Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Storbritannien

Jonas Karlsson på vandring i kungens fotspår

02:09. Var det Richard III som mörade de båda pojkarna?

I ett år stod Jonas Karlsson på Dramatens scen som Rickard III – och hyllningarna regnade över honom. För DN Resors räkning tog hans sig till London och Leicester för att söka spåren av 1400-talskungen. Här berättar han om de två Rickard, den verkliga och den som ­Shakespeare har skapat.

Redan innan vi började repetitionerna av Shakespeares Rickard III på Dramaten fick jag inte mindre än tre (!) exemplar av Josephine Teys bok ”En gammal skandal”, som ifrågasätter sanningshalten i Shakespeares text och visar på flera logiska luckor i resonemanget om vad Rickard har gjort och inte gjort. Böckerna skickades till teatern av varandra helt oberoende personer som alla ville visa mig vad det egentligen var för historisk person jag skulle gestalta.

Som skådespelare är man satt att spela den text man tilldelas, det är inte mycket man kan ändra på där. Dessutom vet man ju att pjäserna sällan är någon korrekt historisk beskrivning (inte heller till exempel Strindbergs ”Erik XIV”, ­eller ”Gustav III”). Vi spelar dem ändå. För att det är bra teater.

Jonas Karlsson. Foto: Chris Maluszynski

Ändå var det någonting rörande med denna omsorg om en, sedan drygt femhundra år, död kung. Hade han rätt till tronen eller inte? Dödade han de unga prinsarna för att själv skaffa sig kronan? Mycket tyder på att det kanske ändå inte var så. Men ryktet lever envist vidare. Även utanför teatern. När jag besökte Towern i London frågade jag en av guiderna vad hon trodde och hon förklarade att det numera var modernt att ifrågasätta Rickards skuld. Man sa att det kunde ha gått till på helt andra sätt, att det kanske inte alls var han som mördade prinsarna…

Hon lutade sig närmare.

– Men det var det! sa hon och nickade bestämt. Vem skulle annars ha kunnat göra det?

Hon såg sig omkring och sänkte rösten ytterligare.

– Men kom ihåg, viskade hon. Det här säger jag till dig bara för att du är svensk. När det kommer folk från norra England då…

Hon mimade att hon drog igen munnen som ett blixtlås.

– Han är väldigt populär där uppe.

Det var för över ett år sedan. När jag kommer till London nu är det annorlunda. Kungen är hittad. Under en parkeringsplats. I Leicester. Hela världen har engagerat sig. Den formella frågan om det finns släktingar med levande minnen av personen har besvarats med ett nej. Detta innebär att Leicester University får bestämma begravningsplats. Det blir i Leicester Cathedral. En ny kista är designad. På bokhandeln Foyles räknar jag till åtminstone tio nya böcker med ­anknytning till Rickard III och hela tiden kommer nyheter om fynd i DNA-undersökningarna som ger upphov till andra frågetecken.

Det är som om det fanns två Rickard. Sago-­Rickard – den onde som vi känner från Shake­speares pjäs, som har blivit själva symbolen för mänsklig ondska och som även lanseras i alla möjliga andra sammanhang: I böcker, på film, till och med som Zombie-version i serier. Och så den verklige Rickard III.

Towern ligger omringat av moderna skyskrapor i plåt och glas nere vid Themsen, som ett jätte­likt snitt där historien bryter fram mitt i den moderna världen. Det är fortfarande fullt med folk, även om stenarna nu för tiden mest plattas till av skolklasser som paraderar runt i sina gula västar.

Här dominerar Sago-kungen. I gången ut från tunnel­banan hänger Stephen B Whatleys färgglada konst med bland annat en sekvens om prinsarna i tornet. Redan där nämns det att Rickard stod i kulissen. Ännu tydligare blir det inne i ”The Bloody Tower” där prinsarna hölls under sin tid på slottet. Ingenting sägs rent ut men hela avdelningen är en enda stor antydan om Rickards inblandning. På tavlor kan man läsa om hur Rickard lät föra dem dit efter att ha förklarat dem illegitima och att han, kort efter deras försvinnande lät kröna sig själv till kung. För säkerhets skull visas också på väggen, scenen ur pjäsen där Rickard kallar till sig den unge Tyrell och förklarar för honom hur han skall gå till väga med kudden för att avsluta prinsarnas unga liv så smidigt som möjligt. Det är mycket suggestivt.

