Fyrkantiga före detta vita betonghus från statssocialismens epok bildar en skarp kontrast mot svartgrå lador och gamla boningshus med rökslingor ur skorstenen. Varje gång vi stannar stiger en stins i röd uniformsmössa ut och vinkar av tåget.
Nästa knut, Presov, är ett under av iskall betong. Förutom biljettluckor finns butiker för mobiltelefoner, för öl, vin, cigarretter och sprit, för damunderkläder och för kastruller. Därtill föga diskret ett Erotic center, en grällt kolorerad skrubb där en kvinna med något solkig framtoning vakar över hyllor med så kallade sexleksaker, tidningar, raffset till nedsatta priser samt ett urval videorullar som hon visar på begäran. Intresset verkar måttligt.
Restaurangen verkar stängd men det ser bara så ut.
I den dunkla atmosfär som förenar järnvägsstationer från Tallinn i norr till Belgrad i söder råder en ombonad trevnad innanför tyllgardinerna. På väggen sitter en stor, halvmåneformad metallisk dekoration från kamraternas epok.
Man har sex menyer att välja på. Samtliga inleds med soppa som servitrisen häller upp i den sopptallrik som väntar på varje plats vid borden. Man kan svårligen tänka sig något bättre en iskall vintermorgon än den heta consommé med rotfrukter som serveras, följd av gulasch med semmelknödeln, ett slags klimpiga brödskivor som hör till mathållningen i denna del av världen. Inklusive öl av märket Saris (så kallas denna trakt av Slovakien) går måltiden med kaffe på mindre än 20 svenska kronor.
En röd rälsbuss väntar vid perrong 3. Den brummar och dånar. Det är som att åka rälsbuss mellan Växjö och Ronneby på 1950-talet.
I Slovakien åker man tåg som vi åkte tåg förr i tiden. Restidens längd beror inte på tågets fart utan på alla anhalter där tåget ska stanna. Järnvägen är bemannad till tänderna. Det finns folk i ställverk, på spåret, på varenda station.
Landskapet är vinterkargt med kala, svarta trän. På bergstoppar tronar vittrande borgar. I brist på akuta medel till reparationer och renoveringar kommer de att vittra bort helt och hållet, läser jag. I
dalarna ligger kyrkorna tätt. Att järnvägen dessutom övervintrat från en annan tid ger resan perspektiv.
Man vänjer sig vid stinsarna, vanligtvis lätt överviktiga, som i sina röda uniformsmössor kommer ut och vinkar av tåget. Eller står i givakt när tåget far förbi. När tåget stannar hinner tåg- och stationspersonal morsa på varandra. När tåget får invänta ett annat tåg kan de prata lite längre. Så var det förr i Sverige. Jag minns en reportageresa vid mitten av 1970-talet då rälsbussen stannade i Vetlanda och stinsen satte ombord en plasthink med tjursperma som skulle till Nässjö.
Här på lokalbanan dunkar det i skenskarvar, annars är rälsen i Slovakien helsvetsad. Rälsbussen lunkar långsamt, tutar ofta, saktar in vid obevakade övergångar. Längst bak i sista vagnen sitter folk som i en glasveranda medan spåret försvinner bakom dem.
Ändstation är staden Bardejov, som möter med fyrkantiga fabriker och vintertorra trädgårdar med vedtravar och tegelhögar vid husen. Men man ser också skymten av en gammal stadsmur med torn.
Stationen i Bardejov är omgiven av splitter nya köpcentrum. Men stadskärnan är så gammal, unik och välbevarad att den utsetts till ett av Unescos världsarv.
Husen runt det sluttande torget ligger i närmast hisnande dekorativ perfektion. Mitt på torget tronar rådhuset från början av 1500-talet. Vid torgets ena kortända ligger Sankt Egidiusbasilikan från 1400-talet med elva altartavlor kryllande av förunderligt uttrycksfulla Marior, Jesusbarn och andra bibliska gestalter.
Bardejov spelade tidigt en central roll för textilhantverket. I rådhuset finns tyger och vävnader. Skråväsendet lämnade efter sig en uppsjö av sigill. Främsta attraktionen är annars ikonmuseet i två våningar, där man kan vandra länge bland bibliska motiv från traktens många träkyrkor, av vilka museet också har många miniatyrer.
