Den del av Valencia som den tillfälliga besökaren har mest behållning av ligger behändigt samlad söder om det som förr var floden Turia. Det som fram till en torrläggning på 1950-talet, efter ständiga ödesdigra översvämningar, var ett brett vattendrag är nu en långsträckt park som inramar stans äldsta kvarter, Barrio del Carmen.

Carmenkvarteren är det första och det sista som den genomsnittliga turisten upplever i Valencia. Här finns i de slitna gränderna, restauranger och barer i en sådan mängd att även övriga Spanien nickar imponerat – det säger inte lite i ett land där minst ett dussin städer anser sig vara det europeiska nöjeslivets nav.

Carmen har även stadens bästa av hotell och butiker. Vilket gör Valencia till ytterst koncentrerad och lättnavigerad. I vänligt vilda Carmen kan man läsa in det ego som en så pass stor stad självklart äger. Aldrig blir det så uppenbart som under stadsfesten Las Fallas i mars.

Då är vi tillbaka vid det där med det historiska underläget gentemot storebror 40 mil norrut.

Ambitionen att utmana Barcelona har följts av projekt som raskt ökat turistströmmen till Valencia.

Några av nyheterna märks inte för den tillfälliga gästen. Som sträckningen av formel 1-gatloppet Europa Grand Prix, längs ave­nyer i hamnområdet. Eller platserna där seglingens Volvo Ocean Race håller till.

Stadens moderna turistmagnet nummer ett syns desto mer. På den yttre delen av Turiabädden reser sig sedan slutet av 1990-talet vetenskapsstaden Ciudad de las Artes y las Ciencias med museer och kulturhus.

Man kan fråga sig hur länge Turning Torso-skaparen Santiago Calatrevas skapelser känns futuristiska. Men ännu är de en annorlunda upplevelse där de ligger som vita elefanter med Medelhavet som staffage.

Ute vid havet, ytterligare ett stenkast bort från Carmen, sträcker sig sedan den många kilometer långa strandpromenaden längs plagerna Malvarrosa och Arenas.

Men de mest spännande utflykterna hittar man i motsatt riktning. Den som vill leka Valenciabo för en dag ska söka sig in i landet, mot bergen i nordväst. Först passeras byggnationen av nya gigantiska fotbollsarenan Nou Mestalla – från 2011 med sina 75 000 platser ännu en symbol för det mer självsäkra Valencia. Därpå följer efter förorter ett antal trånga serpentinvägar. Till sist byar som måste ha hämtats ur den spanska versionen av ”Den sista färden”.

Så småningom befinner man sig på Monte Garbi. Här uppe finns inte bara utsikten mot Valencia och Medelhavet genom diset. Här ligger också oljedofterna täta från de många grillar – privata medtagna eller fasta kommunala – som tiotusentals Valenciabor på helgerna använder för att i bergen tillreda kött och fisk, eller för att laga stadens eget bidrag till kokkonsten, paella.

På vägen tillbaka till centrala Valencia kan man sedan roa sig med att plocka apelsiner; det är okej att ta till husbehov. Alternativt så gör man som den till Valencia inflyttade svenske reklammannen Johan Forsberg. Han säger:

– Gör som jag: palla vildsparris. Du kanske bara får ihop en deciliter på en dag, den växer bara undanskymd i taggbuskar i apelsinlundarna, men det är en fantastisk upplevelse.

För Forsberg är sådana små äventyr ganska typiska för hans nyvunna kärlek Valencia:

– Valencia är som många av livets andra höjdpunkter, den är inte så omedelbar och insmickrande utan smyger sig liksom på. Sedan är man fast för livet.