Det bör genast sägas att den här texten om sydvästra Andalusien också är en lätt manzanillamarinerad kärleksförklaring till en del av Spanien som har blivit ljuset i vår nordiska vintertunnels mörker.

Costa de la Luz – Ljuskusten – det låter som en turistkliché, men ljuset vid de långa stränderna här i Europas utkant letar sig ända in i de mörkaste hjärnvindlingarna. Mellan vindsurfarnas blåsiga Tarifa intill Gibraltar sund och bort till gränsen mot Portugal genom provinserna Cádiz och Huelva, finns så mycket historia, skönhet och god mat att det är svårt att finna en vettig anledning att resa härifrån.

Det är naturligtvis ett subjektivt omdöme från en tillfällig besökare med betalkort och returbiljett. Det solstekta Andalusien må ha livats upp av bland annat EU-bidrag och turism, men i dag, med Spaniens rämnande ekonomi och höga arbetslöshet, vore det cyniskt att bara odla föreställningen om ett land av tjurfäktning, sherry och flamenco. Don Juan och Carmen står vilsna inför en framtid där turismen blir än viktigare.

Kanske är det bara en tidsfråga, men ännu är Costa de la Luz inte alls så exploaterad som andra spanska kuster. Vi hyr en lägenhet i Conil de la Frontera, en trivsam kuststad med historia sedan romartiden. Man flanerar i de vita gränderna och korsar Paseo Marítimo för att komma ner till den magnifika stranden, där det blir bläckfisk à la plancha på restaurang El Huerto vid kanten av Atlanten.

”de la Frontera” i många stadsnamn är en lämning från nära åtta hundra år av muslimskt inflytande på den iberiska halvön. Vid de kristna fundamentalisternas ”återerövring” – la reconquista – av det multikulturella al-Andalus låg de här orterna på gränsen till muslimskt dominerade områden. Arvet efter morerna märks i allt från språket och arkitekturen till maten och flamencon. (Inom parentes sagt är den ”typiska” flamencon med armen högt i luften egentligen en sevillana.)

Städerna här på kusten blomstrade långt innan Stockholm ens var påtänkt. Äldst är Cádiz som fenicierna grundade för över 3 000 år sedan. Den forna handelsmetropolen är vacker, labyrintisk, patinerad. Över gator, gränder och torg hänger burspråk och järnsmidesbalkonger, och många hus kröns av utkikstorn från kolonialhandelns 1700-tal då köpmännen ville ha uppsikt över hamnen i landets rikaste stad.

Längs gator som Calle Sagasta och Calle Ancha mot Plaza San Antonio är det drivor av souvenirer mellan gatumusikanterna, men runt hörnet finns miljöer som gjorde att Cádiz fick föreställa gamla Havanna i Bondfilmen ”Die another day”.

Plaza de Mina är ett av flera betagande torg med palmer och apelsinblom, men restaurang Minafive visar sig vara en försåtlig turistfälla: maten är praktiskt taget oätlig.

Annars är köket en stor del av lockelsen med Costa de la Luz. Grazalemas getost, Cádizbergens olivolja och pata negra-skinka från svin uppfödda på ekollon är bara några av attraktionerna. Tonfisk har fångats här i tusentals år, men utfiskningen har gått förfärande långt.

Havsruda, havsabborre, ansjovis, sardiner och bläckfisk som den grova choco finns oftast på menyn, liksom snäckor, knivmusslor och räkor i storlekar från de minsta tångräkorna till gigantiska, chockröda carabineros. Finns ortiquillas de mar, små nystan av friterat sjögräs, så ska man beställa det.

I El Faros tapasbar, Cádiz bästa, väljer vi makrill med rostad paprika, friterad haj, chipirones encebollados a la andaluza, det vill säga småbläckfisk med lök och tortillitas de camarones, räkplättarna som är en specialitet för regionen.

Till detta passar ett glas Barbadillo, som liksom sherryn görs på palominodruvan, men ännu bättre är en torr fino-sherry, och allra helst en manzanilla. I den så kallade sherrytriangeln med hörnen i Jerez de la Frontera, Puerto de Santa Maria och Sanlúcar de Barrameda är det bara i den sistnämnda staden som klimatförhållandena bäddar för den snustorra manzanillan.

Sanlúcar är en gammal stad som ligger där Guadalquivirfloden möter Atlanten. Columbus tredje resa år 1498 utgick härifrån, och Magellan satte segel 1519 för vad som skulle bli den förs­ta världsomseglingen. I dag kan man göra båtutfärder till våtmarksområdet Doñana med dess myllrande fågelliv.

Tysta gator mynnar ut på Plaza del Cabildo, ett enastående vackert torg omgivet av byggnader i ockra och vitt, med fontän, bougain­villea, palmer och gamla gjutjärnslyktor. Här har Helados Toni skopat glass sedan 1896.

Se där det gamla paret kyssa varandra som nyförälskade, barnen springer runt fontänen me­dan helvetespredikanten mässar, där passerar ett gäng tjejer med mycket höga klackar medan pappan med två vuxna döttrar beställer cava och öppnar menyn. Offentliga vardagsrum som detta är en av civilisationens välsignelser.

Sanlúcar är bara en av många städer som det är lätt att bli betagen i. De så kallade vita byarna, pueblos blancos, är i sig ett skäl att resa hit. Vejer de la Frontera, exempelvis, är ett livs levande museum över morernas tid, och man måste ha ett hjärta av gråsten för att inte charmas av lilla Plaza de España med dess fontän i Sevilla- mosaik. Men trafiken i de trånga gränderna är bisarr, särkilt när fyrhjulingar sladdar runt hörnen i vansinnesfart.

Längre inåt land, via Medina Sidonia, kommer man till Arcos de la Frontera högt uppe på en svindlande tvärbrant klippa. Längs vägen betar svarta tjurar i glesa skogar av EU-finansierade vindsnurror som förfular landskapet på ett sätt som kan betraktas som ett miljöproblem i sig.

Tjurarna kommer sannolikt så småningom att möta döden i skepnad av en matador, men tjurfäktningen är alltmer ifrågasatt. ”Tortura no es cultura”, ”tortyr är inte kultur”, säger motståndarna om en tradition som EU stöder med omkring 450 miljoner per år och som Ernest Hemingway hyllade i ”Döden på eftermiddagen”. I den skrev han att ”jag vet bara att vad som är moraliskt är det som efteråt får dig att må bra och omoraliskt är det som får dig att må dåligt”.

Det kan man fundera på vid ett bord på Plaza de Boticas medan skymningen tätnar och någon knäpper på gitarr i gränden intill.