Vill man besöka en sådan träkyrka beger man sig med lokalbuss à en krona några kilometer till Bardejovske Kupele. Det är en kurort som också är uppkallad efter den ungerska drottningen Alzbeta som står staty i parken och även förekommer avbildad på de små krus av porslin ur vilka kurgästerna inmundigar det hälsobringande vattnet. Folk från trakten kommer hit och hämtar dricksvatten i stora dunkar. Källorna är namngivna på skyltar vid kranen. Vissa, exempelvis Hercules, sätter man omedelbart i halsen - de smakar ruttna ägg. Kolonadnykällan smakar i sin tur sockerdricka. Anna och Alzbeta smakar bäst.
Kurverksamheten med behandlingar försiggår i hus av gängse statssocialistisk fyrkantighet som svär mot ortens lummighet. Från förr finns pösiga hotel Astoria, en praktfull byggnad i murrgult med en stor terrass där det lär krylla av människor om sommarkvällarna.
Den ovannämnda träkyrkan visar sig vara Slovakiens motsvarighet till Seglora kyrka på Skansen i Stockholm. I anslutning till kurorten ligger Skanzen, inspirerad och namngiven efter Skansen, dock utan vilda djur. Den katolska träkyrkan från 1730-talet är exempel på en kyrkobyggnad som trots sin litenhet ger ett monumentalt intryck. Liksom Seglora brukar den användas vid bröllop.
På Skanzen finns också en grekisk-ortodox kyrka bevarad. liksom smedjor, svinstior, tröskverk, vattendrivna manglar och bikupor. Honung var och är en viktig del i maten. Det förekommer inte en frukost i Slovakien utan honung.
Innan jag lämnar Bardejov besöker jag järnvägsstationens buffé, där man pekar ut vad man vill ha. Exempelvis smörgås med ägg och majonnäs. Eller en syrlig rollmops, surkål invirad i en sill. Eller soppa på vitlök. Idel gammaldags mat. På alla plan en resa genom tiden. Tåg är tid. Ger perspektiv både på resa och resmål.
Rälsbussen från Bardejov är fylld av skolbarn som ska hem. Tåget stannar var tredje minut. Man sitter inklämd ungefär som Michael Redgrave i Alfred Hitchcocks "En dam försvinner" och önskar att man var musikforskare och kunde be ungarna sjunga lokala visor. Nu slipper de undan med att säga att de talar engelska. Mer vill de inte säga - på engelska.
Konduktören är med överallt, rusar av, rusar på, konfererar med stinsarna. Så fort tåget får upp farten stannar det. Folk stiger av i Fulianka och i Sarisske Luky. När jag stiger av för att byta är rälsbussen nästan tom.
I väntan på snälltåget från Kosice, Slovakiens näst största stad, smattrar den kvinnliga högtalarrösten alla stationsnamn där tåget ska stanna. Ett hundratal passagerare väntar på den en metersmala perrongen. På nästa spår står ett godståg. Snälltåget sveper in. Här gäller det att stå med båda fötterna på perrongen.
Snälltåget ska till Slovakiens huvudstad Bratislava men jag stiger av i Vrutky och stiger åter ombord på en röd rälsbuss. Den tar sig sakta uppför en brant och lika sakta nedför på dunkande skenskarvar.
Efter arton anhalter stiger jag ensam av i Hronska Dubrava för att vänta en timme på nästa tåg. Att vänta en måndagskväll i Hallsberg, Ånge eller Krylbo är inte heller någon fest. Jo, i jämförelse med Hronska Dubrava, den ödsligaste, dystraste järnvägsknut jag någonsin besökt. Stationshuset är slitet och omgivet av nedgångna perronger och en bangård med ett sovande godståg. Resten är en lerig väg som bara leder bort. Ingen upplyst bebyggelse inom synhåll. På stationen finns bara en lång karl som likt en skugga far ut och in i klareringsrummet. Den röda stinsmössan har han lagt på en pall vid dörren. Det doftar natt och kolbrand. En hund skäller oavbrutet. I den sparsamt upplysta väntsalen sitter en rödklädd, mycket medtagen man ihopkrupen innanför dörren. Ena handen är en protes, liksom ena öga. Men han verkar inte vilja ha något, säger inget, sitter bara och väntar med tom blick.
Faktiskt visar det sig finnas en buffé på den gudsförgätna järnvägsknuten. Men den stängde för två timmar sedan.
Efter en krypande väntan i kyla och mörker hörs den gnisslande rälsbussen. Två andra passagerare dyker upp ur intet. Konduktören är en äldre dam.
