Det är en märklig känsla att resa från ett mer än vårlikt Mälarlandskap till Dalarna för en weekend på skidor. Men när den smala bilvägen väl börjar leda uppåt på högre höjder händer det plötsligt något. Snötäcket liksom smyger sig på och när vi rullar in vid den gamla fäbodvallen så hänger snön djup på taken.
Vi anländer vid lunchtid och vårt rum på Fryksås hotell visar sig vara ett eget stort härbre från slutet av 1800-talet, där vi från förstubron har hela Siljansbygden i panorama.
Efter ett snabbt skifte till en mer sportig dress tar vi längdskidorna under armen och knallar de 300 metrarna upp till Smidgårdens kafé, där vi beställer rykande het gulaschsoppa av Liselotte Länsmans, som tillsammans med maken Per renoverat och byggt om ett äldre stall till både kafé, restaurang och spaavdelning. De bor i Pers gamla släktgård på Fryksås sedan tre år tillbaka.
Solen flödar och vi sitter ute på gårdstunet och njuter av maten. Sedan kan vi inte motstå att pröva Liselottes nybakade kanelbullar till kaffet, som serveras ur en väl använd kopparpanna. Per tipsar oss om lämpliga skidspår för eftermiddagens tur.
– Ni kan börja glida från gårdsplanen bakom huset, säger han. Det är bara en kilometer till själva starten för spårsystemet.
Halvtimmen senare är vi på väg in i den täta gran- och tallskogen. Det känns märkligt att plötsligt vara på glid, när vi bara för ett par timmar sedan befann oss i ett helt snöfattigt landskap. Vi väljer femkilometersslingan, som omväxlande går över myrmarker, längs små tjärnar och genom skogslandet.
Solen står fortfarande högt när vi återkommer till Fryksås, där var sin massage väntar. Men först njuter vi av den vedeldade bastun och ett dopp i den lilla poolen med panoramafönster ut mot Orsasjön.
Och att sedan vila i varsin fåtölj med en pilsner från Mora bryggeri känns mer än gott.
Middagen på Fryksås hotell ett par timmar senare har klart lokala förtecken, med bland annat souvas – lättrökt renfilé – med lingonchutney och halstrad röding med pressad potatis och löjromssås.
– Renköttet får vi från Idre sameby och fisken är från trakten, berättar Håkan Fasth, en av ägarna, som också serverar denna afton.
– Vi har även bra kontakter med jaktlaget så att vi garanterat får bra älgkött, och ibland även en och annan björnstek.
En len pannacotta med hjortronmylta får avsluta. Bären är plockade av en tant från byn, kommenterar Håkan.
Tidigt nästa morgon tar vi sikte på skidspåren igen. Den här gången testar vi milvarianten, med medhavd matsäck i form av varm choklad och ostmackor. Efter drygt en timmes åkning har molnen börjat lägra sig och stora snöflingor dansar ner där vi stakar oss fram. Efter en stund är vi mer att likna vid mobila snögubbar som sakta rör oss över myrlandet.
Vi nöjer oss med en halvdagstur och är tillbaka i Fryksås tidig eftermiddag. Snöfallet har upphört och nu tittar solen åter fram.
I dag byter vi logi till Fryksås fäbodpensionat. Vi har nämligen hört talas om Ulla Borén, legendarisk ”pensionatsföreståndare” som tagit hand om gästande turister i mer än 50 år, tillsammans med numera bortgångne maken Putte. I dag är det Ulla och dottern Maria som sköter ruljangsen. Och trots sina 86 år så är Ulla mer än aktiv i verksamheten.
– Jo, fattas bara. Husen ska städas och dessutom så lagar jag middag varje kväll åt gästerna, säger hon medan vi promenerar upp till vårt boende för natten.
Pensionatet är utspritt på tolv olika stugor, alla med en rik historia. Vi inkvarteras i Bondstugan mitt i Fryksås, som har gammal väggfast säng med inbyggd ”moraklocka”, snirkligt allmogeskåp samt kurbitsmålningar på både väggar och innertak.
– En hel del av inredningen i stugorna har dessutom Putte svarat för, berättar Ulla.
Efter en sparktur genom byn längs de isiga små vägstumparna tar vi en lång sittning i bastun, som finns i källarplanet på Bondstugan, för att sedan vandra ner till matsalen.
Här är det klassisk trerätters pensionatsmiddag som gäller, med sillbord som stående förrätt. Så har det alltid varit.
Denna afton vankas det dessutom smörsoppsfylld kyckling till varmrätt. Ulla gör oss sällskap och berättar med stor inlevelse om allt som hänt under åren. Hon nämner de amerikanska gästerna på de så kallade dollartågen mellan Stockholm och Narvik, som alltid stannade för en snabb pensionatslunch under närmare 20 års tid. Och om Desmond Tutu som var här och fikade en gång för många år sedan.
– Dessutom stortrivdes arkitekten Ralph Erskine i Fryksås. Han ville alltid bo i Lill-härbret, utan rinnande vatten.
Medan kvällssolen färgar
Orsasjön i blodröda nyanser fortsätter vi med efterrätten, hemgjord glassbakelse. Vi blir nog sittande ett bra tag, för Ulla har fortfarande mycket kvar att berätta, och vi har minst av allt bråttom …