Parador på Gran Canaria. Det är söndag. Utanför hotellets borgliknande entré slår en liten souvenirmarknad igen för dagen. En och annan turistbuss ger sig av. Där slutar likheten med resten av världen. Paradorhotellet Cruz de Tejeda på Gran Canarias topp, är en sobert designad dröm som doftar första klass rätt igenom. Det ligger skinande nyrenoverat uppe vid ett stort kors på berget Tejida – Cruz de Tejeda.
Paradorhotellen utgör en stabil statlig kedja av gedigna härbärgen spridda över hela Spanien. Hotellen är ofta inredda i gamla herrgårdar, borgar och slott och utvalda för sina förnämliga lägen. Som gäst har man stora trädgårdar och terrasser till sitt förfogande liksom smakfullt dekorerade korridorer och trappor. Rummen har sober klass. I matsalen serveras lokala specialiteter, tillgade med all den omsorg man kan begära, serverade med samma diskreta hjärtlighet som man möter i receptionen.
På paradoren Cruz de Tejeda finns ingen insmickrande musik, inga erbjudanden, ingen reklam. I veckorna hyser hotellet mest affärsfolk. Om söndagarna kommer advokatfamiljer och läkare och äter lunch. Då är det proppfullt. Framåt söndagskvällen är man i stort sett ensam om elegansen. Denna är mera praktisk än prålig och hemfaller ingalunda åt nya eller gamla trender. Man sover i en vidsträckt himmelssäng. Badrummet saknar varken bubbelbad eller duschkabin. Lägg därtill en egen terrass på sjutton gånger sex meter med solstolar, fåtöljer, bord och hammock. Samt en grönskande utomhustäppa som är nästan lika stor.
Man går genom ett myller av speglar till matsalen, vars ljusröda plyschstolar matchar bordens vita dukar och tygservetter. Blommorna är plockade samma kväll.
En servitör, en servitris, åtta gäster en söndagskväll. Maten trotsar all beskrivning. Vilt från trakten, bubblande cava, kakor, glass och konfekt.
På morgonen får man frukost i samma matsal. Inget överdåd, bröd, marmelad i en liten glasskål, kaffe och mjölk i silver, två skinkskivor, två korvar och i mitten en liten skål med ett mellanting av marmelad och chutney – syrligt, smakligt.
Och när man tycker att detta är nog kommer en portion med stekta ägg och krusigt krullade baconskivor av högsta klass – allt mot en bakgrund av blånande berg och pinjer i ösregn. En liten gubbe i svart kavaj och svagt randiga byxor skyndar fram och tillbaka mellan kontoret och hissen. Några damer, som inte ser ut att ha sett en dålig dag det senaste halvseklet, väntar på bil. Men man kan också åka buss nedför branten till Las Palmas.
Parador på La Gomera. På en brantare brant ligger Paradorhotellet på ön La Gomera. Det vilar på en klippa över hamnen i huvudstaden San Sebastián. Här knarrar golven. Huset är återskapat som ett residens från 1500-talet. Och om nu livet även på denna högt belägna parador utmärks av den djupaste frid, så väcks alla ur friden när någon går över golvet eller passerar i korridoren. Allt knarrar. Salig drottning Beatrix de Bobadilla har sitt stamträd i entrén. På väggarna hänger målningar och sjökort, idel referenser till det hav som omger ön.
Om matsalen på paradoren på Gran Canaria liknade matsalen på ett ombonat pensionat ger den här matsalen snarare intryck av värdshus med avgränsade bås och krypin och bruna spröjsade fönster mot den prunkande trädgården. Matsalen heter ”Conde de Niebla” – ”Dimkungen”. Personalen är klädd i mörklagd folkdräkt och ger ett barskt intryck.
Man betalar 140 kronor för den billigaste halvflaskan vin från Teneriffa – det är dyrt även här. Och ska så vara. Dyrt och dåsigt.
Det susar i löven, knarrar i korgstolarna. Äldre engelska herrar sitter för sig själva och röker bland enorma krukväxter som täcker väggarna.
Trädgården är stor med irrande gånger av vilka några leder till en strålande utsikt över havet och färjorna som kommer från Los Christianos på Teneriffa.
Det engelska paret David och Sandra Mitchell från engelska Shrop-shire sitter på sin veranda efter en lång dags vandringar på bergen som blånar på andra sidan stan.
– Åk buss, säger de, ta vilken buss som helst på ön och titta på folk som stiger av och stiger på. Åk buss!
De klarar sig på frukost och middag, hoppar över lunchen, tar bara med sig något lite på sina utflykter och sitter annars mest och läser. Det verkar alla göra. Några mycket gamla par föredrar att spela kort i tysthet. Och dricka te.
En annan liten engelsman anländer och hälsar som en gammal bekant på personalen. Han beklagar sig vitt och brett över att Paradorerna numera blivit så ”understaffed”. Förr var det mer personal som passade upp. Nu får man vara sin egen betjänt, beklagar han sig i rökträdgården för en äldre, knarrig och gnällig gubbe.
I den blå poolens kalla vatten simmar en något yngre engelsman som förgäves försöker få upp värmen genom att just simma. Över huvud taget verkar paradoren på La Gomera vara ett tillhåll för olika sorters engelsmän.
Parador på Teneriffa. Mitt på Teneriffa ligger vulkantoppen Teide på 1560 meters höjd. Vid dess fot hittar man Parador del Teide, en högt belägen kolugn oas – om natten. På dagen stormas kafeterian av turister.
Paradoren vid Teide har stora likheter med ett norskt högfjällshotell. Man får samma intryck av robust elegans. Gästerna är frisksportare, inga kostymer, inga clubjackor. Stockvedsbrasan sprakar i stuen och i matsalen. Personalen är kärv men trevlig och förekommande.
Gästerna är inte många. Ett gäng blåklädda italienska cyklister slevar i sig middagen och står sedan och röker i natten utanför entrén.
– Sueco!
Kyparen Antonio Llopes ser på långt håll var jag kommer ifrån. Han har en osviklig förmåga att skilja svenska turister från norska och danska. Hans kollega Mario Acosta bär in stuvad get till lunchen, stuvad kanin till middan, och till lunchen dan därpå puchero där man stuvat alla andra djur.
Man badar i hotellpoolen och tittar upp på Teides soldränkta topp – men när man sedan åker upp med linbanan är toppen insvept i dimma. Man ser ingenting, bara stenar, det är en upplevelse det också, och kall, rent av iskall.
Nästa dag invaderas hotellet av en stor delegation välklädda högdjur som skålar för Teide. Under högtidliga former delar man ut det storstilade diplom som sent omsider anlänt som synligt bevis på att naturparken för två år sedan utsågs till världsarv – ”patrimonio de la humanidad” på spanska. Nationalparkens anställda står på rad i sina röda jackor och tröjor. Hotellets anställda har röda folkdräktsband över sina livréer.
Tacka för det. Som enda hotell i nationalparken har paradoren en central plats i utmärkelsen.