”Muy buenas tardes”, mumlar mannen bredvid mig i planet till Madrid, och jag ser att han ljudar sig fram i en svensk-spansk parlör.

Det är naturligtvis lovvärt, tänker jag: det är aldrig fel att lära sig ett antal hövlighetsfraser på det avsedda resmålets språk.

Fast redan på mumlandet förstår jag att min reskamrats parlör är föråldrad.

”Buenas tardes”, god eftermiddag, är en hälsningsfras som knappast längre används i det moderna Spanien.

Det fanns en tid då spanjorerna excellerade i virtuosa hälsningsfraser. Kring de tre grundelementen, morgonens ”buenos dias”, eftermiddagens ”buenas tardes” och den sena kvällens ”buenas noches” vävdes ett nät av prydnadsord avsedda att spegla hälsningsparternas ställning och personlighet.

– Muy buenos dias, senor Holmberg, löd den standardhälsning med vilken hotellportieren på 1970-talet kunde hälsa mig i gryningen.

Om det passade kunde frasen byggas ut till att omfatta en förfrågan om mitt hälsotillstånd, en betraktelse över rådande väderlek eller en iakttagelse kring det världspolitiska läget.

Det tog tid. Desto mera så eftersom jag förutsattes hålla tidsmässigt någotsånär jämna steg i min svarshälsning.

Allt detta är sedan länge nästan försvunnet.

”Hola” – hej – hälsar mig hotellportieren i Madrid när jag checkar in.
”Hola”, svarar jag, och så är processen över.

Vi vet nu i stort sett lika lite om varandra som innan vi hälsade på varandra.

”Hola” är den hälsningfras som numera gäller, oavsett ålder och samhällsklass.

Man blir inte nödvändigtvis mobbad om man i dagens Spanien brister ut i ett djupt känt ”buenas tardes!”. Men man riskerar att betraktas som smått löjeväckande – en relikt från den tid då Franco regerade och åsnekärror var ett gängse transportmedel.

Och det vill man ju inte.

– Det heter faktiskt ”hola”, funderar jag på att varna min reskamrat på planet. Men det gör jag inte.

Somliga etikettsregler fastnar bäst om de lärs in genom personligt lidande.