Det lackar mot karneval på Trinidad och Tobago. Huvudstaden Port of Spain förbereds för 100.000-tals plymklädda gäster och hemliga danssteg övas på dolda bakgårdar. I början av mars smäller det, då exploderar en ljudmatta över hela landet och socabasen får asfalten att nästan spricka.

Trinidad har den största karnevalen i Västindien. Den lockar besökare från hela världen.

Uppsalabon PO Nilsson har börjat den mentala laddningen inför sin tolfte karneval, han vet det mesta om hur man genomlever veckan med bästa utdelning. Förra vintern följde vi honom i hälarna, och nu är det dags att vrida klockan tillbaka och landa mitt i Port of Spain, mitt i karnevalens hjärta.

Väckarklockan ringer 5.30. Det luktar lite fotsvett i hotellrummet, men balkongen vetter mot en av karnevalsgatorna och det är bästa läget.

PO Nilsson kravlar sig tungt ur sängen. Lördag är den sista och pampigaste dagen av Trinidad och Tobagos karneval och den stora paraden kommer att gå runt huvudstaden Port of Spain tills solen går ned i havet och slocknar tillsammans med årets största fest.

Det är inte konstigt att PO är sliten. Firandet har redan pågått en vecka med olika etapper, tävlingar och musikaliska teman. I går var det ”J’Ouvert”. Klockan fyra på morgonen började kärror med steelpan-band rulla framåt, med publiken vaggande efter sig som en jättekropp i trans. De enda avbrotten uppstod när vilda gäng enligt tradition kastade färg, olja och lera över gator och männi- skor. Och så avslut på favoritbaren ”Smokin’ Bounty”. Så visst har PO anledning att vara trött.

Han drar på sig sin klarblå dräkt med glittrande stenar. Magen tittar ut men det är rätt storlek, arrangören har den registrerad sedan flera år tillbaka. PO har deltagit i karnevalen på Trinidad i elva år och är något av en expert.

Han anmäler sig alltid tidigt till ”Trini Revellers”, en av paradens alla utklädningsgrupperingar. Trini Revellers har 3000 deltagare och organiserar tillsammans med 200–300 andra grupper de över 100.000 karnevalsdeltagarna. PO har betalat två tusen svenska kronor och då ingår kostym, mat och dryck.

– Det gäller att hålla en bra balans av rom, cola och vatten hela dagen för att orka stå på benen, säger PO och hänger sitt magiska glas runt halsen.

Med det har han tillgång till ständig påfyllning i vätske-vagnen som följer deltagarna på deras dansande väg genom staden.

– Det är nog det bästa och dyraste spritglas jag någonsin haft, säger han.

PO har befunnit sig på resande fot genom Sydamerika i ett halvår nu och vet inte riktigt när han kommer tillbaka till Uppsala. Det är inte så noga, för hans husbil (”socabussen”) står alltid redo. I perioder brukar han agera chaufför på gruppresor för att få in lite pengar vid sidan av aktiespekulationerna på nätet.

I många år var han försäljare av vitaminer och mineraler för hästar, kor och grisar och besökte bönder över hela Sverige. På så sätt samlade han på sig en imponerande samling anekdoter från den svenska landsbygden.

PO har lätt att få vänner, en av de närmaste bor på Tobago. Murray Bohla och PO träffades när PO hyrde taxi några dagar vid ett av sina besök. Murray var chauffören som ingick i hyran och de fann varandra.

Numera brukar PO för det mesta fira jul på Tobago.

Port of Spains gator är gryningsgrått stilla, de störs bara av enstaka varelser på väg mot sina mötesplatser. En man med grönt ansikte och vit klänning hoppar ur en taxi, en kvinna med guldbikini korsar trottoaren framför oss, en arabisk krigare småspringer åt motsatt håll med blicken i fjärran.

När solen bländande intar gränder och får de pärlöversållade dräkterna att blixtra står PO bland två hundra andra deltagare, lika blå och glittrande som han själv. Trini Revellers är uppdelade i färgsektioner.

– Fantaaaastic! tycker några amerikanska utbytesstudenter som står i skuggan av ett godisstånd och smörjer in sig med guld.

Det finns en och annan utlänning som ”spelar mas” (play mas), som det kallas att delta i paraden. Men framför allt är det förstås trinidadierna själva. Karnevalen är årets största händelse. En del förbereder sig i månader, lägger ned stora pengar på dräkter, syr avancerade kostymer till barnen, planerar teman, regisserar danser, skriver låtar…

Musiken är central och det är socan som överröstar alla andra uttryck när festen är inne på finalen. Soca är en musikstil lika mixad som Trinidad ochTobagos egna rötter. Calypso, soul, indiskt, afrikanskt och numera också moderna pop-influenser kan spåras i rytmerna som har spritt sig världen över.

Varje år utses årets socalåt efter karnevalen och slaget står mellan fem bidrag som spelas utan paus från kärror med gigantiska fastsurrade högtalare.

Det vibrerar i lungor och trumhinnor trots öronproppar, och sittfläsket i rumpan durrar av vibrationerna.

– Det är bra, säger PO, för det är med rumpan man ska dansa.

När man inte bara går små steg framåt i takt med musiken och låter bakdelen svänga så gott det går, så ”winar” (wainar) man. Wining går ut på att fokusera all rörelse till rumpan och låta den rulla och vicka som om den vore en mer fristående kroppsdel, i klass med en arm eller ett ben. Medan kvinnorna putar dansar männen upp bakifrån och så rullar man i takt tillsammans.

Ibland kan man som färsk besökare vilja släcka sänglampan och hålla för ögonen på barnen, men kanske handlar det om ovana.

PO dansar och dricker och winar och trivs.

– Musiken är inte av denna världen, inget går upp mot det här, säger han i en paus medan Trini Revellers väntar på att få komma fram till en av bedömningsplatserna till tävlingen ”Årets band”.

Han pustar och torkar svetten som rinner under den blå halskragen. Karnevalen är hetta. Den är svett och väntan. Vi är inte långt från ekvatorn och tiden verkar ha stannat utan skuggor. Inga klockor i staden går rätt, dansen och musiken bara fortsätter, tiden är oviktig.

Kostymmakarna är superkändisar här, sådana som reser runt på olika festivaler för att tillverka den ena spektakulära dräkten efter den andra. De största och tyngsta kostymerna är också de mest ärofyllda att bära.

De har ofta stödhjul eller en mänsklig stödhållare som springer efter och hjälper till att lyfta och styra ekipaget. Framåt eftermiddagen börjar de utvalda, som bara skymtar bland fjädrar och paljetter, att se ut som galärslavar under sina bördor. En utmattad fjäril berättar att hon brukar få ligga med fötterna högt i flera dagar efter att karnevalen är över.

Några sådana planer har inte PO, det är inte hans stil att ligga med fötterna i vädret och vänta på bättre tider. Han ska åka till sin vän på Tobago och njuta av den nordliga öns frukter. Och kanske gå på någon efterfest vid strandkanten, sådana brukar det alltid bli när folk har sovit ut och hunnit starta om, säger han.