Varför tror du vi ser en så stark längdskidåkningstrend nu?

– Det är verkligen en svår fråga. Inte alls så enkel som först kan tyckas.

– Och jag tänker egendomligt nog inte så mycket på skidåkning utan snarare på vad som försiggår i samhället i stort. Jag skulle säga att det handlar mer om ”tid än om snö”.

– Många av de som nu söker sig ut i spåren gör ett nummer av det – de som utgör trenden är i regel välbeställda urbana grupper. Samma utveckling kan man faktiskt se i Norge. Som jag ser det handlar om trendkänsliga personer, främst ur medelklassen, som önskar markera sitt oberoende. Man checkar ut från vardagsstressen, spänner på sig pjäxorna och utövar en sport med starkt symbolvärde. I en tid där allt ska gå fort, där vi upplever en enorm splittring och fragmentering av vår omvärld, där allt i slutändan kan sorteras ned i ett kort twitterinlägg blir längdskidåkning liksom långkok eller surdegsbakning en handling i motsats. Man tar sig ut i spåren och kan efteråt berätta om upplevelsen, men i samma andetag som detta görs visar personen en slags trohet mot en gammal kultur där ”allt fick vara på riktigt”. Att ägna sig åt en sådan här sak ger status, man markerar sig mot andra.

Kan då den här trenden i sig tänkas föda nya stora skidlegender?

– Nej, man begår nog ett misstag om man tror att det här givet innebär att vi, säg tio år eller så, har ett jättemycket bättre skidlandslag.

– Jag menar att det vi ser är ett socialt fenomen där medelklassens folk försöker uttrycka sig själva. Man använder något, i det här fallet längdskidåkning, för att berätta en historia om sig själv och samtidigt knyter man an till ett svenskt kulturarv.

– Självklart kan det väl också vara så att en del tioåringar som skidar ut tillsammans med föräldrarna fastnar för längdskidåkning. Men då tror jag att förebilder som Charlotte Kalla har större betydelse och inverkan på detta än föräldrar som försöker visa att de inte är ”slavar under datorerna”.

Du har ju åkt och åker mycket skidor själv. Hur tycker du att synen på vad som är en längdskidåkare förändrats över tid?

– Ja, jag kan ju inte annat än att också se mig själv som ingående i en större rörelse.

– Tittar man bakåt i längdskidåkningens historia kan man se att förr i tiden var skidor och skidåkning ett bruksredskap. Det var folk som skogsarbetare och samer som åkte skidor för att förflytta sig mellan arbete och hem, man levde med skidorna på fötterna. Man bodde i avlägsna småbyar och man fostrades i en tradition där längdskidåkning blev ett sätt att hävda sig.

– Den som var en duktig på att åka längd har kunnat åtnjuta respekt, det gav prestige i ett lokalt samhälle. Samtidigt har vi kontrasten mellan stad och land, i ”längdskidåkning kunde alltid skogsarbetaren klå stadsbon”. I Norge, som är en riktig skidnation, är längdskidåkning en medveten kultur som etableras som folklig norm (gå på tur) under 1930-1940-talet. Längdskidåkning kan även i Sverige ses i ett folkhemsperspektiv. Sunda, friska värderingar kan förknippas med sporten och även jag har fostrats och växt upp i detta.

– Men samhället har förändrats, i dag blir längdskidåkning mer utav en artificiell sport. Och därmed blir rekryteringen till sporten annorlunda. Förr var det lätt att hitta längdskidåkningshjältarna, framtidens skidhjältar måste hittas på nya sätt. Och, som sagt, där är nog starka förebilder väldigt viktiga.

Sverker Sörlins nya bok, där han försöker fånga skidåkningens själ, heter ”Kroppens geni – Marit, Petter och skidåkning som lidelse”. Här kan du läsa Per Olov Enquists recension av boken.

Boken ges ut av Weyler förlag, här kan du läsa ett litet utdrag ur boken.