En bit bort pågår terränghoppning. Överklassens uppnästa flickor och pojkar spränger roskindade fram på fullblod som mörknat en nyans i regnet. Marken skakar när de kommer nära.
Det här är hjärtat av The Peak district - Englands äldsta nationalpark som ligger inklämd mellan Manchester, Birmingham och Sheffield. Området är en mix av det finaste i det engelska landskapet: lövskog, mjuka ängar, vidsträckta hedar med lila ljung, flacka toppar och svepande dalgångar kring lugnt flytande åar. I skogsbrynen trängs ask, bok och lönn med hassel och liguster. Här och där står vitnade gammelträd och sträcker sina knotiga fingrar mot himlen. I dalarna kring vattendragen trivs hagtorn och pil och marken är emellanåt täckt av blommande blåklockor. Mellan utspridda byar med kalkstenshus går kringelikrokiga vandringsleder.
Dörren till The Cavendish Hotel gnisslar hemtrevligt, liksom den äldre dam som lägger händerna på min rygg och föser mig mot receptionen.
- Välkommen, vi har väntat på er. Gick resan bra? Hon ser ut som en alvdrottning i något slags engelsk folkdräkt. I salongen tickar en väggklocka till sorlet av lågmälda samtal och försiktiga pling av teskedar i porslinet.
Hotellet ägs av hertigen av Devonshire, Peregrine Cavendish. Bortom dungarna ligger hans mäktiga slott Chatsworth House, omgivet av tusentals hektar mark. Det har varit hertigsläktens hem sedan den första versionen byggdes i mitten av 1500-talet.
Alldeles bredvid slottet stryker floden Derwent, som nyss gått samman med systern Wye uppe vid Rowsley. Derwent och Wye är klassiska flugfiskevatten som bägge rinner fram över kalkstensbotten - fulla av harr, öring och regnbåge. I buskagen intill surrar ett rikt insektsliv som fisken lever av.
I buskagen intill finns också en viss mr Pommoroy, men låt oss återkomma till honom.
Vattendragen i Peak District har under århundraden sipprat genom lager av engelsk industri- och kulturhistoria. Ibland har de varit själva förutsättningen för skeendet, framför allt då industrialismen föddes och Derwents strömmar gav kraft åt världens första mekaniska vävstol.
Eller som när författaren Izaak Walton fiskade i Dove och knåpade ihop "The compleat angler" (1653), den världsberömda antikvariska sportfiskemanualen i vilken man bland annat får lära sig hur man agnar med grodor som bete.
Walltons arv gör detta till helig mark för många flugfiskare.
Alvdrottningen har mysbryskt placerat mig i salongen. Regnet smattrar mot verandans fönsterrader medan hela personalstyrkan möblerar runt mig. Ett tungt viktorianskt kaffebord lyfts på plats av en storvuxen man, en tunnare herre vrider elegant fåtöljen i läge och strax slinker småkakor ner med vanligt, hederligt kaffe. Sedan kommer hotellchefen fram och trycker min hand.
Länge tror jag mig vara ensam om min hörna av salongen, men plötsligt hörs en spröd suck från fåtöljryggen intill. Inte en utan två små tanter tittar förläget upp för att de råkade märkas. "Good afternoon." Det doftar av heltäckningsmatta och nybakad fruktkaka.
När mitt rum är klart går jag upp för att vila - men utsikten förstör alltihop. En hel timme måste jag sitta mållös och glo på det gröna utanför, på fåren som alltjämt betar och på de väluppfostrade korna som likt hotellpersonalen artigt kliver undan för promenerande gäster. Inte underdånigt men respektfullt.
Dörren till mitt rum ser ut som ett biljardbord som någon ställt på högkant. Innanför den filtklädda dörren är det ljust och hemtrevligt, en bra säng och en skön fåtölj. Personalen har tagit hand om min fiskeutrustning och lovat att vakta den noga inför morgondagens fisketur i River Wye.
