Ska jag gå av och gå?
- Nej, försäkrar vår turledare Maria Pettersson, det går bra - än så länge.
Så kommer vi fram till en gräsbeklädd stig som är lindrigare mot hoven. Det är ännu en av alla små överraskande stigar som finns på södra Gotland och som gjort det möjligt att genomföra projektet "Hovleden" där. Föreningen rid- och körled Gotland har över femtio mil leder klara och snart är det möjligt att rida runt hela ön.
Sverige har de senaste åren blivit ett hästland. Hästägandet och ridsportandet har ökat dramatiskt, undersökningar visar att uppemot 400.000 personer har med hästar att göra på något sätt. Turridningar och olika hästresor har också ökat, både inom landet och utomlands.
För svenska glesbygdsbor har hästar blivit en näring som innebär att det går att bo kvar.
Även gotlänningarna har insett inkomstpotentialen och arbetar sedan flera år med att organisera hästägarna på ön för att det snabbt och smidigt ska gå att hästturista på ön.
Hovleden har kommit till för att locka ridintresserade utan häst - och dem som har en egen häst. Lasta hästen på båten och tre timmar senare kan ekipaget ha en upplevelsesemester tillsammans. Det blir ett äventyr både för ryttare och fastlandshäst att trava förbi raukar och Gotlandsfår. Genom kontakter med Hovledens bokning kan ryttaren få hjälp med både bete och övernattningar. Det går nu till och med att låna en gps för att lättare hitta fram.
Ofta går ridvägarna på härliga stigar och småvägar, ibland utmed havet. Men då och då tvingas hästarna upp på de asfalterade bilvägarna. Den största utmaningen
med att få till en ridled runt Gotland har varit att övertyga alla markägare att hästarna inte ska förstöra marken, vilket de förstås gör om de är för många som kommer ofta.
- Vi vill att det ska gå att rida över hela Gotland. Men det tar tid att övertyga markägare. Om någon säger nej respekterar vi det. Vi väntar och kommer igen senare, berättar Agneta Hörnsten som är projektledare för Hovleden.
De flesta tar sig till ön utan häst. Utbudet på Gotland av olika hästaktiviteter har vuxit på samma lavinartade vis som i övriga landet.
Det går att rida på gotlandsruss, islandshäst, fjordingar, halvblod och fullblod. Det går att åka häst och vagn. Man kan välja att vara på ett ställe och få träna western, dressyr och hoppning. Eller rida avancerad fältritt över hela ön. I år kan man med häst följa i Carl Linnés fotspår, bland annat utmed Karlsökusten.
Vi väljer en tvådagarstur på södra Gotland. Bokningen går genom Hovleden. Men slutar som det nog gör för de flesta - med personligare telefonsamtal. Det är så mycket man ska tänka på. Vilka kläder ska man ha med sig? Regnkläder och badkläder. Hjälm, finns det? Ja. Skor? Med klack. Jaha. Hur gör man med bagaget? Transporteras med bil till nattlägret, jag förstår.
Jag pratar några gånger i telefonen med Lisa Lindgren på Änggårde och inser snart att det som kallas Änggårde gårds turridning består av ett samarbete med flera gårdar, både med Marias hästeri och Stall Sigvarder. Gotlänningarna hjälps åt, lånar hästar, stall och övernattningsstugor av varandra.
- Det viktiga är att vi ska få det att fungera för gästerna. Så får vi dela på inkomsterna, förklarar Maria Pettersson som senare blir vår turledare.
I Visby hyr jag en säkert tjugo år gammal bil hos biluthyraren som specialiserat sig på att låta bilarna rulla så länge det bara går. Det är en dryg timmes resa söderut dit vi ska mötas.
Jag åker förbi Tofta, utefter havet, in bland tallskogen, neråt ön. Vilse och sen.
När jag kommer fram har de andra redan fikat och är otåliga att få möta sina hästar. Där står Tinker, Yoshi, Petite, Nitro, Charisma, Dimmie och Smokey uppstallade.
Flera av hästarna är westernridna och har de stora, tunga, karaktäristiska sadlarna. Efter långt pysslande får alla varsin häst att pröva. Även om alla har ridit förr prövar vi att skritta, trava och galoppera hästarna runt i en hage. Och tur är väl det.
Min häst, ett halvblod var det visst, lyssnar inte alls på mig och jag är alldeles ovan att rida en sådan stor häst. Det känner förstås den intelligenta hästen och bestämmer sig för att inte lita på mig. Jag byter till Smokey.
När alla som velat byta häst har gjort det bär det av - äntligen. Klockan har börjat närma sig 11 när vi är i väg. Vi skrittar utmed de asfalterade vägarna i Öja kyrkby innan vi tar av mot grusvägar och mindre stigar. Från hästryggen ser jag hur salmbären kantar vägrenen. Jag skulle så gärna vilja plocka några, men det skulle bli alldeles för komplicerat att stoppa hela sällskapet och sedan försöka transportera bären utan att de blir förstörda. Det är alltid så när man rider. Bär och svampar får stå oplockade kvar. Vad jag inte vet är att vi ska få smaka den gotländska delikatessen saffranspannkaka med salmbär efter middagen!
