Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Resor

Spanien i nytt ljus

Nej, det är inte Irland. Men det gamla pilgrimsmeckat Galicien i nordvästra Spanien har faktiskt mer gemensamt med den keltiska kulturen än det Spanien vi är vana vid.

Jo, de serverar percebes i skaldjurstemplet El Pasaje vid Rúa do Franco. Det hermafroditiska lilla kräftdjuret kallas långhals på svenska och har en suggestiv smak av hav, men också – vilket kan stimulera konversationen – längst penis i förhållande till sin storlek av alla varelser, upp till sju gånger kroppslängden.

Det handlar mycket om skaldjur i Galicien, och framför allt om den lite kyskare pilgrimsmusslan. Den har en huvudroll här i den medeltida vallfartsorten och regionens huvudstad Santiago de Compostela i nordvästra Spanien. Hit har pilgrimer vandrat i över tusen år sedan kvarlevorna av Sant Iago, aposteln Jakob, mirakulöst eller i alla fall svårbegripligt, återfanns på Campus Stella, Stjärnfältet.

Musslan finns bland souvenir­butikernas religiösa kitsch, den dinglar från pilgrimernas ryggsäckar och syns som reliefer på husväggarna. Den är stadens, traktens och apostelns symbol.

Ännu fortsätter pilgrimer ända till Cabo Finisterre, som man förr trodde var världens ände och sedermera Europas västligaste utpost (bägge antagandena var fel), och där man plockade en mussla som bevis för besöket. Skalets solfjädersmönster är en bild av hur alla vägar leder till Santiago; den mest trampade Jakobsledens 80 mil börjar i St Jean Pied de Port i Frankrike. Det krävs åtminstone tio mil till fots och tjugo om man cyklar för ett ”Compostelacertifikat”.

Pilgrimerna på Praza do Obradorio framför katedralen är en brokig skara. Mannen med sliten slängkappa och febrig blick har gått barfota de 60 milen från Madrid, medan tyskarna i nya friluftskläder och med blanka vandringsstavar verkar komma från lunchrestaurangen i gränden intill. Åtskilliga kommer från Brasilien, där deras landsman Paulo Coelho med boken ”Pilgrimsresan” bidrog till en renässans för vandrandet. Trots eller på grund av sin new age-betonade andlighet har han blivit en av världens mest lästa författare.

I skymningen glöder den makalösa katedralens spiror. Barock­exteriören kombinerar spettekaka med Angkor Wat-templen i Kambodja, och där inne ilar utstyrda präster och deras medhjälpare av och an. Där är biktstolar för olika språk, pilgrimer köar för att omfamna statyn av Jakob på det färggranna och förgyllda altaret, därpå går de ned i kryptan med relikskrinet. Det sägs vara ett sätt att ”återfödas” som kristen, men hur många av dessa moderna människor tror på allvar på kraften i ritualerna?

Väl ute är det ett nöje att förlora sig i de världsarvsmärkta gränderna. Staden är åldrig men levande, mycket tack vare de tusentals studenterna vid det över 500 år gamla universitetet.

Här och där skymtar den nya Kulturstaden som byggs på berget Gaiás. Den amerikanske arkitekten Peter Eisenman har ritat ett gigantiskt, böljande och kontroversiellt kulturcentrum med teater- och konsertsalonger, bibliotek, arkiv och museer. Det är konstruerat kring såväl ”kraftfält” som den medeltida stadsplanen och pilgrimsmusslans mönster. Hittills har bygget slukat över 1,8 miljarder kronor, en mastig kultursatsning i en stad av Eskilstunas storlek – låt vara med större ryktbarhet.

Det hela initierades av Manuel Fraga, före detta inrikesminister under Franco, sedermera galicisk president och grundare av högerpartiet Partido Popular. Kritikerna säger att han låtit uppföra ett mausoleum över sig själv. Hur ska man locka tillräckligt många turister?

Generalissimo Franco kom själv från Galicien men undertryckte sitt modersmål. Liksom i Baskien och Katalonien är språkfrågan alltid närvarande. Galiciskan, som är portugisiskans grund, är i dag landsbygdens språk, medan det på medeltiden var överklassens.

Diktatorns borgliknande sommar­residens Pazo de Meirás är fortfarande i den förmögna familjen Francos ägo. Det var en ”gåva” från folket 1939 efter en insamling där vägran att skänka tolkades som kritik mot fascistregimen. Nu vill ledningen i staden Sada återföra byggnaden i offentlig ägo, men det är oklart hur det ska gå till.

