Han hette Asmund, han verkade som smed i området kring Vättern mot slutet av 1100-talet, och han prydde traktens kyrkdörrar med fantastiska järnsmiden.
Det vet vi därför att Asmund själv har berättat det för oss.
”Asmund gjorde denna dörr” lyder runinskriften på kyrkdörren i Väversunda. Vi ser syndafallet och korsfästelsen, växter och geometriska figurer – allt framställt i en stil på gränsen mellan asatro och kristendom.
Någon mil öster om oss rusar trafiken fram på E 4. Nu njuter vi av stillheten kring Väversunda kyrka, en av de kulturskatter som återfinns vid foten av Omberg.
Den som har en timme att avvara på sin resa längs E 4 har goda skäl att ta omvägen mot Vättern.
De människor som för 1 000 år sedan befolkade denna del av Sverige var lyckligt lottade. Åkrarna kring Tåkern gav rika skördar. I Ombergs skogar frodades viltet, och skulle man till äventyrs bli sugen på fisk fanns Vättern till hands.
Allt detta skapade en rik grogrund för vad vi i dag skulle kalla kultur.
Välstånd ger människor möjlighet att höja blicken bortom kampen för den dagliga födan. Rikedom skapar en marknad för konst, fast begreppet ”konst” knappast var etablerat i 1100-talets Östergötland och Amunds tilltag att signera sitt verk snarast innebar ett brott mot gällande praxis.
Vi gläds åt hans märkliga fantasivärld och finner honom förlåten för hans fåfänga.
Det sägs att den romerske krigaren Eustachius på en av sina jaktutflykter mötte en hjort med ett kors växande ur huvudet. Att Eustachius inför denna upplevelse prompt lät sig omvändas till kristendomen skulle sedermera göra honom till helgon.
Sankt Eustachius äventyr finns dokumenterat i detaljrikt järnsmide på dörren till Rogslösa kyrka ett par kilometer norr om Väversunda.
Till skillnad från Asmund signerade smidesmästaren bakom verket inte sin skapelse. Eftervärlden känner honom som ”Rogslösamästaren”, verksam i samma efterhedniska stil som Asmund fast kanske ännu mera uttrycksfull.
Den som öppnar dörrarna i såväl Rogslösa som Väversunda leds in i delvis restaurerade men ännu tydligt medeltidspräglade kyrkorum.
”Sätt dig med dok och krona hög och sträng på drottningstolen”, skaldade Verner von Heidenstam, inspirerad av den madonnabild från 1100-talet som tronar i Heda kyrka en halvmil från Väversunda.
”Himladrottningens bild i Heda” är en av klassikerna i den svenska diktningens historia. Nu sitter hon belyst av stearinljus vid en vägg i kyrkan, precis så hög och sträng som Heidenstam beskriver henne men ändå oskyddat mänsklig på ett sätt som förklarar diktarens hängivelse.
Bild och dikt smälter samman i ett av den svenska konstens främsta verk.
Nu vänder vi färden österut. På vår omväg från E 4 återstår bara ett stopp, Rökstenen invid kyrkan i Rök.
Stenen anses ha rests på 800-talet efter Kristus. Den bär världens längsta runinskrift och räknas som Sveriges märkligaste. En bit från stenen finns ett litet museum.
Att en man vid namn Vämod lät rista stenen till minne av sin döde son Varin är klarlagt. Men exakt hur runskriften ska tolkas är omstritt – allt vi har skäl att tro är att stenen tycks vara Sveriges äldsta bevarade litterära verk.
Ett par kilometer åt öster kör vi åter in på E 4, och snart är medeltiden långt borta.