning och där, på tågets högra sida, lyser det heliga berget Fuji konformade, snöklädda topp i den bleka solen. När japanerna i sätena bredvid upptäcker att vi tar bilder slår de nästan knut på sig själva för att erbjuda oss sina fönsterplatser.
Det är en befrielse att åka tåg och slippa höra ringande telefoner och meningslösa samtal. Resenärer på Shinkansen ombeds att slå om telefonen till vibrationsläge, men när berget har försvunnit i fjärran och lugnet åter lagt sig ljuder plötsligt signalen från en mobiltelefon.
En generad affärsman studsar upp från sätet och bugar ursäktande inför hela vagnen innan han försvinner till utrymmet utanför toaletten, den enda plats ombord där det är tillåtet att prata i telefon. För resenären som vill ha det om möjligt ännu tystare finns särskilda "silence cars" där inte ens stationerna ropas ut.
Vid varje större stopp efter vägen störtar städpersonal in i vagnarna. Ett arbetslag för varje vagn och på några minuter är det skinande rent igen. Men inte ens Shinkansen rår på naturens främste överlevare - kackerlackan. Ganska ofta ser vi det lilla krypet svischa fram över golvet och gömma sig i hörnen.
Vi har bestämt oss för att avverka sträckan från Tokyo till Nagasaki långt i söder redan första dagen för att sedan i lugnare takt utforska landet på vägen tillbaka. I Hakata sent på eftermiddagen byter vi från Shinkansen till ett lokaltåg mot Nagasaki. Det går oändligt långsamt.
Efter stopp i Nagasaki, Hiroshima och Kyoto återvänder vi med Shinkansen till det pulserande Tokyo. När vi lämnar tåget står en tågvärdinna och tackar för att vi rest med Shinkansen. Punktlighet, precision, plikttrogenhet och service in i det sista.