Karl XI har ett kungligt finger med i Kohlswa Herrgårds historia. Dels lär han ha skänkt de tre barocktak, av den italienske mästaren Carlo Carvone, som fortfarande kan beses i den gula huvudbyggnaden. Dels har han alldeles säkert besökt orten Kolsva, i varje fall om man får tro hans dagbok: "Den 3 februari 1681, som var en måndag, drog jag till Korswadh, hvarest jag åt middag hos Häradshövdingen Gyllenhöök." Det sägs också att både Karl XI och Karl XII ofta deltog i de praktfulla jaktmiddagar, som dåvarande ägaren Peder Höök brukade arrangera och för vilka han sedemera blev adlad.
Sedan dess har Kohlswa herrgård varit med om ett antal om- och tillbyggnader. Den mest omfattade skedde i mitten av 1800-talet då Kohlswa Jernverk gick som tåget och lyckliggjorde dess ägare, brukspatron Lars Lindberg, med en nätt liten förmögenhet. Den kunde han sedan spendera bland annat på att lyfta hela herrgården för att kunna bygga källare och en suterrängvåning, byta takteglet mot skiffer, uppföra en förstuga med ståndsmässig stentrappa samt ett orangeri i parken för att gästerna skulle ha något att titta på.

I dag är orangeriet en sorgligt negligerad del av herrgårdsmiljön med sitt trasiga glastak och tydliga mögelskador på muren. Den gulrappade huvudbyggnaden och tillhörande flygel från 1700-talet däremot tronar i bästa skick invid Hedströmmens vattendrag, varsamt renoverad för 2000-talets konferens- och hotellgäster. Och självklart erbjuds en rad moderna utom- och inomhusaktiviteter, beroende på årstid och preferenser.

Men om man nu inte förbeställt spabehandlingar, inte är road av golf, segelflygning, ridning, kanotpaddling, spel eller bastubad - vad gör man då en lördag på Kohlswa herrgård, i väntan på eftermiddagens och kvällens kulinariska nöjen?

Jo, man promenerar förstås. En beprövad sysselsättning som håller i de flesta väder och de flesta omgivningar, bra för flåset, för aptiten och allmänbildningen. Medan synintrycken lägger sig på plats i hjärnlagret - Kolsva järnverk, brukskyrkan, solnedgången över Hedströmmen - blir minuterna till dryga timmen. Lätt anfådda och smått rödnästa men med fredat samvete återvänder vi till utgångspunkten, redo att ta igen alla förlorade kalorier.

Första anhalten är det utlovade välkomstkaffet "med fikabröd" som det uttrycks i marknadsföringen av Kohlswas weekendpaket. Hembakta kanelbullar, småkakor, kanske en tårtbit är vad vi har i tankarna när vi kliver in i herrgårdens huvudbyggnad, där brukets disponenter bodde ståndsmässigt ända in på 1960-talet. Säkert drack de sitt kaffe i vackert porslin som matchade de stilfulla salongerna och det eleganta bibliotekets djupa soffor.

Dagens kaffekoppar är emellertid av enklaste sort, vita muggar som fylls med kaffe ur den typ av termos-tank som kafferosterierna tillhandahåller många arbetsplatser. På de uppdukade brickorna har vi att välja mellan industribakade mazariner alternativt samma bake-off-wienerbröd som säljs i affären. Det känns lite torftigt, speciellt i denna nobla miljö och bådar inte riktigt gott för fortsättningen.

Det börjar heller inte särskilt bra när vi några timmar senare anländer till matsalen, inrymd i den fristående byggnad som kallas för brukshotellet. "Ska ni käka här", undrar den unga extrainkallade servitrisen. Något förvånade tar vi plats vid vårt anvisade bord - och får vänta en kvart innan vi kan välja rätter från à la carte-menyn. Efter ytterligare en kvart frågar vi om det möjligen finns något bröd att förströ oss med under väntetiden. Brödet dyker upp tillsammans med förrätten efter ytterligare tjugo minuter - två kalla industribakade ciabattabröd som ännu inte fått sin knapriga slutfinish i ugnen.

Men kantarellsoppan med en stor frasig västerbottenskrutong är krämig och med distinkt svampsmak. Till huvudrätterna har kvällens kvinnliga vinkypare valt en sträv syrah från Chile till den möra hjortfilén med murklor, och till den rullade rödingen med rödvinssås och en sidfläsktryfflad potatiskaka sprider en beaujolais sin ljuvliga arom ur vinglaset. Det är alldeles förträffligt och inte minst vinkyparens smått lidelsefulla beskrivningar av sin upplevelse av vinerna gör stämningen ännu bättre.

Efter den avslutande sockerknastriga vaniljbrylén i sällskap med Ungerns flaggskepp, en lagom sötad Tokaji Aszú, drar vi oss nöjda tillbaka till vårt ombonade spatiösa rum med synliga - och låga - takbjälkar, blottade trägolv och en visserligen ur funktion men ändock kakelugn i en av hörnorna. Tevemottagningen är inte den bästa, men vad betyder det när sängarna är sköna och den kalla nattluften svalkar lakanen.

Frukostbuffén morgonen därpå är dock inte så mycket att hurra för. Ciabattabröden dyker upp igen, nu i uppvärmt tillstånd. Den enda ost som serveras är en anonym, förskivad historia, det finns ingen färsk frukt, inga marmelader, enbart hjortronsylt. Som tur är finns det småvarmt på buffén och egenpressad apelsinjuice. Och kaffet smakar gott, de vita muggarna till trots.