Man kan sitta i solen på stadens stora torg och höra en Elviskopia från Stockholm sjunga "Are you lonesome tonight". Man kan se åldrade raggare från Norden och de baltiska länderna visa upp sina dollargrin från 1960-talet. Man kan besöka en utställning av popkonst i stans konsthall, och man kan äta en utmärkt lunch på krogen Jernbergska.
Fast om detta hade vi förstås ingen aning innan vi kom dit just den dag då allt detta erbjöds.
"Den som gör en resa får något att berätta" lyder ett beskäftigt tyskt talesätt.
Mälardalståget från Stockholm har gjort halt, och nu står vi på perrongen i Eskilstuna och undrar vad vi kan ha att berätta när vi ett dygn senare åter kliver på tåget för att resa vidare.
Vi har susat fram genom ett försommargrönt Södermanland. Vi har passerat rådjur, tranor och betande kor, och vi har slagits av hur väl Mälardalen tar sig ut när den beskådas från ett tågfönster.
Men varför gick vi av i Eskilstuna?
En av tjusningarna med att stiga av tåget i en stad man inte känner är att man först senare riktigt vet vad det fanns för skäl att göra det.
Timmarna tidigare denna lördag har vi stigit av tåget i Strängnäs, och inte heller där har vi riktigt vetat vad stan har att erbjuda. Mälardalens äldsta katedral, berättar handböckerna. En välbevarad träbebyggelse med rötter från 1500-talet. Ett museum med tennfigurer, beläget vid vad Strängnäs store son, hovpoeten Bo Setterlind, kallade "Sveriges vackraste gata".
Och allt detta finns.
Kyrkan är kanske Mälardalens mest imponerande, rikt bemålad, med ett mäktigt torn och inventarier från svensk stormaktstid. Den tronar över en av Sveriges bäst bevarade trähusidyller, och utsikten över Mälaren är svindlande.
- Här hade vi kunnat stannat längre, enas vi om när vi senare på dagen tar tåget vidare västerut, men det vi bäst minns, och det vi kanske helst vill berätta, beskrivs inte i turisthandböckerna.
Doften av kaffe och blommande syrener vilar över Strängnäs småbåtshamn. Upphetsade rop hörs från macken, ty stans modellbåtsbyggare har samlats vid bryggan, och nu pågår kappsegling med radiostyrda små segelbåtar.
Lördagsflanerande turister och stadsbor tittar och hejar. Små barn hålls i styr av sina föräldrar för att inte ramla i vattnet. Försäljarna vid loppmarknaden på hamntorget lämnar nyfiket sina stånd, och vi upplever en avspänd lördags- och försommarstämning som knappast existerar i det Stockholm som ligger bara en dryg halvtimmes tågresa österut.
Om vi hade rest till Strängnäs med bil skulle vi sannolikt ha gått och surat för att vi inte hittade någon parkeringsplats nära centrum. Om vi hade gått av tåget en annan dag skulle vi ha fått uppleva något annat och haft något annat att berätta.
Svaret på frågan "vad finns det att göra i Strängnäs?" lyder "det kan vi berätta när vi har varit där".
Från stationen i Eskilstuna leder Drottninggatan ned genom stans centrum. Bilder från 1900-talets mitt visar en stadskärna full av industrier, med rykande skorstenar och kepsklädda arbetare, gärna cyklande till och från jobbet med unikaboxen på pakethållaren.
I dag ryker inga skorstenar, och kepsarna är få.
Ändå upplever flanören på Eskilstunas gator en intensiv industrikänsla. Fabriksbyggnadernas väggar finns kvar, som höljen kring kontor och bostäder. I de så kallade Rademachersmedjorna, ett kulturreservat med 1600-talsbyggnader i trä, visas begynnelsen till Eskilstunas ställning som Sveriges främsta smedstad. I stadsmuseet en kort bit därifrån blommar industrinostalgi från 1900-talet.
Små barn skriker av lycka medan de testar talrör och sätter kugghjul i snurr med handvevar, så som det gick till för inte särskilt många decennier sedan. Tekniken har onekligen blivit mera avancerad, konstaterar besökaren. Samt tråkigare.