Men när jag pratar med guiderna i dag är de ­betydligt mer diplomatiska än förra gången. De säger att man naturligtvis inte kan veta men att mycket tyder på att det trots allt var Rickard.

– Han hade mest att vinna på det, säger de kort.

– Hade han det? undrar jag.

De skruvar på sig. Håller blicken på andra ­besökare. Kanske har de mycket annat att tänka på än att stå och prata med mig. De verkar hur som helst inte så intresserade av att lägga ut texten.

– Vem annars hade kunnat genomföra det? säger de till sist.

Innan jag hinner svara någonting skyndar de sig att konstatera att det enda man vet helt ­säkert är att det är ett stort mysterium och jag kan inte låta bli att tänka på det där man brukar säga – ”kolla aldrig en bra historia”.

För det är klart att den blodiga och grymma ­berättelsen om Rickard III och hans korta tid vid makten väcker intresse. Och säljer. I den trånga, ringlande trappen ned från tornet till shopen hör jag skolbarnen viska till varandra.

– Det var här han gjorde det.

– Vem då?

– Rickard. Det var här han mördade dem.

Och kanske behöver vi våra monster? Kanske gör kraften i Shakespeares text sanningen om de verkliga händelserna överflödig? Det var ju så länge sedan. Historien är så bra som den är. Jag är själv i allra högsta grad skyldig till att ha fört den vidare. Ett helt år har jag spelat den maktgalne kungen på Dramaten i Stockholm. Kväll efter kväll har människor skrattat åt mina onda planer och förfasats över hänsynslösheten i utförandet. Och naturligtvis är den sann i sig. För ingen – inte ens Rickardianerna – kan säga något annat än att pjäsen är ett mästerverk. En Machiavellisk studie i ondska. En högst aktuell pjäs om makt och maktfullkomlighet.

Jag går ut på innergården med korparna som enligt myten bär hela nationen på sina små sluttande, axlar – det sägs att när de lämnar Towern går riket under. För att förhindra en sådan tråkig utveckling har man för säkerhets skull låtit vingklippa dem. Jag passerar ingången till kronjuvelerna där man kan åka rullband förbi de allra mest gnistrande kungliga klenoderna och tänker att det ändå är som om någonting lite mer försiktigt, avvaktade har smugit sig in i folks medvetande kring Rickard III:s förehavanden. Och jag undrar om det på något sätt ändå har att göra med att det nu finns en riktig kropp, riktiga kvarlevor, att titta på. Innan var det lättare att oförblommerat föra den grymma skrönan vidare. Men nu, när han har hittats, och dessutom via DNA, kopplats till levande släktingar, är det som om den riktige Rickard har blivit mer verklig. Kanske måste historien nyanseras något? De allra mest hårresande logiska luckorna kan inte längre stå oemotsagda.

På drygt en timme tar jag mig med tåget från St:Pancras i London till Leicester, som alla jag mött menar är Englands tråkigaste stad. Leicester, varför det?, säger de. Vad ska du dit att göra? Men Leicester bjuder generöst på filmisk dimma och när jag hoppar in i taxin vid det stora, gamla stationshuset i tegel känner jag mig lite som polis­inspektören som tar ett långdistanståg över dagen för att inspektera ett lik. Taxichauffören vet precis vart jag ska.

– Jo, det är hit de åker, säger han. Turisterna som kommer. Förut fick vi åka hela vägen fram men nu med allt det här nya så måste vi stanna en bit ifrån. Passagen utanför det nyöppnade centret har blivit gågata.

King Richard III visitor centre ligger nästan mitt emot Katedralen där kungen kommer att begravas den 26:e mars. Efter mycket om och men. Yorkshireborna ville först ha upp honom dit eftersom det var där han kom ifrån. (Och som bekant, var mycket populär.) Några historiker tyckte att han skulle begravas i West­minister ­Abbey som alla andra engelska kungar. (Liksom 55 procent av läsarna i London Evening Standards webb-enkät.) Men Leicester vann dragkampen och sedan gick man all in med marknadsföringen av det över femhundra år gamla skelettet. Äntligen händer det någonting i Leicester. Det här är chansen att bli kända för någonting mer än staden med fotbollslaget som för närvarande ligger sist i tabellen och riskerar att åka ur Premier Leauge.

