Efter drygt tre kilometer rundar vi den udde som länge varit vårt riktmärke. Nu visar sig en ny sida av Medelhavet, det är krabb sjö och motström. Men vi fortsätter att crawla, medvetna om att det är nästan lika långt kvar till den vik som är dagens slutmål. Det är tredje dagen på vår simtrekking, och vid det här laget är händer och fötter konstant skrynkliga - för med 27 grader i vattnet verkar man kunna vara i hur länge som helst.
Dagens sex kilometer är den längsta sträcka vi simmar i följd. Det tar nästan tre timmar. Vi stannar en gång varje halvtimme och trampar vatten medan vi fyller på med vätska från den följebåt som hela tiden finns vid vår sida. Energidrycken ger oss inte bara nya krafter, den tar för en stund också bort den saltsmak vi vant oss vid att känna i munnen.
Det är nu som alla träningstimmar - ett simpass per vecka under tre månader - ska få oss att orka. Det är tufft, men trots strömmar och vågor är det lättare att genomföra sträckorna i havet jämfört med de tämligen tråkiga förberedelsepassen i poolen. Simningen är inte längre en träningsform, den har blivit till en upplevelse.
De första dagarna har vi, elva simmare från olika delar av världen, bekantat oss med vattnet kring Maltas näst största ö, den mer lantliga och fridfulla Gozo. Vi har följt klipporna längs kusten, simmat in i grottor och fascinerats av stillheten omkring oss. Vi har simmat över öppet vatten från Gozo till Comino, ön mellan Gozo och Malta, som bjuder på ännu fler underbart blåskiftande vikar med minimal bebyggelse. Där har vi för en stund lämnat havet och promenerat tvärs över ön, via ett dopp i den grotta där en scen från filmen "Greven av Monte Cristo" spelades in.
Många i gruppen är rutinerade simmare. Där finns de amerikanska collegesimmarna Kelly och Leigha, Anne-Marie som simmat för Gibraltars landslag och Luke från Australien som simmar fyra kilometer nästan dagligen. Men man behöver inte vara elitsimmare, eller ens kunna crawla, för att delta i en simtrekking. Även vanliga motionärer är välkomna.
Efter ett kort introduktionspass den första dagen har vi delats in i grupper beroende på kapacitet och snabbhet. På så vis kan alla simma i sin egen takt. Under veckan får vi hjälp att förbättra vår simteknik och det ger snabbt resultat.
Dagarna följer samma mönster. På morgonen tar vår båt, stor nog att rymma kök och soldäck, oss till dagens startpunkt. Lizzie och Sakura, våra guider, berättar om den sträcka vi har framför oss. Innan vi hoppar i vattnet smörjer vi in armhålor och området kring badklädernas sömmar med vaselin för att undvika de skavsår som annars lätt uppstår. Simturerna är i snitt fem kilometer per dag, ibland uppdelade på två kortare pass. De aktiva dagarna känns i armar och skuldror hela veckan.
Vi kommer till de vackra och välbesökta platserna Blå lagunen och Azurfönstret, som med sina glittrande vatten och fantastiska klippinramningar lockar såväl dykare som solbadare, men oftast simmar vi i de trakter där ingen annan är. Det är då den mäktiga känslan av att vara omsluten av havet kommer bäst till sin rätt.
En dag avslutar vi med en vandring över Gozo, förbi odlingar med vattenmeloner och en chans att se mer av det landskap som inte fått smaka på regn på flera månader, men annars håller vi oss på båten. Vi ankrar i en vik och stannar där i flera timmar, äter lunch och badar ännu mer. Vi snorklar, dyker och matar fiskarna med brödbitar.
Våtdräkterna som finns att låna blir liggande oanvända hela veckan. Inte ens efter flera timmar i vattnet blir det kallt. Den färgglada badmössan gör att vi syns bättre i vattnet men är inte bara en trygghet ur säkerhetssynpunkt, den hjälper också till att behålla värmen i kroppen. Enda gången vi huttrar till är när Sakura berättar om när hon korsade Engelska kanalen:
- Det tog elva timmar, det var 15 grader i vattnet och det var inte tillåtet att använda våtdräkt. Jag skulle verkligen vilja göra om det någon gång.
Även om upplägget är detsamma är ingen dag den andra lik. Vi ser olika platser och även simningen är varierad. Klippsimningen är vackrast. Vi blickar genom det klara vattnet där undervattensväxterna lagt sig tillrätta på de lodrätt stupande kalkstensklipporna. Ibland genar vi genom naturligt urgröpta tunnlar.
Vi möter små fiskstim och en del maneter, både den bruna, ofarliga och den geléaktiga som bränns likt ett getingstick. Martin, vår skeppare, har med sig en bit kaktus i båten och tipsar om lokalbefolkningens knep, att bryta av en bit och gnida in köttet i det brända hudpartiet.
Den stora utmaningen är simningarna över öppet vatten. Strömmarna får oss flera gånger på fel kurs och det är svårt att hålla riktmärket när vi inte längre har klipporna bredvid oss. Vi måste vara extra försiktiga och hela tiden hålla ihop eftersom det är en hel del båttrafik där vi simmar.
Mitt ute på öppet vatten, där det djupa havet antagit en mörkare nyans, är det alltför lätt att börja tänka på hajar. Vithajen är visserligen väldigt sällsynt - ingen av dem vi frågar har sett den och bara ett fåtal bekräftar att den har förekommit i området - men den sägs synas kring Malta någon gång per år. Den attackerar människor endast i undantagsfall, men varje ljus skiftning i vattnet är tillräcklig för att fantasin ska skena iväg.
Den sista morgonen hoppar vi i vattnet alldeles utanför vårt hotell i den mysiga byn Xlendi. Vi passerar de fiskebåtar som är förtöjda i viken, generöst färgglada enligt maltesisk tradition, och sträcker en sista gång ut i havet innan vi tar färjan tillbaka till Malta. Det tar 23 minuter.
Vi tittar ut över sundet och pratar med stolthet om när vi tidigare i veckan simmade den fem kilometer långa sträckan. Det tog två timmar och en kvart. Vi längtar efter att hoppa i igen, för även om det är snabbare och bekvämare att åka båt så är det inte alls lika roligt.