En självutnämnd chaufför med nerver av stål, en gps, en co-driver tillika gps-programmerare och två kartläsare med olika kartor. Alltså fyra levande personer och en digital, flög en dag i september till Madrid, hyrde en bil och gav sig ut på en hyfsat noga planerad rundtur till norra och nordvästra Spanien.
En av grundidéerna med rundturen var att sällskapet skulle bo på några av Spaniens berömda paradorer, det vill säga regeringsägda hotell i kulturbyggnader. Den andra var att få uppleva det gröna och bördiga Spanien längs Atlantkusten och den enorma nationalparken Los Picos de Europa.
Det finns i dag 93 paradorer utspridda över Spanien. De ingår i en statlig kedja med högklassiga hotell, som tidigare fungerat som kloster, pilgrimshärbärgen, kungliga palats eller romerska garnisoner. En del är också nybyggen.
Idén till dessa paradorer kläcktes på 1920-talet av en spansk markis som fick med sig dåvarande kungen i planen på att bevara och visa upp landets konsthistoriska tillgångar och kulturarv, genom att göra dem beboeliga och ta betalt för det. Vilket i sin tur skulle skapa arbetstillfällen, en bättre socioekonomisk situation för de fattigare regionerna i landet och ökade kontakter dem emellan.
1928 invigdes den första paradoren i provinsen Avila, nordöst om Madrid och så var det hela i gång.
Vi började i Madrid och begav oss till Burgos och Parador Santo Domingo de la Calzada, en resa på 31 mil.
Att ta sig ut ur Madrid blev en prövning, trots gps. Vägsystemet i Spanien är under ständig utbyggnad, man missar lätt avfarterna.
Efter hand kom vi på att använda P-husen i städernas centrum. Dit in var det alltid väl skyltat.
Burgos sevärdhet är katedralen med stort K från 1221, en av Spaniens största och omskriven i konsthistorieböckerna.
På den mindre riksvägen mot vår första parador i Calzada kom människor gående i motsatt riktning med guppande ryggsäckar och stavar och vi förstod att vi befann oss på vandringsleden till Santiago de Compostela. Inne i den lilla staden vimlade det av pilgrimer.
Den sena trerättersmiddagen vi bokat in oss på var en besvikelse. Maten var smaklös och sönderlagad och mättnaden satt i till den bamsiga frukostbuffén dagen efter.
Gruppen bestämde att sena hotellmiddagar skulle strykas från listan. I fortsättningen skulle vi söka upp någon bodega eller bar där man kunde få enklare rätter som sallad eller en tortilla lite tidigare på dagen.
Andra etappen gick från Calzada över Bilbao till Parador de Limpias, några mil väster om Bilbao. Parkeringshuset i Bilbao hittade vi på gångavstånd till Guggenheimmuséet som man inte ska lämna osett.
Efter Bilbao började vi kunna beundra utsikten mot den mäktiga Atlanten. Vi åkte ömsom på motorväg, ömsom på gammal riksväg och där emellan fel. Trafiksystemet kring Bilbao var som ett trasigt fisknät där en ny vägsnutt gick ihop med en gammal, och bytte då sifferkombination som inte alltid fanns med på kartan. Kartläsarna drabbades av stress och gps:en tappade talförmågan. På vackra krokvägar kom vi efter viss möda fram till ett regnskogsliknande grönt och avsides liggande Limpias. Det blev tortillas och sallad i baren och öl och mackor på en av den ganska sömniga byns tre bodegor.
Tredje etappen gick från blöta Limpias till kuststaden Santander och de enorma fiskdiskarna i saluhallen, till paradoren Cangas de Onis vid den brusande floden Sella i nationalparken De Los Picos de Europa. En helg blev det i denna gudomligt vackra dal. Den lilla romanska klosterkyrkan visade sig vara en populär bröllopskyrka.
En vandring in till staden Cangas de Onis gick längs floden och här växte persikor, kiwi, majs och tomater i trädgårdstäpporna. Den i turistinformationen mycket omtalade cidern ”cidra” fanns äntligen att tillgå efter misslyckade försök under resan. Serverad i ishink fick undertecknad äntligen prova de gyllene dropparna som visade vara sura och ospritsiga.