För det var naturligtvis osäkert om man skulle hitta någonting alls där på parkeringsplatsen. Ingen visste. Och även om man lyckades lokalisera klostret så var han kanske ändå slängd i floden, som sägnen sade? Så här i efterhand verkar alla inblandade ganska säkra på sin sak. Philippa Langley, som initierade sökandet, beskriver i sin bok hur hon kom in på den där parkerings­platsen, fick syn på resterna av klostermuren och plötsligt kände i hela kroppen: Här är det! Och som för att ytterligare förstärka den övernaturliga känslan hade någon målat ett stort R på asfalten (som i reserverad). Exakt där kungen sedan visade sig ligga.

Själva centret är byggt precis ovanpå denna plats. Det är personkult i hundraåttio. Ett slags blandning mellan museum och minnescenter. Nymålade tavlor med diverse scener från hertigen av Gloucesters tid, fakta om slaget vid Bosworth, en räcka olika kända skådespelare som någon gång spelat Rickard III. Ett rum som visar teknikerna vid utgrävningen, ansiktsrekonstruktionen. Själva fyndplatsen är närmast sakralt utformad med en glaskub över gravplatsen där ett hologram projicierar Rickards kropp (när den fungerar – det gör den inte när jag är där) så som den låg när man hittade den. På väggen, bland pelarna i första rummet framträder historiska personer och släktingar till Rickard som berättar början på hans historia. Vi skymtar även Rickard själv bakifrån med sin krokiga bara överkropp. Allt är väldigt snyggt, modernt och högteknologiskt men centrets stora kvalité är ändå människorna; de frivilliga guiderna.

På övervåningen, där det byggts en liten glaskub för att man ska kunna se ut över de olika lagren av historia (från gråbrödrakloster via parkeringsplats till museum) möter jag Kath Summer. Kath berättar entusiastiskt för mig om sina finska rötter och låter mig veta allt om hur och var och när kungens kropp återfanns. Hon erkänner stolt att hon är Rickardian. (Det vill säga att hon ansluter sig till dem som, först och främst genom Richard III society, vill bidra till ett återupprättande av Rickards rykte och sätta hans handlingar i förhållande till hans tid.) Hon säger att Rickard har blivit fruktansvärt missförstådd. Hennes ögon tåras nästan när hon berättar om hur stackars Rickards kropp, efter slaget vid Bosworth kläddes av naken, hängdes över en häst, fick en dolk i ena skinkan och leddes­ tillbaka till staden så att alla kunde se. Och den Tudor-­propaganda som allt sedan dess har förföljt honom. Jag frågar henne om hon tycker att attityden har förändrats nu sedan kroppen återfunnits och det menar hon att den har.

– Det är som om människor först nu har insett att han var en verklig människa också, säger hon medan hon leder mig ned till montern som listar alla bra saker Rickard genomförde under sin korta tid vid makten.

Ändå försäkrar hon att hon älskar Shakespeares pjäs också. Och då framför allt i Sir Laurence Oliviers gestaltning.

– Ooo, det är underbart när han ställer sig ­såhär i profil… Now’s the winter of our discontent, made glorious summer by this sun of York. Hon håller på att lära sig öppningsmonologen och ser ingen konflikt i att de båda kungabilderna existerar samtidigt.

– Bara man kommer ihåg att den inte har så mycket med den riktige Rickard att göra, säger hon. Och det som också är fantastiskt är…

Hon ställer sig på tå och klappar i händerna.

– … att allt detta hände i Leicester!

Hela stället vibrerar av entusiasm över kvar­levorna, eller kvarlevorna? Den plats där kvar­levorna en gång hittades, i praktiken en grop, för själva skelettet är ju på något laboratorium och föremål för nya utredningar. Jag pendlar hela ­tiden mellan att ställa mig utanför och iaktta den här upphetsningen eller att låta mig dras med i entusiasmen över ett historiskt fynd, möjligheten att kanske lösa ett mysterium och lära känna en människa fem sekler bort.

