Milano är perfekt för en kort semester, som inte nödvändigtvis behöver bli dyr. Det finns gott om billiga flyg hit. Restaurangerna är dyra, men DN tipsar om fenomenet aperitivo alla milanese, som innebär att du äter middag för under 100 kronor med vin. En weekend ger mersmak, inte minst nu när Zlatan Ibrahimovic är tillbaka i stan efter en spansk parentes.
Staden är ingen omedelbar italiensk kärlek. Därtill har Milano kanske ett alltför nordeuropeiskt klimat. Men staden har en unik puls; en mix av trender, mode, design och underbar mat.
Det är en bråttomstad. Det märks så fort man ber någon på gatan om hjälp. Många har inte tid att stanna. Milanesarna väller upp och ner ur den väl fungerande metron likt skållade råttor. Det är ju så mycket de skall hinna med i deras högeffektiviserade liv.
Det gäller också nöjes- och utelivet. Här finns ett unikt barutbud. Som en fyr i stadens kvällsliv lyser aperitivon, smårätter som barerna bjuder på till drinken. De intas i hela Italien, men i Rom får man oftast bara oliver eller salta mandlar till. ”Aperitivo alla milanese” har blivit ett begrepp och en rit.
– Två–tre gånger i veckan går vi ut direkt efter jobbet, säger Antonella som sitter vid ett långbord med kollegor på Tre Marie. De jobbar på ett närliggande klädföretag.
De tar för sig av den rikliga buffén som står uppdukad utmed disken: sallader, couscous, ugnsomelett, korv med bönor, grönsaker och varm pasta. Det hela fungerar som smörgåsbord och det går bra att ta flera gånger. Maten är gratis. Du betalar bara din drink. runt 50 kronor för ett glas vin, medan en cocktail eller long drink kostar 75 kronor.
Nästa alla i jobbgänget kring Antonellas bord dricker spriss; mousserande italienskt prosecco-vin med soda och sedan antingen campari eller den skarpt orangefärgade aperitifen aperol.
Milanos barer försöker överträffa varandra när det gäller att erbjuda de bästa och rikligaste tilltuggen. Aperitivon är också ett led i milanesarnas effektivitetsmani. Tilltuggen får ersätta middagen och blir en perfekt mellanlandning före en bio, en konsert eller en lång operaföreställning på Teatro alla Scala. Det där med att åka hem och byta efter jobbet innan man går ut har man inte tid med i Milano – eller behövs inte, för merparten av de modemedvetna milanesarna är uppklädda redan på jobbet.
Det syns tydligt hos Giorgio Armani. Hans japanska restaurang Nobu har länge haft en oslagbar trendposition. Roligast är aperitivon i bottenvåningen. Men nota bene – ingen buffé. Barkillarna pytsar ut tilltuggen: sushi och nudlar i eleganta småportioner.
Här kryllar det inte bara av modefreakar som hör till Armanis fanclub, utan också av arkitekter, designer och advokater. Det händer att Giorgio själv är närvarande och står lite diskret i ett hörn med en gäst. Inte så avslappnat och spontant, men en spännande spegel av Milano 2010. Om någon trodde att det var helt ute att röka så gäller det inte här. Baren är rökarnas paradis. Möjligt tack vare att restaurangen i övervåningen är helt rökfri. Fast maken till drag från de nakna ventilationstrummorna i taket har jag aldrig sett. Röken i den proppfulla lokalen försvinner omedelbart.
Vi går vidare genom det bartäta Brera-kvarteret bakom la Scala. Det är inte särskilt mycket folk ute. Det är fredag och då drar innefolket sig tillbaka eller flyr till bergen för att åka skidor eller till något hus uppe vid Comosjön. Onsdag och torsdag är enligt kvällskonnässörerna rätt dag att gå ut i Milano. Möjligen fredag, men aldrig lördag.
Trottoaren utanför N’ombra de vin är full av folk, där de lyckliga fått tag på en liten röd pall att sitta på. I ett hörn sitter Roberta Lazzerini och hennes väninna Sara Peotta elegant klädda, försedda med aftonväskor och högklackat. De smuttar rött och vitt och har roligt.
– Vi startar kvällen här så får vi se. Vi skvallrar och pratar karlar, eftersom vi båda är ogifta och så diskuterar vi vart vintersemestern skall gå. Det blir Kuba eller Zanzibar.
Den som blir hungrig kan fortsätta till restaurangen en trappa ner under antika tegelvalv. Väggarna som är helt fulla med flaskor liknar Systembolaget, men de levande ljusen som dräller stearin på borden höjer mysfaktorn ordentligt.
Marco Marcon, som designar klockor för Roberto Cavalli betonar att folk är kräsna i Milano.
– Det är den mördande konkurrensen som är förklaringen till att aperitivon är så bra i Milano. Är det inte bra eller rätt människor så byter folk ställe.
Många lokaler har så rikliga tilltugg att de inte tjänar några stora pengar på aperitivon. Den blir barens visitkort. För många gäster stannar kvar även efter det att buffén är aväten och dricker fler drinkar. Eller så äter de middag eller kommer tillbaka för söndagsbrunch.
Lördag är shoppingdag i Milano. Redan på tidiga eftermiddagen är det fullt på domkyrkoplatsen. På snobbrännan nummer ett, Via Montenapoleone, springer de utländska besökarna – japaner, kineser och ryssar – ut och in i butikerna och bär på kassar från Gucci, Prada och Versace.
I Galleria San Carlo (tvärgata till Corso Vittorio Emanuele) går allt i svart och rött. Detta är fotbollslaget Milans officiella shop. Spelarnas autografer pryder en stor del av väggen. Zlatans namn saknas och tjejen vid kassan bekräftar: ”nej han har inte kommit förbi ännu”.
Men Ibra, som han kallas i Italien, står högt i kurs. Inte minst efter att ha säkrat derbysegern mot Inter för två veckor sedan. För en autentisk fotbollströja med Zlatans namn och nummer 11 får man betala närmare 950 kronor. Då kan en Milan-askkopp, formad som en fotbollsplan för drygt 50 kronor, vara en alternativ souvenir. Men då måste man gå ut ur butiken och till någon av tidningskioskerna.
Fabrizio Lamperti arbetar som försäljare och hade tidigare matchabonnemang i många år. Han och sonen Andrea, 13, som spelar fotboll tittar på matchtröjor och Milans väggalmanacka 2011. Just värvningen av Zlatan och Robinho gjorde att han tecknade ett nytt abonnemang för sig och sonen.
Köpen kom efter några år då Milans ägare Silvio Berlusconi hållit särskilt hårt i plånboken.
– Berlusconi kände nog på sig att det kan vara bra med nya fotbollssegrar om han skall vinna fler val, säger Fabrizio Lamperti.