Efter stigarna växer nyponbuskar och vildapel. Havsfåglarna seglar över våra huvuden.
- Häger, höger! ropar plötsligt en av ryttarna där framme och pekar på en stolt, stor fågel ute i det grunda vattnet.
Vi passerar båthamnen i Burgsvik, smiter förbi villastaket och skällande hundar innan vi kommer ut på Storsudret. Men innan dess kommer restaurangägaren från Maestergården farande. Han har med sig kyckling och potatissallad till lunch. Med en vit, stärkt servett över ärmen ser han ut som en riktig hovmästare som bjuder oss svettiga, hästluktande gäster att inta en måltid i naturen.
Åh, vad skönt det är att sträcka ut sig i gräset, höra hästarna beta en bit bort och småprata med de andra på turen.
Den entusiastiska, ridande familjen Höglund från Stockholm gör detta varje år.
- Först började barnen och Christin rida. Men när jag stod där i ridhuset vecka efter vecka blev jag också sugen, berättar Jarl Höglund.
Vi fortsätter ut på Sudret och det är då jag märker att Smokey haltar. Skon är borta och för varje kilometer blir det värre.
Tack och lov är vi snart framme vid Sundre, vid stallet Västergårde och hagarna vi har fått låna för natten. Maria Pettersson ägnar mycket tid åt logistiken. Både hästar och ryttare ska ha mat och någonstans att vila på natten. Hästarna får havre och härligt gräs i lånehagarna. Och Smokey ska få en ny sko.
Ryttarna får åka bil till Sjövärnskårens hus vid Hoburgen för att övernatta. Det fungerar som vandrarhem, men Maria Pettersson har ordnat så vi får maten lagad åt oss. Härligt eftersom alla är helt slut.
På kvällen sitter vi vid stranden en stund och ser solen närma sig havet i väster. En svan guppar i vågorna. Det är ljummet och skönt.
Därför blir vi alla överraskade när vi dagen därpå vaknar till gråväder, duggregn och blåst som piskar upp vågorna. Vi tar på oss regnkläderna, som vi inte kunde tänka oss att vi skulle få användning av, och möter det hetsiga vädret.
Jag får en ny häst eftersom det dröjer innan hovslagaren kan ta hand om Smokey. Det söta och pigga islandsstoet Thora är mitt nya färdsällskap.
Ritten går utmed stranden till Holmhällars raukområde och vidare mot Nore. När de andra travar rider jag i tölt, islandshästens härliga, mjuka gångart som är snabbare än skritt och långsammare än galoppen. När vi kommer till stora stranden och alla sätter av i galopp har Thora lite svårt att hålla jämna steg med storhästarna. Men hon galopperar det snabbaste hon kan, mot vinden och havet.
Så kommer det riktiga ovädret plötsligt. Det väller in med kraftiga vindar söderifrån. Ingenting stoppar vinden på Gotland. Den tar med sig molnen från det öppna havet och snart piskar regnet ansiktet.
Vågorna vräker in mot sandstranden vid rider utefter och hästarna blir rädda när vattnet kommer forsande över hovarna. Dimmie och Tinker vägrar gå. Plötsligt stegrar sig Dimmie så att Christin Höglund åker av. Men hon gör inte illa sig i den mjuka sanden.
Vi beslutar oss för att ta vägen i stället.
Nu växer tallskog omkring oss och här härjar tallprocessionsspinnaren. Innan vi kom fick vi ett brev där Maria Pettersson uppmanade oss att ta med oss långärmade tröjor för att skydda oss mot tallprocessionsspinnaren, fjärilslarven som snabbt sprider sig över Gotland.
Det är håren från larven som sprids med vinden och som börjar klia när de hamnar på huden. Vissa får mer besvär än andra, med röda prickar och utslag. Tallprocessionsspinnaren har funnits länge på södra Gotland men det är först på senare år som de har blivit så många fler. Fjärilslarven går i långa processioner, därav det talande namnet.
Vi får skydd bland träden. Ändå känns det som om vinden som far in från havet ska ta med sig både ryttare och häst. Hästarna är vana vid det gotländska vädret. De hukar och kämpar på i motvinden. Regnet tränger in under kragen på regnjackan.
Äntligen framme vid lunchstället i Hamra. Vi skulle ha haft picknick men tränger in oss i en lada. Vi hittar färgburkar och kartonger att sitta på. Trots att alla är mer eller mindre blöta och försöker balanserar sina tallrikar i knäet så är de på gott humör.
Och stämningen håller i sig fast det inte är särskilt roligt att sitta upp på blöta sadlar, på blöta hästar med fuktiga träns i händerna för att avverka sista sträckan.
Men på vägen hem mellan gårdarna mot Öja kyrkby visar övädret sina lynniga sidor igen. Solen tränger fram mellan molnen. Vi svettas under regnkläderna och får börja ta av oss.
Det är som om solen är tillbaka för att föra oss i mål. Till samma plats, med samma väder men med huvudet fullt av fler upplevelser av den gotländska naturen än vi trodde man kunde få på två dagar.