Vid ett annat bord står David Buttery, en ­annan frivillig guide, och går igenom en plastversion av skelettets alla delar. Kota för kota, ben för ben. Han beskriver ingående hur olika sorters skolios påverkar en människas gång och hur mycket som syns när man har kläder på sig.

– Det kan ha varit så, säger han, att ingen kände till det förrän man såg kungen utan kläder.

Sedan vänder han sig till herrn bredvid mig som än en gång vill höra om skadorna som kungen tillfogats, hur djupa snitten var, vilket som kan tänkas ha varit dödande och vilken sorts ­vapen som eventuellt kan ha använts.

Tio minuters promenad längre bort hittar jag ­puben King Richard III. När jag har passerat biljardbordet, de tre gästerna och kommer in till själva bardelen sitter det en stor bulldogg på en röd sammetsfåtölj i hörnet. Jag tror först att det är en porslinshund men han visar sig heta Budweiser och är ägaren Bob Shilds högst verklige gamla trotjänare. Långsamt rör sig Budweiser fram över heltäckningsmattan och nosar på den främmande kroppen som just klivit in mellan husse och stamgästen som slänger käft med varandra över bardisken. Här finns inte direkt ­någon mat men gott om ölsorter. Bob tappar upp en Guinness och säger att jo då, då och då kommer några sådana här Rickardianer hit.

– Förra veckan hade vi ju de där amerikanarna, säger han. Och innan dess… Ja, var kom de ifrån?

Han är inte överdrivet intresserad av ämnet men erbjuder sig att peka ut var The Blue Boar inn låg. Platsen där Rickard III sägs ha ätit middag kvällen före slaget vid Bosworth. Detta visar sig också vara första anhalten på vandringsleden som består av ett tiotal platser med något slags anknytning till Rickard, till exempel bron han gick över på väg till slaget…

På väggen i puben hänger en stor handskriven röd skylt som informerar om årets nyårsfest. Den som vill är välkommen att för fem pund fira nyår på puben, och då gärna utklädd. Tema: Doctors/nurses, står det.

Men vad är det för tavla skylten är klistrad på? Är det inte … Jo visst. Där under hänger ett korsstygnsbroderi av Richard III. Mittemellan Champions League-schemat och Premier-League ­affischen. Bob lyfter bort skylten om nyårsfesten så att jag får studera broderiet på nära håll.

– Niohundrasjuttio timmar tog det att brodera, enligt damen som gjorde den. Just nu är det ju som sagt inte så många Rickardianer här, säger Bob och klistrar upp nyårsskylten över porträttet igen. Men i mars, till begravningen, då blir det nog full rulle. Då kommer det att krylla av nyfikna.

– Då får du se till att skaffa tillbaka ost- och skinkmackorna på menyn, säger stamgästen bakom tidningen.

– Ja, det är ju meningslöst när bara du är här, kontrar Bob. Du bara tjatar om dem. När jag väl gör dem vill du ju inte ha dem.

Eftersom Bob inte har någon mat unnar jag mig traditionell engelsk comfort-food när jag är tillbaka på en pub i London i stället. Det vill säga mat utan några överraskningar. Inga starka kryddor, inga konstiga blandningar. Bara engelsmännen kan kombinera kolhydrater med kol­hydrater. På rejält blommiga tallrikar serveras potatismos med paj eller trekantssmörgåsar med pommes frites. Det är någonting som gör att jag verkligen trivs i den där miljön. Det avspända, kravlösa pubhänget. Det här mellantinget mellan restaurang och någons vardagsrum har egentligen ingen riktig motsvarighet i Sverige. Här sitter folk i alla åldrar, ur alla samhällsklasser med alla möjliga ursprung. Ett gäng med stora tatueringar och ett annat med affärsmän samlade i ett hörn. Bredvid mig sitter en ung man med vad som verkar vara hans föräldrar. Någon har slängt upp ena benet på soffan. Mitt i rummet en ung tjej som verkar plugga på något. Hon drar en överstrykningspenna över en hög av texter på bordet. Alla de andra är ganska högljudda och jag tänker att om det var så här hög ljudvolym på samtalen i Sverige hade jag nog förutsatt att det var bråk på gång. Men ingenting i lokalen känns det minsta hotfullt.