I mörker och dimma ankommer vi efter en halvtimme till Banska Stiavnica, också på Unescos världskarta. Stationen skulle kunna platsa där i kraft av sin ödslighet. Rälsbussen släcks ner, liksom stationen, personalen försvinner. Ingen synlig bebyggelse runt omkring. Det småduggar. Jag går i
fatt en medpassagerare och frågar om vägen till hotellet. Han pekar. Följ bara vägen, säger han och viker av åt ett annat håll. Vägen är alldeles mörk frånsett en och annan lykta vid brädgårdar och upplag. Försöker ringa hotellet. Kommer inte fram. Går vidare med väska och dator i mörkret. Efter några kilometer mynnar vägen ut i en korsning med gatlyktor och upplysta hus. Vänster eller höger? Uppförsbacke åt båda hållen. Inte en människa ute. Väskan är tung att dra. Men då kommer en ledig taxi strosande.
Dagen därpå förklaras bristen på lokala kommunikationer. Under statssocialismen väntade en buss på varje inkommande tåg vid den avlägset belägna stationen. Med marknadsekonomin blev bussen olönsam. Det kom så få passagerare med tåget. Taxin som kom körande tom kunde väl ändå ha chansat på att få en körning vid stationen. Men den hade kanske chansat alltför många gånger utan utdelning.
Banska Stiavnica är världsarv i kraft av en urtida, ovanligt ädelmineralrik vulkan som flöt fram, stelnade och kryllade av silver och guld, vilket gav upphov till en gruvdrift som tilldrog sig hela den kända världens intresse. Banska Stiavnica var i sin krafts dagar den tredje största staden i kungariket Ungern, som Slovakien då tillhörde. Den första sprängningen med krut i en gruva genomfördes här den 18 februari 1628.
I Banska Stiavnica skapades den första gruvakademin i världen. Hit kom bergsmän från när och fjärran. Staden växte. En tid bodde här 20.000 människor varav de flesta arbetade i gruvan - män, kvinnor, barn. Det var hårt och fattigt, men märkligt nog finns det få spår bevarade och dokumenterade av deras arbete.
Utrustad med hjälm, skyddsrock och strålkastare blir jag förevisad en 300 år gammal gruvgång under staden. I den fuktiga gruvgången hänger plaketter som minner om professorer och gruvdirektörer liksom kungligheter och likställda som besökt gruvan. Inför ett kejsarbesök 1751 lät man bygga en trappa med 46 trappsteg långt nere under markytan.
På huvudgatan finns ett storslaget museum om gruvhanteringen. Gruvakademins mineralsamlingar innefattar ett offantligt antal montrar med mineraler, salter med mera från "det blanka berget". Enligt sägnen var det två ödlor, den ena beströdd med guldstoft, den andra med silverstoft, som tipsade om fyndigheterna.
Mitt i staden reser sig Gamla slottet, från början en kyrka, sedermera en befäst borg. En staty av den heliga Barbara, gruvfolkets skyddshelgon, har liksom andra statyer fått flytta inomhus sedan luftföroreningar gått hårt åt dem. Här finns också ett museum tillägnat stadens piptillverkare.
Ståtligt vitt på en kulle i utkanten står Nya slottet som byggdes strax efter det gamla som skydd mot turken som anföll men aldrig lyckades intaga staden.
Jag lämnar Banska Stiavnica med buss - inte minst för att slippa vänta två timmar på den gudsförgätna stationen i Hronska Dubrava. I stället får jag vänta en kvart på terminalen i staden Zvolen mellan två bussar, varav den ena är mycket omodern och obekväm. Båda växlas manuellt.
Buss går fortare är tåg, men är stum på intryck. Ändå är det bättre att åka buss på kvällen. Tåg ska man åka på dagen. På kvällen ser man ingenting.
Bussfärden skulle gå fortare om inte chauffören måste ta betalt av varenda passagerare, varav ingen har jämna pengar. Ingen verkar heller ha rabattkort eller månadskort.
Stiger av bussen i staden Zilina. Fortsätter nästa dag med EC-tåg, det vill säga Euro City, över gränsen till Prag i Tjeckien. Fem timmars resa första klass kostar 250 kronor. Genom fönstret ser man borgarna på bergstopparna i fjärran. På bordet ligger en tidtabell som inte bara listar stationerna där vi stannar utan också alla mellanstationer och anslutningar dit.
Detta är att åka tåg. Restaurangvagnen har riktiga bord, vita dukar, lampetter, tallrikar, bestick och snygga glas. Potatissoppa, gulasch med potatisplättar, öl och kaffe går på 70 svenska kronor.
Enda skillnaden mot förr är att ingen röker.