En tidig vintermorgon anländer vi med taxi till Ottsjön för vidaretransport per skidor till Hållfjällets turiststation som ligger 8 kilometer upp på kalfjället. Nattåget har fört oss till Undersåker, därifrån har vi åkt vidare med bil ytterligare några mil in i fjällvärlden till det vackra Ottsjön och så nu: fjället!
Det ljusnar, vi spänner på oss skidorna och lämnar våra bagar vid sidan av vändplanen; där ska Per-Martin Sjöberg från Hållfjället sedan hämta dem med skoter.
Så börjar vår uppstigning. Det är brant, första kilometrarna följer spåret slalombacken. Först efter åtskilligt stånkande kommer vi upp i friare, mera lättåkt terräng. Skogen tar slut och fjället öppnar sig. Morgonsolen färgar himlen flammande röd under den blåsvarta molnkanten. Vi har nått upp på Kläppen, en utsiktspunkt där man har Ottsjöns frusna is under sig och Ottsjöberget framför sig, en väldig stenbumling som tagen ur en bilderbok av John Bauer. Där, i det svarta berget, måste väl bergakungen ha sin boning!
Mitt i denna kontemplativa stämning bryter paniken in. Vart har den rösade leden tagit vägen? Var är de röda kryssen som skulle leda oss över fjället till fjällstationen där vi har beställt rum med helpension för fem dagar framöver? Plötsligt upptäcker vi att vi tappat bort dem i vår beundran av naturen. Ska vi nu tvingas vända om för att inte frysa ihjäl uppe på fjället? Det är bittert kallt.
Ingen fara. Efter en stunds letande, då vi klättrar upp på den andra kläppen i närheten, får vi syn på leden nere i dalen. Det är bara att åka ner och så fortsätta den sega stigningen på Hållfjället. En skylt upplyser oss om att ungefär halva vägen återstår och en skoterförare som stannar till hejar på oss: Ni är snart framme! Annars syns inte en människa till.
Så ser vi turiststationen, en låg brun byggnad med blåa fönsterluckor, liksom nedsänkt i en skyddande dalsänka. Det ryker ur skorstenen. Vi spänner av skidorna och knackar på dörren. Monica Sjöberg öppnar dörren med ett fladdrande ljus i handen. Runt omkring henne är dunkel. Här finns inget elektriskt ljus, endast fotogenlampor och levande ljus. Det är kyligt i entrén men i vårt rum är det varmt. En fotogenlampa lyser över bordet. På varje sida en dubbelslaf och gott om skåp för kläder med mera. Handfat på rummet; duschen ligger en bit bort i ett nykaklat utrymme, upplyst av värmeljus. Det varma vattnet åstadkoms genom självcirkulation, förstärkt av en eldriven cirkulationspump som går på bensin i kombination med solpanel och vindkraft.
- Det här huset är endast isolerat genom luft. Det är mycket välbyggt, förklarar Per-Martin Sjöberg.
Han började komma hit på vintersemester för tjugofem år sedan, fäste sig vid stället och köpte det 1988. Sedan dess driver han det tillsammans med sin hustru, säsongen löper från juldagen och in i april. Under den tiden får paret Sjöberg följa naturens förvandling från sträng vinter till porlande vår. Vi förevisas den tillbyggda privatdelen i två våningar med stora vackra rum, fasadfönster, badrumslyx, terrass. Via vind och sol lyser deras läslampor och kan de både skriva på dator och titta på tv. Köket har modern gasolugn och gaslampor.
- Fast tv bryr man sig inte om här uppe, säger Monica Sjöberg. Vi lyssnar på radion. Mörkret skapar ett långsammare rörelseschema, tystnaden ger lugn och ro. Dagarna går.
På kvällen tänder Per-Martin brasan i matsalen och Monica dukar fram en saftig porterstek med vin att dricka till och toscapäron med grädde till efterrätt. På morgonen stark frukost och möjlighet att göra smörgåspaket och fylla termosen med kaffe. För nu ska vi ut och åka skidor och på Hållfjället serveras ingenting förrän det är dags för middag igen, klockan sex.
Så ger vi oss ut i riktning mot Lyckans läger som ligger vid Lill-Offsjön någon halvmil bort. Terrängen är svår så här tidigt på säsongen - strax efter jul - och inga spår finns ännu uppåkta på fjället. Snön är packad med skare överst, ibland bär det, ibland brister det. Och ibland sjunker vi ner till knäna eller står på huvudet i backarna när underlaget brakar ihop. Stigningen är seg. Vi klättrar mera än åker skidor.
Framme vid sjön är rastkåtan helt igensnöad. Vi står på isen och dricker vårt te. Att äta smörgås är det för kallt för. Vägen hem väljer vi skoterspåret, då får vi ett fastare underlag och riskerar inte att oförmodat braka igenom snön. Våra turskidor håller inte riktigt måttet här, de borde ha varit stålkantade.
Väl hemma igen får vi lite hett vatten och några tepåsar för att äta vår matsäckslunch på rummet samt ett stearinljus var för att kunna läsa våra medhavda böcker.
Vid middagen träffar vi ett ungt par, hon biolog, han blivande underrättelseofficer och tillsammans med värdparet går vi igenom världshändelserna. Både Per-Martin och Monica Sjöberg har ett förflutet som ombudsmän inom tjänstemannarörelsen och en radikal hållning till det mesta från arbetsrätt till risken för krig i Irak. Så trevligt vi har där vid bordet, vi sex som aldrig sett varandra förut!
Några dagar senare tar vi oss ner till Ottsjön per skidor igen längs skoterspåret. Packningen får vi hjälp med, kompletterad med en välhängd älgstek från den lokale handlaren i byn. Så står vi återigen på vändplan och väntar på taxin som ska föra oss till tåget i Undersåker. Minuterna går. Den kommer inte. Det skymmer, i kvällningen blånar själva kylan. Snart går tåget. Så dyker taxin upp och kör i rasande fart till Undersåker. Vi anländer samtidigt som Stockholmståget, kastar oss upp i en vagn och susar i väg mot civilisationen.