Efter maten slinker jag in på National Portrait Gallery som ligger precis bakom det stora National Gallery vid Trafalgar Square för att titta på Rickard III:s porträtt. Det visar sig att tavlan inte hänger där den brukar, på väggen precis runt hörnet från den långa rulltrappan. Just nu är allt fokus på en utställning om Tudor-eran så Rickard är nedplockad. Jag hittar honom undanlagd i en liten glasbox i ett annat rum. För säkerhets skull har man lagt ett skynke över honom också. Förmodligen för att skydda tavlan från det mycket starkare ljus som är i denna sal. Men jag kan ändå inte helt bortse ifrån symboliken i att man har en jättestor Tudor-utställning och låter Rickard ligga i en låda utan ram.

– Varför har de gjort såhär? undrar en dam bredvid mig och lyfter skynket åt sidan.

Vi skakar på huvudet båda två.

– Nu när han snart skall begravas, och så stoppar de undan honom på det här sättet.

Hon ser sig omkring.

– Och alla de andra Plantagenets, fortsätter hon.

Jag undrar försiktigt om hon är Richardian men hon verkar inte bekant med det begreppet. Hon rycker på axlarna.

– Ja, jo jag antar det, säger hon och stryker försiktigt över glaset. Jag älskar honom.

Hon lägger över skynket igen.

– Låt oss stoppa om honom för vintern, säger hon och ler mot mig medan hon klappar lätt på glasskivan.

Jag ler tillbaka. En liten tröst är att han har sällskap av Shakespeare två tavlor bort på väggen (Han är tydligen inte lika ljuskänslig). Här kan de i lugn och ro gå igenom hur det blev som det blev. Genom Shakespeare fortsätter Rickard III att leva som i en dubbelexponering. Vi vet att det inte är en exakt beskrivning av historien och att det förmodligen inte var den verklige Rickard som gjorde alla de där hemska sakerna, i alla fall inte som det har berättats. Ändå älskar vi att leva i den beskrivningen, mata den. Sago-Rickard och den verklige Rickard. De båda fortsätter att leva bredvid varandra, sida vid sida. Samtidigt.

Och lite märkvärdigt är det ju ändå, tänker jag när jag går från museet, ut i den svala, disiga Londonkvällen, att vi hela tiden tänkte att vi spelade den här pjäsen femhundra år efter hans död. När det i själva verket visade sig vara fyra månader före hans begravning.

Jonas Karlsson

Född: 1971

Yrke: Skådespelare och författare. Har skrivit flera novellsamlingar och den kortare romanen ”God jul”.

Medverkat i, ett urval: ”Rumäner”, ”Lång dags färd mot natt”, ”Mäster Olof”, ”Rain man”, ”Hamlet”, ­”Scener ur ett äktenskap” och ”Rickard III” samt i filmer som: ”Livet är en schlager”, ”Hans och hennes”, ­”Detaljer” (Guldbagge), ”Cockpit” och ”Hallonbåts­flyktingen” samt ”Stockholm Stories” som baseras på hans novellsamling ”Det andra målet”.

Aktuell med: Dramaten sätter upp Rickard III under fem tillfällen i vår – den 17, 18 och 24 mars samt den 7 och 8 april.

Resa Hit

En mängd olika bolag flyger till London för runt 1 500 kronor t/r och uppåt. Tåg till ­Leicester från stationen St Pancras i London tar en dryg timme och kostar från 800 kronor t/r.

Bo: Runt Sussex ­Gardens, Paddington och Bayswater finns många mindre hotell. Prisexempel: Rhodes hotel, 195 Sussex Gardens, cirka 1 300 kronor per natt för dubbelrum.

Äta:

• New Armouries Restaurant

Ligger inne i själva Towern. Trevligt och helt okej smörgåsar.

• The Hung Drawn & Quartered

En klassisk engelsk pub i närheten av ­Towern med fin inredning och gott om comfort-food på menyn.

• Goodman – City

Lite dyrare steakhouse med väldigt god mat. Inte heller långt ifrån Towern.

• Pilpel

För den som önskar vegan-alternativ finns denna goda falafelkedja bara tre stationer bort. Vid St Paul’s.