Det väldiga barockslottet Chatsworth House ligger som en sovande drake i landskapet, tio minuters promenad från hotellet. Fasaden skiftar av sand- och rostfärgade block, takornamentens kalksten har blivit svedd och dramatisk. Runt omkring breder en pampig trädgård ut sig. Högt uppe på den lövskogsklädda åsen står ett jakttorn från 1500-talet och tycks övervaka alla rörelser i dalen. Man kan hyra rum där uppe om man vågar - de små mörka fönstren verkar ruva på något obehagligt.
Chatsworth House kopplas ofta ihop med Jane Austens författarskap, det sägs att slottet är förebilden för mr Darcys familjegods Pemberley i "Stolthet och fördom". Filmen med samma titel från 2005 spelades in här, men frågan ställs alltjämt om Jane Austen verkligen besökte slottet. Hur som helst har trakten varit fond för ett flertal Austenfilmatiseringar.
I slottet finns en av de finaste privata konstsamlingarna i Europa: utsmyckade salar, vägg- och takmålningar av olika mästare, porslinssamlingar, böcker och oskattbara antikviteter så att man nästan får migrän. Rundturen bland alla saker och släktkuriosa kring de tolv på rad staplade hertigarna trubbar till slut av ens sinnen.
Men då kan man alltid roa sig åt att förra hertiginnans lillasyster Diana Mitford var mor till Jonathan Guinness, mer känd i Sverige som lord Moyne från Trustorhärvan. Kanske tultade lorden som ung omkring här med spretande hår och hoppade jämfota i trappfontänen? Hertigarnas valspråk "Secure by caution" - säkerhet genom försiktighet - tog nog inte fäste i gossen.
Hertiginnan Deborah och systern Diana tillhörde de sex beryktade Mitfordsystrarna, som vid tiden för andra världskriget skakade om den engelska aristokratin med skandaler och extrema politiska åsikter.
En driftig landskapsarkitekt ligger bakom de stora dragen i omgivningarna, Lancelot Capability Brown. Men 1824 anställdes en ny, oprövad trädgårdsmästare på Chatsworth: bondsonen Joseph Paxton.
Paxton var självlärd, en botanisk mångsysslare med drag av viktoriansk ingenjör. Liksom en sådan genomförde han djärva, storslagna idéer som också hade en fulländad form. Ett exempel på hans känsla för form och yta är det smäckra orangeriet vars framsida är ett smakfullt gallerverk av stående vita spröjsar med handgjort glas emellan, bakom det en rygg av kalksten som skydd mot norr. Trä och sten i en så lockande kombination att besökare måste gå fram och känna på materialen. Djärvheten anar man i den oändligt långa trappstegsfontänen som löper utför sluttningen ovanför slottet.
Joseph Paxton skapade framför allt den mystiska klippträdgården, en romantisk sagomiljö där man kan promenera under stenblock som trotsigt upphäver tyngdlagen. Här trivs nyförälskade par på de smala gångarna med lägligt inbyggda hångelstopp. Då och då sliter paren ögonen från varandra och häpnar över ett nytt bedårande vattenfall eller små obegripliga skalbaggar i gruset.
För Paxton fanns inga gränser mellan botanik, arkitektur och teknik. Som landskapsarkitekt gjorde han också avtryck, hans sätt att planera parker är förebild för exempelvis Central Park i New York.
Och för den som sett jättenäckrosen Victoria i Bergianska trädgården (hämtad från Amazonas biflöden) kan det vara intressant att veta att det var Paxton som först fick den att blomma i tamt tillstånd 1849. Ännu intressantare blir det om man vet att trädgårdsmästaren kopierade näckrosens sinnrika bladvener när han konstruerade världens största glasbyggnad - The Crystal Palace i London.
Man blir hungrig av slott. Jag trotsar sportskoförbudet i hotellrestaurangen framåt sjutiden och kommer undan med småsura miner.
