Över Vatikanstaten vilar en gloria som endast Jerusalem kan konkurrera med. Den härskar över hela Rom, för här har Kristi vikarie rört vid varje sten.
Det var påvedömet som byggde upp den eviga staden efter romarrikets fall och barbarernas plundringar på 400-talet. Kyrkan var den enda institutionen som ännu stod upprätt och påven den ende värd titeln kejsare.
En påsksöndag ettusensexhundra år senare står jag på Petersplatsen mitt i Berninis ellips, pompöst kantad av kolonner. Från taken blickar 140 fläckfria vita statyer av martyrer och andra helgon uppfordrande ned, på det att jag må känna skuld för all världens olyckor.
Jag trängs på den heliga piazzan med hundratusen moderna pilgrimer. Vi är här för att lyssna på påvens traditionella påsktal. En brasiliansk, en spansk, till och med en svensk flagga vajar ur folkhavet.
Så skrider den 265:e biskopen av Rom, Benedictus XVI, ut på marmorbalustraden till kristenhetens största kyrka och håller ett förutsägbart tal om frid i själen och fred på jorden. Vi lyssnar och glömmer tillfälligt listan över historiska och moderna övergrepp från hans apostlar. I dag är påskdagen, då han tar hela världen i sin famn.
Över och bakom Benedictus välver sig Peterskyrkan. Vi hisnar inför storleken på helgedomen och mest av allt Michelangelos kupol. Högst uppe och närmast himlen skyddar den likt en ornamenterad jättehjälm Guds utsände.
Vi har kommit till Rom för att i katolicismens navel uppleva det religiösa firandet av påskhögtiden. Och samtidigt för att uppleva högrenässansens storslagna konst och arkitektur, den som i dag utgör scenen och rekvisitan för detta grandiosa påskaspel. De två skapar tillsammans en upplevelse klart värd en resa.
Dåtidens påvar hade en direktlinje till de största konstnärerna och beställde konst och arkitektur som skulle utstråla makt, helst i carraramarmor. På så sätt förde påven över symbolerna för kejsarens makt till sitt eget kungadöme, sedermera Vatikanstaten.
Vi är stora beundrare av Michelangelo. Den gudomliga kupolen, som kröner Peterskyrkan blev hans sista skapelse. Strax innanför Heliga porten sitter Maria sörjande med sin döde son Jesus i sina armar. ”Pietà” var den 24-årige Michelangelos första storverk, färdigsnidat i marmor 1499. Kupolen och Pietà, Mästarens första och sista odödliga verk kan alltså avnjutas i samma kyrka!
Utan att veta det då, hade han 65 år av konstnärliga stordåd framför sig efter Pietà. Under hela denna period skulle det också byggas på Peterskyrkan. Och nästan lika lång tid skulle bygget fortgå efter Michelangelos död 1564, innan kyrkan äntligen kunde invigas 1626. Så kort är ett liv, även för en människa med gudomlig begåvning.
Men konsten består och mästerverken är odödliga. Mer än ett halvt millennium efter Pietà låter vi oss hänföras av perfektionen i statygruppens detaljer. Den dödes bukmuskler, revben, fingrar, moderns sorgsna anlete, veckbildningen i hennes kläder. Jungfru Maria utstrålar maktlös uppgivenhet. Alla vet att den kommer att förvandlas till uppvaknande och glädje för att slutligen toppas av himmelsfärden.
Det är väl det påskhögtiden handlar om. Att rannsaka sig själv, lite i alla fall, för att strax lysa upp igen och se framtiden an. Katolicismen iscensätter välregisserat möjligheterna till ett ljust liv både före och efter. Och det finns knappast någon plats där man får uppleva det tydligare än i Rom.