Kanarieöarna bara för vuxna. De tycker att Sunprime är mycket prisvärt. Och så slipper de barnskrik.
Anläggningen ligger i en vik vid havet och har flera stora pooler, varav en försedd med jacuzzi. En sådan finns också i den svensktalande spaavdelningen jämte finsk och turkisk bastu och ett antal duschar av varierande styrka och spridning. Samt under porlande vatten en kantig stenpromenad som gör ont i fötterna, vilket är meningen.
Personalen i kuravdelningen är svensk från Kristinehamn. Malmö. Sunne.
Utsikten från rummets balkong mot Atlanten är magnifik. Alltid ligger det något fartyg långt därute.
Gördis Sundberg från Luleå och Kajsa Lindblom från Piteå plaskar i poolen. Båda har rest många gånger i Spanien, mest på fastlandet. Nu gör de någon liten utflykt till fiskeläget Puerto de Mogan ett par busshållplatser bort. Går ett varv på marknaden. Det får räcka.
– Här på hotellet hittar vi allt vi söker. Vi stannar och gör inget annat, förklarar Gördis i det bubblande bassängvattnet.
– Fint med soffor under tak, inte bara solstolar, säger Kajsa, och britsar med madrasser och säkert ett tiotal olika solstolar.
Vad gör ni om kvällarna?
– Kanske går vi bort till någon restaurang. Eller äter på hotellet, säger Gördis.
– I kväll ska vi ta en trerätters, säger Kajsa, man beställer i förväg. 245 kronor för två, inklusive vin.
Man kan också laga mat själv om man vill. Rummen är utrustade med mikrovågsugn och kylskåp. Strax utanför hotellet finns ett snabbköp.
Vid en annan pool kommer Tommy och Karin Säflund från Lidingö. De har bott på betydligt dyrare och flottare hotell i trakten, men tycker att Sunprime är mycket prisvärt. Och så slipper de barnskrik. Och maten som beställs i förväg är bra.
– Men stolarna gnisslar i frukostmatsalen, säger Tommy.
– Vi tänkte ge hotellet en förpackning med ”kuddar” att fästa under stolsbenen, säger Karin.
Här bor många danskar och norrmän. Svenska män ser ut som tidigare svenska förbundskaptener och verkar ungefär lika spirituella. Hit kommer man för att ta det mycket lugnt.
Karin och Conny Ericsson kommer från Linköping. För dem är havet viktigast. De har betalt extra för att se havet från fönstret.
– Vi är seglare och har fritidshus i Hallstahammar på östkusten. Vi börjar bada hemma den första maj – så vi tycker det är mycket varmt här i Atlanten.
– Nu kan man också flyga direkt från Norrköping.
Vad betydet det för er att hotellet är barnfritt?
– Vi vill ha det lugnt Vi jobbar mycket och har alltid mycket folk omkring oss. Barn har vi hemma. säger Karin och ser fram mot eftermiddagens aromamassage i spat.
Men även om det inte finns några barn under tolv på anläggningen hör man spridda barnskrik från sandstranden alldeles intill. Och det verkar ingen tycka illa om, tvärtom. De små liven kan gärna höras, men helst inte synas.
Rummet är stort med fin balkong mot Atlanten och avdelat på mitten av badrum och toalett i frostat glas. Skåpen är knepiga liksom duschen. Reglagen sitter längst inne i duschkabinen. Man kan inte undvika att bli skållad eller köldslagen. Sängarna står närmast korridoren. Varje natt vid fyratiden vaknar man av ett mullrande dån i korridoren. Det är gäster som är uppe med tuppen för att flyga hem och kommer rusande med sina rullväskor.
Frukosten tar hela förmiddagen. Till och med svenska sällskap sitter kvar till tio. Men så är också de flesta pensionärer som lyckats varva ner från sina vardagliga rutiner. Bubbelvin ingår, men dricks med stor måtta.
Vid middagstid är det kö hos portieren som beställer taxibilar för brinnande livet. Nyduschade, doftande gäster ska till turistkasernen Puerto Rico och äta middag. Eller till fiskeläget Puerto de Mogan. På hotellet serveras skagenröra och tapas bland annat. Matsedeln är konventionell, matlagningen korrekt, priserna rätt höga, om man inte beställer maten samtidigt som man köper resan.
En bit bort vid landsvägen finns restaurang Tauro som stänger tidigt på kvällen. Restaurang Guantanamo på andra sidan landsvägen är så genuint som det kan vara. Där dinerar den lokala bourgeoisien. Matsedeln finns på alla språk. Man blir proppmät på bondsoppa och grillad kanin och får passa sig för de stora runda stenarna vid stranden om man tar en genväg utmed havet tillbaka till hotellet. Tar man landsvägen är det dubbelt så långt och dessutom uppförsbacke och en mycket smal trottoar där man får akta sig för kvällens hemvändande bussar som bokstavligen använder vägen som racerbana. Fyrtio kilometers hastighetsbegränsning, haha ...
I det köpcentrum som gränsar till hotellet sitter det spridda typer och röker och dricker vodka och coca-cola på dunkla barer som heter Ponderosa och Texas Salon. Vidare finns en karaokepub och ett ställe där en karl i cowboyhatt sjunger för medelålders engelska par som dansar. Det verkar rätt gemytligt, om man är på det humöret.
Man kan också inleda kvällen med att vandra utmed stranden, lite krångligt en bit på alltför runda stenar, men sedan blir det väg och där, mitt i stenöknen där vågorna rasar mot stranden, ligger en liten bar av det där slaget som Spanien vimlade av för ett halvsekel sedan och som man trodde var helt eliminerade på turistorterna.
Bar Vista Mar är en öppen veranda med några bord och gallerförsedda fönster tio meter från havsbrynet. En farbror i grön tröja röjer av borden, en tant i svartvitt tar upp beställningen. För åtta och en halv euro får man öl, sallad, färsk fisk samt skalpotatis – bättre kan det inte bli.
Natten faller på, havet grånar liksom himlen och alla stenarna och sanden. Kanarieöarna är i grunden grå eller svarta. Frånsett solen finns här egentligen inget turistiskt utom där turisterna finns. Stränderna är steniga så snart sanden tar slut – ofta abrupt.
Senare på kvällen spelas musik på hotellet – gamla standardlåtar på flöjt/saxofon och synt. ”Volare”, ”Sway”, ”Over the rainbow”, ”Eine kleine Nachtmusik”. Gästerna applåderar lamt. Yngre uppklädda par sitter stela och gäspar. Palmerna susar, vågorna brusar. Kvällen blir rätt kylig. Folk bär koftor över axlarna. Som en kall dag i juli hemma i Sverige.
På morgonen är det varmt igen. Det gnisslar om stolarna på frukostgolvet. Från stolar och parasoll hörs bara ett och annat blädder i någon deckare. Från poolerna ett och annat plask tills det blir uppställning i poolen för vattengjympa. Tyvärr slocknar ljudanläggningen omedelbart och vägrar låta sig lagas. Den olyckliga gympaledaren slår ut med händerna. Det enda ljud som hörs är barnen som stojar på stranden utanför staketet.