Fjärde etappen gick från Cangas de Onis över bergmassivet Picos de Europa ner till staden Léon. Första milen över bergen tog en timme, sedan lyckades chauffören köra upp sig till tre mil per timme. Serpentinvägarna var inbäddade i tät grönska, och korsades av otaliga små stenbroar. Här och där en bodega bakom kröken och hela tiden floden Sellas brus intill örat.
Vägnumren och kartorna stämde inte och ett tag trodde åtminstone halva gruppen att vi var på väg åt fel håll. Men, tack vare gps:en kom vi efter en misstänkt lång färd på en ytterst gropig landsväg till slut ut på motorvägen till Léon.
Parador de Léon var en jättelik renässansbyggnad som tjänat som härbärge för pilgrimerna till Compostela (igen!), militärförläggning och stuteri. Här var det maffig barock och plateresk, en spansk dekorationsstil. Léon är annars en industristad med en promenadvänlig stadskärna som påminner om Gamla stan i Stockholm.
Femte och sista etappen gick de 27 milen till Segovia.
I Segovia väntade en belöning i form av en parador med en genialisk placering, tre kilometer från själva staden på en egen kulle. En modern 70-talsparador med sober inredning i trä och rött tegel. Pool inne och ute med hela Segovia och Segovias varumärke, den välbevarade akvedukten från romartiden i blickfånget.
Fem paradorer i nordvästra Spanien
1. Parador de Santo Domingo de la Calzada. ****
Ligger i den lilla stadsmuromgärdade staden med samma namn, sju mil öster om Burgos. Fint bevarat och renoverat kloster från 1100-talet och tidigare härbärge för pilgrimer på vandring mot Santiago de Compostela. Gäller även för dagens vandrare. Stora, fräscha och vackra rum. Klosterlikt tyst. Perfekt service. Stor frukostbuffé som innehåller allt.
2. Parador de Limpias. ****
Från Bilbao cirka 6 mil västerut strax innanför Atlantkusten. Ett före detta sommarpalats tillhörande Alfonso XII. Ligger i förnäm avskildhet, vid en halvsömnig by, mitt i en regnskogsliknande miljö med unika träd och växter. Här regnar det mycket och ofta. Poolen utomhus lockade inte. Tyst, lugnt, alla sorters gäster. Inga stränga klädkoder. Perfekt service och frukostbuffé.
3. Parador Cangas de Onis.****
Cirka 14 mil väster om Santander och lite söderut vid floden Sella, inne i Nationalparken Los Picos de Europa, ligger klostret Monastery of San Pedro de Villanueva som började byggas på 800-talet. Ett av Spaniens nationalmonument. Innehåller intressant kulturhistoria med romansk arkitektur, litet museum och vacker klostergård som kafé. Fuktig hög luft, porlande vattendrag, höga berg, många hästar och vandringsleder, bl.a in till staden Cangas de Onis (turistfälla!). Blev statlig parador 1998. Speciell helgrabatt.
4. Parador de Léon - Hostal San Marcos.*****
Mitt i staden Léon, cirka 15 mil över bergen söder om Cangas de Onis, vid Plaza San Marco ligger en av Spaniens mäktigaste paradorer. Spansk renässans från 1500-talet med barocka inslag. Enorma salar, arkader och galatrappor. Från början kloster och härbärge för pilgrimer på väg till Compostela. Höga,tunna glasdörrar som diskret infogats i miljön, öppnar sig ljudlöst var man än går. Här finns även en nyare hotelldel. Frukostbuffén lika mäktig som byggnaden. Perfekt service, som ett Hiltonhotell. Ett spännande konsthistoriskt studieobjekt.
5. Parador de Segovia.****
På en egen höjd, med världsarvsstaden Segovia nedanför i ett panorama, tronar denna moderna Parador. Från 70-talet, faktiskt. En pärla bland paradorerna, helt klart. Mycket trä, rött tegel och gröna växter. Trädgård med inne- och utebassäng där man kan ligga och titta ut över Segovia. Nästan overkligt vackert. Finfina rum med inbyggda balkonger, bra service. Perfekt boende om man vill utforska Segovia och samtidigt få sol och bad och kanske besöka Madrid över dagen. Oslagbar frukostbuffé.