Fly undan värmen på mysiga kaféer, väldoftande fiskrestauranger, kloster och i lugna bergsbyar .
Mallorcanerna tvistar om vad som är Mallorcas hjärta. Många anser att det är staden Sineu som ligger mitt på ön.
Själv har jag alltid tyckt att det är fiskehamnen med utsikt mot katedralen i Palma som är hjärtat. Här blåser en frisk bris och de robusta fiskebåtarna med nigande former ligger tätt intill varandra som en väl sammanhållen familj. Fiskarna torkar och lagar sina nät på kajerna och sprider ut dem i solen som ett färgglatt lapptäcke.
Och doften! Doften av salt hav, tång, fisk och tjära. Och skaldjurssoppa med saffran, vars arom bärs ut genom fönstret från fiskrestaurangen Cán Eduardo. Den ligger precis vid vattnet ovanför fiskmarknaden där det tidigt på morgonen, när turisten sover sin bästa semestersömn, utspelas ett veritabelt skådespel.
Inköpare strömmar till. Buden haglar. Det gäller att hojta högst och landa de bästa bitarna. Bläckfisk, småål, blåmusslor, havskräftor, sardiner, glänsande stora Medelhavsräkor och andra fiskar av aldrig skådad färg och form flyger i lådorna genom luften.
Vid Portals Nous marina surrar det av kändisar och Medelhavets vassaste lyxbåtar lägger till vid kajerna. Trendigaste baren här är Havana Moon och på den flotta, tvåstjärniga restaurangen Tristan är sjötungan delikat – men dubbelt så dyr som den lika goda på Cán Eduardo.
I innerstaden i Palma är det stekhett och dammigt på sommaren. Men i Gamla stan är det skönt att vandra i de smala skuggiga gränderna. Här finns svala kaféer som Cán Joan de Sáigo där man serverar hemmalagad mandelglass, en tjock mustig choklad – kall och med isbitar på sommaren, varm på vintern – och stans frasigaste ensaïmadan. Hit kom ofta konstnären Joan Miró när han på sin tid bodde på Mallorca.
”Mallorcabullen” kallas ensaïmadan av svenskarna. Den är som ett stort men inte så sött wienerbröd. Till fiesta och födelsedagar bakas den i jätteformat och fylls med säsongens frukt – eller helt enkelt bara med ett lass vispad grädde.
Vinkännare och korvälskare lockas till tapasbaren La Boveda vid hamnen. Här kan man välja mellan 28 slags korvar och tapas och smaka på öns ”drajor”: Palo och anisdrycken Casalla som sveps som en snaps.
Palo är mallorcanernas livdryck. Den är gjord på johannesbrödträdets frukter och rötter från bergen. Den är sötbesk, mörkbrun och tjockflytande. Örtlikören hierbas är ett universalmedel mot allt från snuva och huvudvärk till brustet hjärta och obesvarad kärlek.
Trendigaste mötesplatsen i Palma i dag är Cappuccino Gran Café mitt i stan på Calle San Miguel. Fast klassiska Bar Bosc på huvudgatan Borne kantad av lummiga plataner med silverstammar smäller högst hos palmesanerna.
Vill man ha en lugn och sval tillflykt styr man stegen till katedralen La Seu.
Femstjärniga hotellet Castillo Son Vida ligger bara fem minuter från Palma. Där kan man bo i slottstorn och sitta i suverän avskildhet på den stora terrassen med utsikt över Palmabukten. Särskilt på kvällen i månsken är det förtrollande.
Deya har blivit ett kändisnäste och miljonärernas lekplats sedan skådespelaren Michael Douglas köpt en finca, herrrgård, här. Fashionabla lyxhotellet Residencia är populärt och har en utomordentlig gourmetkrog, El Olivo.
Men långt tidigare var byn känd genom den engelske författaren Robert Graves som kom hit från England på trettiotalet. Fler författare och konstnärer följde efter och snart blev Deya omtalat som en konstnärskoloni. Man åkte ofta ner till den lilla steniga stranden Cala Deya, där lokala konstnärer och turister tog efter Graves och badade nakna till de provocerade bybornas förfäran. Numera är man mer luttrad.
Bergsbyn Orient, Mallorcas minsta by, består av några få hus och en liten kyrka. Men här finns tre krogar som serverar god Mallorcamat.
Byn ligger högt upp bland olivodlingarna i skuggan av berget Puig d’Alfabia. Hit åker många palmesaner med sina familjer på söndagarna.
Ett ställe att fly till när värmen hänger som en tung filt över ön är klostret Lluch i Tramuntana.
Dit har pilgrimer vallfärdat sen 1200-talet, då en arabisk bonde efter att han konverterat till kristendomen, hittade en träskulptur av den heliga madonnan i en klippskreva. Den var alldeles svart och fick namnet ”La Moreneta”, den lilla svarta madonnan, och placerades
i en grotta i närheten. Men snart fördes den till den lokala kyrkan. När den tre gånger ”mirakulöst” flyttats tillbaka till grottan fattade byborna budskapet och byggde ett kapell åt henne där. I dag är den utsmyckad med värdefulla stenar, och besöks särskilt på söndagarna av turister och pilgrimer till konserten klockan 11.15. Då klämmer Els Blauets, blåkragarnas gosskör, i med sånger till hennes ära.
Man kan bo billigt i klostret. De hundra cellerna har badrum och det finns gott om barer och en bra restaurang, Sa Fonda, som serverar enkel husmanskost till hyfsat pris.
Vill man hellre bo på hotell finns charmiga Costa Dór i pyttelilla byn Lluc Alcari med magiskt läge i en talldunge och en barrig stig som leder ner till ett smargdgrönt hav. Det är nyrenoverat och har numera luftkonditionerade rum.
Mallorcanerna kämpar för att rädda det karaktäristiska i den egna kulturen – inte minst matkulturen – i en nästan skrämmande ängslan att den ska förblekna i modernistiskt nyskapande och slukas av turismens anstormning. När turisterna ser ett folksdanslag sjunga och dansa på ett torg, ser de det som något pittoreskt. Men för mallorcanen har den en oppositionell innebörd mot en intensiv påverkan från turisterna.
Ätandet är en skön konst för mallorcanerna och en allvarlig historia.
Klockan ett dras järnpersiennerna ner och den heliga lunchtimmen är inne. Stängt till fem på eftermiddagen. Mallorcanen ska ha sin lunch och siesta. Den traditionella mallorcanska kokkonsten har sina rötter i bondeköket och bygger på griskött i alla former. Innan turismen kom till ön hade snart sagt varenda familj en gris. När den slaktades fylldes skafferiet med dess olika delikatesser som jamón serrano, butifarra (blodkorv), sobrasada, patéer...
Missa inte en byfiesta om du råkar på någon. Här exploderar mallorcanerna i en veritabel baccanal. Vintunnor rullas ut på gator och torg, bord täcks av sobrasada, bröd, butifarra, chorizo, jamón, ensaïmadan, det är sång och dans på torget, fyrverkeri klockan tolv på natten och sen är det rock n’ roll på högsta nivå på discot, verbenan,
i det fria. Vettskrämda fåglar flyger upp till bergen och gömmer sig i mandelträdens mjuka grönska. Många äldre skulle vilja göra detsamma. Men fiestan fortsätter tills månen gått ner och stjärnorna bleknat på himmelen.