Korsa stenöknen till de finaste badvikarna
Hyrbil, taxi, starka ben eller – om du kör försiktigt – moped tar dig genom stenöknen längst ner i sydöst – en halvmil öster om den lilla trevliga charterorten Playa Blanca. Sista biten går genom ett naturreservat, vi betalar någon euro i inträde, grusvägen är full av stora stenar och varje bil drar upp tjocka dammoln.
Men den skakiga färden är värd besväret, för här finns öns skönaste bad. Playa Papagayo är den mest kända av fem finkorniga sandstränder med klart vatten här ute. De ligger alla inklämda nedanför sandgula rasbranter där det är lätt att slinta i gruset med dåliga skor. Grannstranden Playa del Pozo är lite mindre och kanske ännu finare. Playa Mujeres är längre och närmast stan. Det går båtutflykter hit, men oftast släpps inte passagerarna i land utan får bada från båten. Det finns enkla serveringar ovanför stränderna – köp mackor, öl, glass eller vatten och njut av friden även när det är mycket folk.
Kitesurfarnas blåsiga drömstrand
Solnedgången är som allra vackrast på Playa de Famara på nordvästra delen av ön. Den tunna vattenhinnan över den långgrunda sandstranden blir till en spegel av den rosa kvällshimlen och de karga bergen i fonden byter kulör när solen sänker sig. Vinden är stark och sanden bildar drivor på vägen. Bara de våghalsigaste vågar simma i havet. Men för draksurfarna som slagit läger här är stranden rena paradiset. Luften är full av färgglada skärmar i solnedgången – allt från de superskickliga ute på vågspetsarna till nybörjare som tränar på stranden.
Tvärs över ön i nordöst ligger Playa de la Garita och den lilla badorten Arrieta. Här rullar ofta stora vågor in, vilket lockar både badande och brädsurfare – man ser dem på långt håll som svarta prickar ute på vågorna.
Heta Gejsrar och lavar på lavan
Mannen häller en hink vatten i det lilla hålet. Det går någon sekund, så kommer alltihop ut igen som en tio meter hög gejser. Strax intill gejsern ser vi hur torra buskar snabbt fattar eld nere i en meterdjup grop på grund av värmen, och inne i restaurangen lagas kött över en värmebrunn nere i underjorden. Under sex långa år 1730–1736 vällde lavan upp överallt i det som nu utgör nationalparken Timanfayas månlandskap. Lavan ödelade byar och fält och nådde ända ner till havet. I Los Hervideros har vågorna skapat grottor i den porösa lavan. Man hör havets dån under sig när man går här.
Från besökscentret i Timanfaya syns en rad av vulkankoner i vackra jordfärger. En guidad busstur ingår i parkavgiften, däremot inte kamelturerna – en klassiker nära infarten till parken. Lavafälten brer ut sig långt bortom parkgränsen. Vi stannar till och ser hur växterna börjat kolonisera området – bäst lyckas än så länge lavarna.
Lyxigt lantligt lockar
De starka färgerna – rött, blått och gult ger snarare associationer till Mexiko än till Kanarieöarna. Men den färggranna, ombyggda bondgården Finca de las Salinas ligger i Yaiza, en mil från charterstränderna i söder och öster. Byn har flera gånger valts till Spaniens vackraste, men nog finns det bättre. Hotellet är dock en ren fröjd. Det finns flera andra charterhotell i den sömniga byn, alla med fin utsikt och i en lågmäld stil, långt från diskodunk och fylla.
Det har växt upp flera läckra hotell bortom stränderna och med bil tar det max 15–30 minuter till havet oavsett var man bor. Ett lyxigt alternativ är gården Caserio de Mozaga utanför San Bartolomé, med rum fyllda av antikviteter och en vacker trädgård med många kaktusar. Naturen runt om är karg, frukostarna de bästa vi fått och restaurangen värd en omväg.
Konstnären som präglat ön
Konstnären César Manrique (1919–1992) är Lanzarotes mest berömda personlighet. Han kämpade också framgångsrikt (utom i öns fula huvudort Arrecife, som saknar vettig stadsplanering) för ett stärkt naturskydd, för att bevara öns traditionella byggnadsstil och för att hotellen inte skulle få forma höghusväggar längs havet, som på så många andra turistorter.
Han är känd för sina vindsnurror i jätteformat och hans anläggningar där konst och natur samspelar finns på sex platser runt ön: Konstmuseet Fundación César Manrique i Tahíche, kaktusträdgården utanför Guatiza, ravinen i Jameos del Agua, grottorna i Las Verdes, vulkangrillrestaurangen i Timanfaya, och utsiktsplatsen Mirador del Río med storslagen vy över grannön, den karga La Graciosa.
César Manrique var en av dem som drev på för att ön skulle få ett starkare naturskydd och för att man skulle bevara en traditionell byggnadsstil, de vitkalkade hus med gröna trädetaljer som fortfarande dominerar på landsbygden. Hinner man bara se ett par av Manriques skapelser är både konstmuseet och den magnifika kaktusträdgården ett måste.
Lavavin och rött badskum
Lanzarotes svarta lavasand är näringsrik, men solen är stark, det är mycket ont om vatten och vinden är tuff mot unga plantor. Böndernas försvar mot naturkrafterna har gjort öns vinodlingar till världens vackraste – de ser ibland ut som konstinstallationer på kullarna. Vinstockarna har planterats i var sin egen meterdjup grop i sanden, omgiven av en halvcirkelformad mur. Den finmalda lavasanden är en superb fukthållare som får de årliga 150 millimeterna regn att räcka. Hit kom aldrig vinlusen som slog ut Europas odlingar på 1800-talet, så en del stockar är över två hundra år.
El Grifo, strax väster om San Bartolomé, är en av de största gårdarna, med 30 hektar vinstockar, ett sevärt vinmuseum och en fin affär med provsmakning. Ett bra år producerar gården 700.000 flaskor, mest krispigt torr, vit malvasía. Det röda vinerna är mindre intressanta, så det kanske inte är någon tillfällighet att en del används till badskum.