På färjan från Teneriffa till La Gomera finns en stor väggmålning av en man som formar händerna vid munnen till en vissling. El siblo, visslingen, var en gång utmärkande för kommunikationerna på La Gomera. Öborna visslade till varandra över öns alla dalgångar. Visslingen utvecklades till ett väl nyanserat språk. Med mobiltelefoner har visslandet minskat i betydelse. För att kunskapen inte skulle försvinna infördes vissling på skolschemat för några år sedan.
Och där verkar den ha stannat. Jag hörde ingen vissla under min vistelse på ön. Kontrasten till Los Christianos på Teneriffa är bedövande. Färjan lägger ut från den larmande semestermetropolen och landar en eller en och en halv timme senare (beroende på färja) i kolugna San Sebastián, huvudstad på La Gomera.
La Gomera är en liten, klotrund ö. Den liknar inte de andra kanarieöarna. Den har gott om vatten och gott om grönt och gott om dimma och gott om individualister från världens alla hörn, mest tyskar i kängor och ryggsäck samt en märklig koloni av övervintrande hippies.
Huvudstaden San Sebastián piggnar till varje gång det ankommer eller avgår en färja och sjunker sedan åter ned i stilla dvala i den milda fläkten från havet. På det stora torget mot hamnen finns en kiosk med öns alla vykort och en turistbyrå om hörnet. Krogarna är enkla och gemytliga och serverar fisk efter tillgång. Man kan också äta mycket enkelt vid en teve som visar spansk fotboll. Har man tur spelar den lokala blåsorkestern. Har man bara lite tur kan man höra orkestern öva i en lokal vid en av gränderna.
Man kan shoppa i lugn och ro. Priserna är låga, stundom mycket låga, ibland så låga att man betalar mindre för ett par märkesbyxor än vad det kostar att lägga upp dem en centimeter.
På sydsidan av ön ringlar man sig i vederbörliga kringelkrokar ner till badstaden Playa Santiago, där flygplatsen ligger och där det pågår ett intensivt turistliv kring buktens stugbyar och hotellanläggningar. Hit går det färja från San Sebastián.
Längre västerut ligger hamnstaden Valle del Rey, Kungarnas dal, utspridd på flera små centrum utmed stranden och i dalen Valle Gran Rey. Här växer turistkomplexen och här häckar en spräcklig koloni av medelålders hippies. Och här försiggår, i synnerhet i den dunkla kvällningen, ett trolskt liv runt barer och hotell vid den svarta sandstranden.
På andra sidan ön kan man stanna i Hermigua. Här kan man dinera på El Siblo, uppkallad efter den gomeriska visslingen; en krog med stora, slokande krukväxter i taket. Middagen består av fisk (medregal), torr skalpotatis och starkt kryddad oströra. Krogen har eget vin med en sträv ton av torr sherry. Till kaffet serveras parra – i smaken ett mellanting av grappa och brandy.
Servitrisen är från fastlandet och ska öppna ett litet hotell. Men hon har svårt att få hantverkarna att förstå att de måste isolera huset och bygga ett bra tak.
– Förr köpte man en burk färg och isolerade taket. När det sedan började läcka köpte man en burk till. För tjugo år sedan visste ingen här ute hur man bygger över huvud taget. Framför allt inte hur man bygger bort ljud.
– Kanske var det för att man skulle höra visslingarna från nästa by, försöker jag, men då är hon redan vid nästa bord.
I den stora, högt belägna och ursinnigt frodiga naturparken Parque Nacional de Garajonay (av Unesco utsett till världsarv) kör man i cirklar genom dimman och viker av på en mycket smal och snurrigt vindlande spiralväg långt ner i en krater till en trolsk cederskog.
Ibland när man växlat bilen som en besatt tror man på goda grunder att man har ont om bensin. Men så kommer en utförslöpa. Bilen får rulla på tomgång ner till staden Vallehermoso och in på macken bara några minuter före åtta på kvällen då den stänger.
Och just när man ska köra i väg igen skär en skarp vissling genom luften. El siblo? Nej, det är bensinkillen som kommer springande med vägkartan man glömt kvar vid kassan.