Stockforsälven i storskogarna utanför Älvsbyn i Norrbotten. Jag gör något jag trodde var helt omöjligt för bara några timmar sedan – en rejäl adrenalinstinn galopp i det strida vattnet. Det stänker rejält och hästarnas hovar klafsar rytmiskt mot en botten täckt av släta stenar.
En varm lyckokänsla sprider sig i kroppen. Med hatt, läderjacka, skinnbyxor och boots är det lätt att känna sig som en sann cowboy. Djupt nersjunken i den bekväma westernsadeln gungar jag bara med i den rytmiska rörelsen och njuter av fartvinden.
Solens reflexer bländar och vattenstänken håller koncentrationen vid liv. Känslan av att vara fri och gränslös är högst påtaglig.
Vi saktar in på guiden Rikard Öhmans uppmaning och övergår i skritt. Några hundra meter längre ner längs älven finner vi en säker och grund passage för att nå rastplatsen på andra sidan. I en hast hjälps vi åt att finna tändved, och strax sprakar en munter brasa.
Fram med pannor, tennmuggar och de egenhändigt tillverkade träbesticken. Nu ska här stekas suovas – rökt renkött, med tunnbröd och potatismos.
Vi är ett gäng äventyrare som träffats för att under ett förlängt veckoslut ägna oss åt vildmarksridning. Några av oss rider för allra första gången, andra är mer vana ryttare som varit här vid ett flertal tillfällen.
Rikard Öhman kan området mer än väl. Han har under de senaste 20 åren ägnat sig åt äventyr till häst och leder turer sommar som vinter.
– Visst finns det ett mått av klassisk cowboyromantik med i bilden. Det var väl kanske anledningen till att jag började rida en gång i tiden, säger han och skär upp tunna skivor av det mörka renköttet med den bastanta macheteliknande kniven.
Köttet låter han puttra i rikligt med smör, tillsammans med finhackad lök och örtkryddor.
Under de senaste tio åren har dock Rikard alltmer betonat begreppet ”horsemanship”. Ett högst praktiskt ledarskap, som handlar om relationen mellan människa och häst.
Hela proceduren, från att varsamt närma sig den utvalda hästen, genom sadling och konsten att sitta upp, tog sin modiga tid – en viktig del i lärprocessen.
Och det är en samling starka personligheter han valt ut; Rawhide, Diabond, Ernie, Tuck, Devil, Nice, Innocent och Whiskey är våra varmblodiga fyrfota guider.
– Tack vare att hästarna funkar bra tillsammans och är trygga och vältränade kan man vara total nybörjare, menar PG Lindberg, som ridit med Rikard sedan slutet av 90-talet.
–Jag är så där löjligt såld på hela konceptet, ler han brett och nämner i samma andetag de långa galopperna, livet vid lägerelden och det nära samspelet med den egna hästen.
För nybörjaren Gunnar Carlsson från Uppsala är vildmarksridningen klart vildare än väntat.
– Att få ge sig i väg på en riktigt lång galopp efter bara en halvtimme i sadeln känns helt sanslöst. Det hade jag aldrig trott innan.
Med Rikard i täten rider vi sedan vidare in bland de tjärdoftande tallskogshedarna, för att öva oss i att hantera våra hästar i en mer utmanande terräng.
– Håll varsamt i tyglarna och tänk på att vara följsamma i sadeln, hojtar han, där vi travar fram genom landskapet.
Min häst Ernie och jag har i början svårt att vara helt överens om vägvalet mellan trädstammarna, i synnerhet när Rikard manar oss till en försiktig galopp.
Men efter hand får jag honom att gå åt det håll jag vill, genom att ändra tyngdpunkten något och ha ett tydligt fokus i blicken. Men jag måste hålla in knäna lite här och var, för att inte slå i trästammarna när det går som allra snabbast. Ernie bryr sig nämligen inte speciellt mycket om mina utskjutande kroppsdelar. Det viktiga för honom är att själv smidigt passera mellan hindren.
Vi rider över små kalhyggen och hedar, upp på branta skogsfjäll och förbi myrmarker vida som oceaner. Tid och rum existerar inte, utan nu är det under en lång stund bara min häst och jag i meditativ rörelse framåt. I synnerhet när vi i gruppen för en stund delar på oss, för att finna egna vägar i gammelskogen.
Det har börjat skymma när vi närmar oss lägret vid Bränntjärn – en samling timrade små hus, som rymmer både sovplatser, storstuga, kök, vedeldad bastu och en hage för hästarna.
Vi sadlar av och ägnar en rejäl stund åt hästarna, som både får kraftfoder, vatten och hö. Sedan är det dags att förbereda middagen. En stark chiligryta med tortillas står på menyn.
När alla ingredienser blandats samman toppar Rikard med själva buljongen – skummande mörk öl. Grytan får sedan småputtra medan vi svettas i bastun och badar i tjärnen.
Det blir en lång sittning framför gjutjärnsspisen, där vi slevar brännande het chili, vars styrka till viss del lindras med pilsner och en skvätt Jack Daniels.
Vid midnatt är det dags för en nattlig barbackaritt ner till tjärnen, för att ge våra trogna följeslagare något att dricka.
– Det ska bli roligt att se hur ni tar er upp på hästryggen utan stigbyglar. Bäst av tre försök är det som gäller, säger Rikard och ler.
CENNETH SPARBY