Kulinariska lokalkändisar är bakewellpudding och stiltonost, men jag äter helt andra, goda saker. stiltonosten förresten, kan man ju misstänka görs i Stilton men av skäl som bara engelsmän begriper görs den i stället här i Derbyshire. Och i Leicestershire och Nottinghamshire, förstås. Men inte i Stilton. Man kan göra stilton i Stilton, men då får man inte kalla den stilton.
Senare sitter jag framför min utsikt igen och gosar med en alldeles rund konjak som alvdrottningen dyvlat på mig. Skymningen faller över Derwentdalen, och mot den mörkgrå himlen syns några sista kvittriga eftersläntare. Restauranggästernas fina bilar lämnar parkeringen en efter en och det blir tyst i korridorerna. Långt bortifrån kullarna hörs fårens melankoliska kvällsbräkande. Den engelska natten är över oss.
Nästa morgon är det dags för en kort och naturskön bilresa, vägen förbi Chatsworth House leder till byn Rowsley och fisket i River Wye.
The Peacock Hotel är en vacker klump av mörk sten med behagligt trötta takstolar. Det är fortfarande tidigt och 1600-talshuset är inbäddat i regnigt morgondis. Hotellet ligger precis som The Cavendish tätt intill genomfartsvägen. Wye porlar lockande bortanför den gamla kvarnen.
På The Peacock kan man förbeställa en fiskematsäck som plockas ihop efter önskemål i en designad väska. En oändlig lista redovisar de olika alternativen, smörgåsar av alla sorter, frukt, dricka och godis.
Jag får omgående bannor av
mrs D bakom disken för att jag glömt beställa choklad - man "simply" måste ha choklad säger hon strängt och rättar till håret. Mrs D är flott, hon har en mycket engelsk frisyr och ett något överlägset tonfall. När hon flyttar min tunga resväska undrar hon entonigt "Do-you-have-a-dead-body-in-there?" "Eh, no," svarar jag.
The Peacock uppvisar ingenting av The Cavendishs charmiga lantlighet. Här möts man av exklusiv inredningsdesign, den heta iranskfödda designern India Mahdavi har kombinerat 1600-talsbyggnadens järnskodda fönster och murriga stenfasad med sammetsmöbler i guldbrunt och violett, Ralph Lauren-tweed och grovmaskiga golvmattor. Inredningen är lugn och vilsam, samtidigt refererar den smart till den stora världen utanför.
Det är inte precis vad man väntar sig av ett hotell som har så många sportfiskare som gäster, men Peacocks image är ingen tillfällighet. Ägaren lord Manners vet att det exklusiva flugfisket ligger precis rätt till i den moderna eran av lyxigt nischade lifestyle- och boutique-hotell.
Så är jag äntligen framme vid vattenkanten och det häpnadsväckande landskapet runt omkring försvinner - allt blir till vindlade vatten, strömmar och bakströmmar. Någonstans i bakgrunden anar man fågelsången, men nu sjunger vattnet. Det porlar och plaskar i tvära svängar under gräsbevuxna bankar, det virvlar i trädens trassliga rotsystem som ligger blottade i vattenlinjen. På bägge sidor av ån växer det frodigt i beteshagar. En bit bort skäller en fårhund på en stackars slirande tacka. Jag gör mitt första kast och undrar om det ska sluta regna.
Det är ett perfekt ögonblick för mr Pommoroys entré.
Han dyker upp från ingenstans, rör sig som en svullen oxe längs ån. Hela buskar och mindre träd får ge vika för den rundhyllte mannen. Naturen tycks bölja som en svallvåg kring honom. Han är prydligt klädd i brun kavaj över en beige pullover, byxorna försvinner ner i höga svarta stövlar av gummi. På huvudet en bucklig tweedhatt. Han ser ut att vara hitrest från en annan tid.
Pommoroy viker bara undan för de allra grövsta alstammarna. Han går fort och ser upprörd ut när det gröna kommer i vägen. En sak vet man genast när det gäller Pommoroy: han tar inte skit från växtriket.
