Utanför La Sagrada Familia ringlar kön som vanligt lång. Först en halvtimme för att lösa entrébiljett, sedan en och en halv timme till hissen som går upp i kyrktornet.
Här står vi - vita och gula, svarta och bruna - turister från hela världen. Vi har kommit hit med en och samma föreställning, ett besök i Barcelona är inget utan en hisstur upp i Antoni Gaudís berömda kyrkobygge. Lika självklart som att Paris inte är något utan sitt Eiffeltorn och New York inget utan Empire State Building.
När jag står där i den tröstlösa kön slås jag av en hädisk tanke: Det kanske inte stämmer. Jag granskar ansiktena hos de lyckligt lottade som just varit inne i kyrkan och uppe i tornet och nu är på väg därifrån. Ser de lyckliga ut? Nej, snarare snopna. Som om de just tvingats inse att de kastat bort dryga två timmar av sitt liv på en rätt poänglös hissfärd i något som mest av allt liknar en byggarbetsplats.
I det läget vill man ju knappast påminna dem om vad La Sagrada Familia egentligen är för ett ställe. Att upprinnelsen till att kyrkan började byggas i slutet av 1800-talet var ett reaktionärt upprop från påven Pius IX. Det hade fått gehör i katolska kretsar i Barcelona - här skulle uppföras en pampig kyrka som ett bålverk mot allt vad demokrati, religionsfrihet och tankefrihet hette. Uppdraget tillföll så småningom den djupt konservative Gaudí.
Att denne egensinnige arkitekt har sina kvaliteter kan förstås inte förnekas. Nere på paradgatan Passeig de Gràcia kan man häpet vandra runt i hans fantasirika bostadshus Casa Battló och Casa Milá. I stans norra delar breder Parc Güell ut sig med sina pepparkakshus och konstgjorda grottor.
Men frågan är om inte stadens märkvärdigaste byggnadsverk är ett annat.
Om man vänder La Sagrada Familia ryggen och vandrar Avinguda de Gaudí mot nordost når man efter några kvarter fram till Hospital de Sant Pau, eller Hospital de la Santa Creu i de Sant Pau (Det heliga korsets och Sankt Paulus sjukhus) som dess fulla namn lyder.
Det är ritat av Lluís Domènech i Montaner (1850-1923), den enda arkitekten under den katalanska modernismen som kunde mäta sig med Gaudí.
Domènech var till skillnad från Gaudí demokratiskt sinnad. Han var en ledande katalansk nationalist och som sådan under en period ledamot av spanska parlamentet i Madrid.
Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att de två främsta byggnadsverk som han lämnat efter sig i Barcelona är samhälleliga institutioner, det grandiosa och nyskapande konserthuset Palau de la Música Catalana och stadssjukhuset Hospital de Sant Pau.
En bankir hade skänkt fyra miljoner pesetas till bygget, som var av nöden eftersom det vid den tiden inte fanns något välfungerande allmänt sjukhus i staden. Det invigdes 1910, men färdigställdes i sin helhet först 1930 av Domènechs son, Pere.
Vid första anblicken ser den tegelröda entrébyggnaden ut som ett sagans slott, eller möjligtvis en katedral. Men sedan man promenerat runt en stund på området inser man att allt här har en ytterst mänsklig skala.
Domènech ville undvika det labyrintiska och kyliga intryck som stora sjukhus ofta gav - redan på den tiden. Han var av den åsikten att patienterna behövde skönhet, frisk luft och fast mark under fötterna för att bli friska.
Därför placerade han alla underhållsavdelningar och kulvertar under jord. Ovanpå byggdes ett tjugotal vårdpaviljonger i arabiskinfluerad mudéjarstil, inte någon den andra lik. De är alla än i dag vackert smyckade med färggranna mosaiker, glasmålningar, statyer och andra dekorativa inslag - blomgirlanger och fruktträd, ödlor och sniglar, änglar och riddare.
Vart man vänder blicken väntar en ny detalj, ett nytt mönster, en ny skönhetsupplevelse. Doménechs son har beskrivit sin faders avsikt:
"Allting som kunde skänka en känsla av välbefinnande åt de sjuka var också en form för behandling."
Och det verkar fungera än.
Utanför en av paviljongerna sitter en patient i morgonrock och tar sig en nypa luft. Noggrant studerar han den märkliga byggnaden. Ett medeltida riddartorn här, en blåskimrande kakelmosaik där. Och kolonner, pelare och pilastrar
Plötsligt dyker ett par turister upp. Förmodligen har de letat sig hit från La Sagrada Familias dysterhet. Och nu ser de faktiskt lyckliga ut.