På stans stora torg, Fyrstadstorget, äts korv och dricks läsk eller öl i solgasset. Inte alla de stadsbor som sökt sig hit torde från början ha vetat att de just denna lördag skulle få uppleva en mycket naturtrogen Elvis sjunga från en provisorisk scen. Eller att ett 20-tal vackert åldrade raggarbilar med väl så vackert åldrade ägare skulle förevisas.
Men säkert visste de att någonting skulle ske på torget, eftersom det nästan alltid händer något i helgerna på stortorgen i svenska landsortsstäder.
Även detta besvarar frågan "varför åker man till Eskilstuna?".
På frågan "vad gör man i Kungsör?" har vi dagen efter inget vidare svar, eftersom vi denna söndag avstår från att gå av tåget där. På frågan "vad händer i Arboga?" är vi ett par timmar senare beredda att svara "ingenting", fast det är egentligen ett ganska korkat svar.
Framåt kvällen, när vi åter sitter på tåget, nu på väg österut längs Mälarens norra strand, tänker vi vänliga tankar om Arboga.
Det är sant att stans offentliga nöjesliv är begränsat. Ljudnivån är låg - den är noga räknat närmast obefintlig den dag vi är där, och museerna håller söndagsstängt.
Men till poängerna med Arboga hör just denna oändliga frid. Åldrade, välbevarade trähusidyller behöver inget diskodunk. Det är en njutning i sig att promenera förbi välputsade brädfasader längs stans gator eller att försjunka i tystnaden över en kopp te på något av de angenämt patinerade fiken.
Alldeles total är inte tystnaden. Bakom fönster med blågula flaggor anas musik, och kanske säger det något om Sverige år 2007 att den musik vi hör spelas på arabiska.
- Ööh, grabbar! förkunnar däremot på klingande svenska det vänliga, öldrickande fyllo som firar söndag på stranden av Arbogaån.
Ställd mot den massiva tystnaden i övrigt blir det en närmast chockerande ljudupplevelse.
Till tågresandets tjusning hör att tåget stannar på den plats dit man vill. Den som reser till Stockholm önskar sig sällan till Skavsta eller Arlanda, men lik förbannat kommer man dit.
Stationen i Västerås ligger centralt, på bekvämt gångavstånd från Stortorget.
Den som söker en folksjäl gör klokt i att studera historien om folkets framtidsdrömmar. Den som vill veta vad svenskarna drömde om i olika skeden av historien gör klokt i att studera de byggnader vi byggt.
Finns det något svenskare än de inglasade, jättelika skokartonger med vilka 1960-talets konstruktörer av köpcentrum och kommunalhus ville försköna Sverige? Nu står de där, i Västerås som i andra landsortsstäder, som lätt krackelerade dokument över den stolta framtidstron från en svunnen tid.
Och nog kan man krysta fram åtskillig folkhemspsykologi genom att följa de skiftande öden som drabbat landets träbebyggelse.
Från urtidens bostäder. Till 1960-talets förslummade monument över fattigdom och nöd. Och vidare till dagens lyxrenoverade direktörs- och konstnärsbostäder.
Träkåkar och 60-talspalats, drömmar från skilda tider - allt finns samlat i kvarteren kring domkyrkan och Stortorget i Västerås.
"We try harder" - "vi anstränger oss mera" löd den slogan med vilken den relativt lilla hyrbilsfirman en gång skåpade ut jätten Hertz. Jättar slipper anstränga sig. Storstaden Stockholm har på många sätt sitt underhållningsvärde gratis, på ett sätt som inte fullt så stora landsortsstäder bara kan drömma om.
Västerås anstränger sig. Utbudet av konserter, konstutställningar och teater är ofta häpnadsväckande stort och i förhållande till stans folkmängd långt över vad Stockholm klarar av.
Så kan man också besvara frågan "varför gick ni av i Västerås?"
Kanske krävs det en smula ansträngning från flera parter för att kompensera en landsortsstads relativa litenhet. Kanske är det inbillning, men nog får vi en känsla av att inte bara konserter utan även enklare underhållning som gatumusikanter och ambulerande amatörartister väcker större uppskattning än i det blaserade Stockholm.
Nu närmar sig tåget Stockholms central, och vi är tillbaka vid utgångspunkten. Vi tycker att vi har upplevt ett äventyr. Vi har åtskilligt att berätta.
Bruset från Stockholmstrafiken ligger som en ljudmatta över perrongen när vi stiger av i ett, som det känns, annat land.