När han får syn på mig stannar han upp, frustrerad. Det finns vissa regler längs River Wye och en av de viktigare är att hålla sig utom synhåll för varandra. Man rör sig uppströms och ser till att inte gå ifatt någon, det anses tölpaktigt.
Nu har Pommoroy gjort bort sig och han grimaserar. "Terribly sorry, son," säger han och nickar ursäktande. Sedan trycker han undan ännu ett hagtornsbestånd med bröstkorgen och försvinner.
Insektslivet domineras så här års av svarta, håriga hagtornsflugor med onödigt långa bakben som de släpar efter sig. De kläcks i massor i buskarna intill ån och många dråsar ner på vattenytan - där fisken kastar sig över dem. Plopp-plopp låter det överallt när småharren bryter ytan och suger i sig flugorna.
I Wye är det bara tillåtet att fiska med torrflugor, alltså imitationer av insekter som flyter på vattenytan. Under vattnet har fisken varit fredad sedan 1700-talet. All fisk måste också släppas tillbaka, förutom på en kort sträcka nära hotellet. Där trängs amatörerna som prompt vill släpa hem ett litet byte till hotellkocken.
Min första fisk blir en vildsint öring som drar ut lina och hoppar i strömmen. Den är långsmal och gyllenbrun med rak stjärtfena. Det blir några till, både öring och regnbåge kring halvkilot och strax under. Alla lika vårpigga och galna.
Den nordamerikanska regnbågen planterades in i Wye på 1800-talet, liksom på många andra platser i Europa. Det unika i Wye är att den fortplantar sig naturligt - något som är mycket ovanligt på dessa breddgrader. Över huvud taget är de fina bestånden av harr, regnbåge och öring i Wye resultatet av en försiktig och noggrann fiskevård. Det kostar därefter, en dag i River Wye kostar 60 pund. Lägg till att det kan vara svårfiskat - om vädret är dåligt kan det vara knivigt att locka upp fisken till torrflugan. Men fiske handlar förstås inte bara om fisken, framför allt inte här.
Det ser ut att bli en bra dagstur, lite fiska, lite äta och en tupplur under en pil. Chokladkakan åker fram och det blir tydligt vad mrs D menade, man "simply" måste ha en bit choklad, exempelvis när man studerar en arg fasantupp som sprätter runt i ormbunkarna på andra sidan ån.
Mot dagens slut visar sig äntligen en bamseöring, några plumsande vak under lågt hängande grenar avslöjar den. En fisk man måste smyga sig på - minsta oljud och den sticker som en torped ner i någon håla. Ingenting i naturen är så snabbt som en skrämd öring.
Det är dags att gå dithän gentlemen i tweed inte går: min enda möjlighet är att krypa in i nässelsnåret intill, lirka upp spöet och därifrån vifta ut flugan (i River Wye ska man nog helst stå upp, i undantagsfall sätta ett knä i marken). Jag ålar ivrigt genom onda nässlor och utsätter mig för allt det som bara en stor fisk kan motivera. Djupt inifrån snåret, blöt, lerig och krupen på av allsköns smådjur sprätter jag ut linan på vattnet. Flugan glider fint in under överhänget av grenar, mot den stora mörka skuggan under ytan. Triumfens ögonblick är nära.
Då brakar det lös kring mig. Det knakar i grenar och rister i träden.
Nässlorna böljar i svallvåg och där står Pommoroy igen, högröd i ansiktet och med några blad hängande i hatten. "Good lord! Are you alright in there, laddie?" Han ser ut som om han just stött på en främmande livsform.
Den kvällen sitter Pommoroy och jag i varsin ände av den välfyllda matsalen. Han vänder sig då och då åt mitt håll och stirrar - som om han förgäves försökte artbestämma mig. Pommoroy ska vara glad, tänker jag sammanbitet, att han är en sådan stadig bit. Hade han bara gått in i resväskan kunde mrs D fått rätt i sina misstankar.