Träder man in på en pub på vischan sitter det en karl vid brasan. Snart kommer det in en annan karl.

– How er things?

– Oh, viry vill.

Pubmannen frågar:

– The usual?

Den nyss inkomne svarar.

– Ay.

Man får för sig att han sagt samma sak och satt sig på samma stol i fem generationer. Vilket han inte lär förneka.

I Skottland kan man äta frukost hela dagen. ”All day breakfast” serveras på vartenda ”tea house” som kantar den enda gatan i varje liten stad eller varje liten by som man passerar, den här gången sydvästra hörnet nära gränsen till England.

Jämte den skotska frukost man får på sitt B &N så klarar man sig gott och väl ett dygn utan att äta något annat. Skotsk frukost består i lyckliga fall av havregrynsgröt, ägg, bacon, korv, haggis, tattie scone (närmast råraka), bönor, tomater, svamp samt te eller kaffe.

Haggis (packad inälvsfärs) med neeps (rotmos) är en livrätt för många skottar. Den finns numera även i vegetarisk form. Man kan prova den på Prestwicks flygplats i Peckham’s kombinerade servering och spritbutik.

På dörren till det B &B  i staden Dumfries, där jag ska övernatta, sitter en skylt med beskedet att ägaren, mr Robertson Wellen, befinner sig på puben om hörnet. Han är klädd i kilt. På vägen från puben berättar han att han alltid går klädd i kilt utom när han målar och fejar. Att låta sy en ny kilt kostar 500 pund. Man kan få en begagnad hyrkilt för 150 pund. ”Det finns också billiga syntetkiltar”, fnyser mr Wellen.

På rummet står en liten tillbringare med maltwhisky – ”on the house”. Mr Wellen trollar också fram ett utsökt öl från ett lokalt bryggeri.

På puben betalar man 30 kronor för en pint öl och 10 kronor centilitern för whisky. I whiskyns hemland förekommer den bland kännare så högt vördade singelmaltwhiskyn rätt sparsamt på pubarna. Den blendade, billigare whiskyn verkar i sin tur få stryka på foten för vodka. Kvinnor halsar whisky på bröllop, närmare bestämt ur den fickflaska som deras män har med sig i kilten.

Fish’n’chips kostar 50 kronor. Man får alltid för mycket – två stora friterade fiskar, massor med pommes samt salt och vinäger.

Under bilfärden passerar man många sevärdheter, det gäller att hinna stanna och köra av vägen, som är smal. Att det regnar är bara en fördel vid trolska ruiner såsom Dudrennan Abbey, ett av dessa vackert nedvittrade kloster som upplevde hundratals år av fromma intriger, tukt och gamman innan de avvecklades och lämnades åt eftervärlden.

Att Maria Stuart tillbragte sin sista natt i Skottland här år 1568 får jag veta av mr John Tucker, en man från trakten som dyker upp i bil. Vid nästa ruin, Orchardton Tower, Skottlands enda cirkelformade tornbyggnad, sitter senare samme mr Tucker med fru och fikar i diset. Tillsammans tittar vi länge på en karl på fyrhjuling som jagar tjurar ur en hage.

På samma sätt möter man många skotska par som bor några mil bort och använder ruinerna som nära nog dagliga utflyktsmål. Livet på landet förefaller mycket makligt, fjärran från stress och telefoner, men desto närmare dofter av djur, natur och historia.

I varje stad finns något urgammalt spröjsfönstrat värdshus med matsal av insutten, ombonad klass. I pyttestaden Gatehouse of Fleet serveras på vita dukar en meny av musslor, ölpaj, skalpotatis och ostar. Till detta ljuder en sorgesam skotsk musik på fiol och gitarr ur osynliga högtalare. Den minimala hotellpuben är tom. Längre ner vid den lika tomma gatan myllrar det av gäster på ett annat hotell, vars pub är ungefär lika gemytlig som lokala fotbollsklubbens omklädningsrum. Så är det också en idrottsförening som har årsträff. Några höggravida kvinnor utmärker sig som dartspelare.

För att höra kvidandet från en säckpipa får man bege sig till Glasgow eller Edinburgh, där blåsarna står på utvalda ställen och spelar för småpengar från turister. I Rough Guide läser man att den elfte hertigen av Hamilton hade en trogen säckpipeblåsare som tyvärr fick ett fågelben i halsen. Han varnades för att blåsa men blåste ändå och dog knall och fall och hänger nu som porträtt på Brodick Castle.

Skottland vimlar av slott. Vissa kan man bo på även om det kan vara dyrt och svårt att få rum. Det beror på att folk är som galna i att gifta sig på slotten. Bröllopsparen står på kö till flotta Culzean Castle som blickar ut över havet från en klippa på västkusten. Nere i söder finns idylliska Comlongon Castle från år 1451. Där avverkar man hela 400 bröllop om året. Dock kan endast 35 gäster övernatta, vilket gläder värdshusen i trakten. Skulle det händelsevis finnas ett ledigt dubbelrum får man betala 1 300 –3 000 kronor natten.

Man behöver inte gifta sig eller övernatta på slotten. Man kan närma sig dem på avstånd, se dem torna upp sig – som ståtliga Drumlanrig Castle, omgivet av en park med Drumlanrig Sycamores, väldiga lönnar med katedralartade valv under bladverken. Här finns också ett cykelmuseum med cykelshop och cykeluthyrning i det gamla stallet som är lika stort som en normal herrgård.

I närheten av Drumlanrig skulle jag ta in på ett värdshus som syntes från landsvägen men var omöjligt att hitta. Jag körde runt i regnet en halvtimme och frågade alla jag mötte. Samtliga gav samma tips om att köra tillbaka (backa) till landsvägen men hur man sedan skulle finna vägen till själva värdshuset visste de inte. Letandet var dock värt sitt pris. För när man väl kom fram – genom en osynlig och något trafikvådlig lucka i häcken vid landsvägen – serverades i värmen en förstklassig middag av lyxhaggis, lyxlax och lyxpudding jämte lagom lyxiga viner.

Det visade sig att alla gäster hade letat efter värdshuset på samma sätt som jag. Varje kväll kryllar bygden av bilar som letar efter värdshuset. Det visade sig också att de andra gästerna – merendels övre medelålders engelska par –sällan far mer än tre eller fyra mil om dan och sedan tar in på ett nytt värdshus. Då får man tid att leta, tid att äta, tid att se sig om och ta ett glas. Det räcker långt i Skottland.