Det kostar lika mycket att hyra den ljusgröna Sunbeam Talbot från 1949 som en stor BMW. Hyr man en BMW är man garanterad att inget händer. Men hyr man den här bilen är man garanterad att allt händer.
Exempelvis punktering. Eller att handtaget till framdörren lossnar. Att vindrutetorkarna strejkar så fort man slår på strålkastarna. Att treans växel hoppar ur. Att solluckan läcker så att kartor, guideböcker, säten och kuddar är dyngsura varje morgon när det regnat om natten. Det regnade varje natt.
Bilen hyrdes ut av mr Martin Edgar som hyr ut gamla bilar i en lada nära staden Dumfries i sydvästra Skottland. Där bor han på sin gård med fru, två kor, två får och ett antal gamla bilar i olika stadier av renovering. Själv är han mest förtjust i en Jaguar E-type från 1960-talet.
Vi fyller i några papper, jag får ett litet kvitto. Mr Martin förklarar att treans växel har en tendens att hoppa ur och att bensinmätaren inte är att lita på. Han tillägger att bilen kan vara besvärlig på landsväg eftersom de gammaldags diagonaldäcken har en tendens att spåra i vita linjen i vägbanan.
En halvtimme senare förstår jag vad han menar. Och den spårar inte måttligt. Den är nära att fara av vägen av punkteringen innan jag hör det tomma däcket slå mot stänkskärmen bak.
Jag får in bilen till vägrenen på den vilt trafikerade landsvägen i vinddraget från långtradare som har bråttom till Irlandsfärjan i Stranrear.
Vad gör man?
Det småregnar. En punka klarar man väl. Men var finns domkraften? Och verktygen? Instruktionsboken vimlar av ordet ”Caution!” det vill säga varning för att göra fel. Bilen har ”damasker” för bakre hjulhusen. Hur får man av dem?
Varningsblinkers saknas förstås. Bilen har inga blinkers alls. En liten ”pil” fälls ut och lyser med fast och i stort sett osynligt sken, i alla fall dagtid.
Jag ringer Martin Edgar. Han inser situationens allvar och lovar att komma. Medan jag väntar är det flera som stannar, bland annat en skåpbil med tre stora karlar som ger telefonnummer till en däckfirma i Castle Douglas. Får jag ingen hjälp där ska jag ringa dem själva så ska de nog hitta på något.
En antik bil uppväcker en rörande omtanke från omvärlden. Vem bryr sig om en BMW som fått punktering?
Över huvud taget blir jag föremål för en utomordentlig uppmärksamhet var jag än kör. Och köra får jag. Det vill säga köra bil som man körde bil när bil var bil. Den har ingen servo. Den har hårdtrampade bromsar och ett otal döda vinklar. När man startar rister hela bilen som om den skräms ur en djup slummer. Den låter bil och doftar bil – bensin, skinn och cigarretter.
Det är en fröjd att styra den långa bilen på smala asfalterade vägar mellan stengärdsgårdar och grönskande kullar som kryllar av vita och svarta får. I alla fall så länge framdörren håller sig stängd. Den har en tendens att fara upp, särskilt sedan jag fått handtaget i handen.
Det hände en kväll. Bilen förblev låst. Jag ringde mr Martin. Försök med fönstren, sa han. Det var ingen svårighet att få ner förarfönstret med visst våld. Sedan var det fixat. Jag fick gå in genom en annan dörr och öppna förardörren. Den vägrade att öppnas utom under färd i skarpa kurvor.
Det väger lätt mot ljudet av den mullrande motorn i kurvorna. Eller att stanna till i någon by med trettio invånare och dricka te med russinscoones, säga några ord om bilen och tuffa vidare. Jag återlämnade bilen efter tre dygn och berättade om alla små missöden. Martin Edgar bekräftade att verksamheten står och faller med kunder som har ett visst mått av humor.
Den smarta kunden väljer att hålla sig i smala cirklar i trakterna runt mr Martin Edgar så att han vid behov kan rycka ut. Det är inte långturen som ger den här bilresan dess tjusning, utan de korta turerna på de smala vägarna bland får, farmare och folk som reparerar sina stengärdsgårdar och vinkar åt den gamla bilen som far förbi med sin doft av en tid som en gång var.