När Franco ville locka turister till Spanien etablerades bilder av södern som ”typiska” för landet. Men paella, tjurfäktning och flamenco är inte Galicien. Här vurmar många för det keltiska arvet, och kustklipporna och inlandets gröna kullar för tanken till Irland. Klimatet är sådant att bambu, björk, palm, lönn och eukalyptus kan växa sida vid sida.

Santiago ligger bra till som bas för utfärder. Det sägs finnas 700 stränder mellan kustklipporna, och så regionens rías, floddalar som översvämmas av havet vid högvatten och skapar våtmarker som är magneter för sjöfågel. I norr Rías Altas dramatiska kust, i sydväst Rías Baixas med öppnare stränder och fler turister.

Trakten är strösslad med städer och byar där man får lust att stanna, och ett viktigt skäl är att de gamla torgen finns kvar, inbjudande mötesplatser med arkader, lyktor, restauranger och kanske en fontän.

Hamnstaden A Coruña i norr är berömd för sina glasfasader, det slags stora burspråk som borgare lät montera när de flyttade in i de före detta fiskarkvarteren. Nere vid Herkulesfyrtornet med anor från romartiden hörs nybörjarnas hjärtskärande övningar i säckpipeskolan strax intill.

Kör man i stället åt sydväst stannar man gärna i idylliska fiskebyn Cambados där männen på hamnkaféet beställer sherry eller gin och tonic halv elva på förmiddagen. Under vatten­ytan syns en labyrint av inhägnader för mussel­fångst, fållor som går i arv enligt ett noga reglerat system.

Cambados är också ursprungsort för det lätta albariño-vinet. I familjen Gils 1500-talspalats kan man provsmaka och köpa, och bakom huset finns en vinodling och till och med en mur­omgärdad liten sago­skog där ljuset silas genom vildvuxen buxbom.

En stor del av Galiciens skaldjur kommer från odlingarna i O Grove, där ostron och musslor växer på ett par tusen stora, familjeägda plattformar. Genom tidvattnets och flodens rörelser byts ríans vatten varje vecka.

Tillbaka i Santiago på kvällen kan man lätt bli stående på Paseo de los Leones och se på stjärnorna. Ortodoxa pilgrimer vidhåller att Vintergatan i själva verket är ett gudomligt återsken av vägen till den helige Jakobs stad.

Resfakta Galicien

Resa hit: Flyg via Barcelona från ca 1 700 kr. Högsäsong från påsk till och med oktober.

Ta sig runt: Hyrbil från ca 1 200 kr/vecka. Regionala tåg- och bussnät.

Att Bo: Allt från pilgrims­härbärgen till lyx. Exempel i Santiago, dubbelrum: Hostal Mapoula, familjeägt pensio­nat i utkanten av gamla stan från 400 kr, mapoula.com. Hotel AC Palacio del Carmen, förstaklassigt hotell på promenadavstånd från gamla stan från 800 kr, ac-hoteles.com. Parador Hostal dos Reis Católicos, Santiagos bästa, i fd sjukhus från 1400- talet, granne med katedralen från 2 500 kr, parador.es.

Att Äta: En vallfartsort också för fisk- och skaldjurs­älskaren. Pilgrimsmusslor, naturligtvis, men prova också de egendomliga percebes, knivmusslor och paradrätten pulpo alla gallega, skivor av bläckfisk med olivolja och paprika­pulver.

El Pasaje på Rua do Franco 54, är en klassiker som står sig.

Att Göra: Utforska gamla staden, besök Katedralmuseet och Pilgrims­museet, marknaden Mercado de Abastos och den vackra Alamedaparken. Vissa delar av nya Kulturstaden har öppnat. Vandringsleder utmed den vilda kusten eller i det gröna inlandet. Besök medeltida städer som Betanzos och A Coruña, stanna till i små fiske­byar och leta upp en egen badvik mellan klipporna. Surfa vid Praia de Pantin. Det finns gott om kaféer, barer och musikställen i Santiago. Varningsflagg för ”fiskebyn” Combarro, en urartad turistfälla.

Läs mer: Lonely Planets ”Spain”, eller deras special­utgåva för vandrare, ”Hiking in Spain”. ”Vandra till Santiago de Compostela” (Alpina förlaget) av mycket erfarna Ewa Hellström-Boström tar upp det mesta man bör känna till.

Spanska turist­byrån i Stockholm, tel. 08–611 19 92, spain.info/se/tourspain, turgalicia.es, santiago­turismo.com