I går eftermiddag kom jag fram till ångermanländska Kyrktåsjö, efter att ha kört Inlandsvägen söderifrån. Där övernattade jag på det gamla vandrarhemmet, vackert beläget på sluttningen ovanför sjön, täckt av lila rallarros.
Nere på hembygdsgården var det tunnbrödsbak i bagarstugan, så jag passade på att ta en fika på gårdskaféet ute på udden. Nygräddade varma tunnbröd med smör som smälte och getmese. Och så kokkaffe till förstås. Flera koppar i kantstött porslin.
Efter frukost kör jag vidare längs Bävervägen, som den kallas. Via gränsbyn Norråker, och in i Västerbottens län och södra Lappland. När jag når asfalten markerar en vägskylt att jag nu åker på Konstvägen Sju älvar. Den sträcker sig från Umeå i öster upp till Borgafjäll och Storjola i nordväst.
Längs vägen finns ett antal större installationer, varav två mellan Risbäck och Högland. Det rör sig om en futuristisk glob med avkapad topp och himmelsblått inre samt ett svårtolkat ljusfenomen bland gran och björk.
Det är tidig eftermiddag när jag rullar in i Borgafjäll, med den majestätiska Borgahällan i söder och Klöverfjället i norr. Trakten var turistiskt intressant redan i slutet av 1800-talet. Då skrev Wilhelm Peterson-Berger följande om Borga i Svenska Turistföreningens årsskrift:
"Det är ett underligt sagoland vi kommit till, en förtrollad skog vi vandra i. Träden ha så sällsamma former, alla blommor äro så ängslande bjärta. Och ofvan skyhöga berg, hvilka komma oss att tänka på Himalaya, Anderna, Månbergen, står solen i väster, blodfärgad af solrök."
Molntäcket har nu spruckit upp, och solen gör att snön på topparna får det sällsamma skimmer som Peterson-Berger förnimmer i årsboken.
I Borga slutar vägen, eller börjar om man så vill. En utpost i södra Lappland, vid vägs ände.
Jag kör fram till foten av Borgahällan, vars nordsida är som ett enda stort stup, och ägnar eftermiddagen åt att bestiga den väldiga klippan, för att sedan om aftonen köra tillbaka till Borgafjäll.
Det som gjort den lilla byn känd är hotellet med samma namn som byn. Arkitekten Ralph Erskines udda trägula skapelse, som stod färdigt i början av femtiotalet.
Med Klöverfjället som inspiration ritade han ett sporthotell som följde bergens linjer. Likt ett fjällmassiv i sig. Och taket blev en skidbacke som gästerna flitigt nyttjat i vårvintersolen under åren.
Jag övernattar och äter middag på det gamla sporthotellet, som nu till vissa delar totalrenoverats. En utbyggnad är på gång, designad av Ralph Erskine själv. Ett arbete som hann slutföras bara några månader innan han gick bort i mars 2005.
- Jag ringde Erskine för några år sedan, när jag tog över hotellet, för att höra om han ville skissa på en utbyggnad, säger Yvonne Lövbrand, en entusiastisk entreprenör från centralorten Dorotea tio mil österut.
Hon har fått fart på hotellverksamheten och fick också den närmare nittio år gamle Erskine att ta sig upp till byn för att entusiastiskt börja skissa.
- Jag ville bygga vidare på Erskines känsla för form och innehåll.
Nu hoppas Yvonne på att utbyggnaden ska vara en realitet inom ett par år.
- Och det får ta sin tid, för det är nämligen inte helt lätt att driva hotell där vägen slutar.
I den uppmärksammade och märkligt utformade restaurangen, under "skidbacken", serveras en väl komponerad trerättersmeny med kallrökt lax på toast med sikrom och mandelpotatischips, renkalvinnanlår med ragu på rökt sidfläsk och spetskål samt en hjortron - och calvadosparfait. Kvällen är ljummen och relativt myggfri, så jag väljer att sitta på verandan och äta, med utsikt över den skarpskurna Borgahällan.
Färden fortsätter nästa morgon in i klassiskt nybyggarland, via Stalon, där Vildmarksvägen tar vid, och vidare mot Saxnäs.
Saxnäs ligger vid Kultsjöns strand, vid foten av det väldiga Marsfjällsmassivet. Det är molnfritt och inte en krusning på sjön när jag rullar in i byn, med anor från tidigt 1800-tal.
I dag domineras Saxnäs av turistanläggningen Mountain Resort Saxnäs, det som en gång var det gamla gästgiveriet och som bytt ägare ett antal gånger under åren.
På höjden ovanför ligger Ricklundgården, en medelhavsinspirerad vitrappad villa som tidigare var hem för konstnärsparet Emma och Folke Ricklund. Huset bryter verkligen av mot Saxnäs övriga bebyggelse och byggdes i funktionalismens anda under fyrtiotalet.
Ricklundgården är numera ett levande konstmuseum och hit reser fortfarande konstnärer från när och fjärran för att bo och måla året om. Vistelsen brukar betalas med ett konstverk som lämnas till samlingarna.
Den folkkäre författaren Bernard Nordh är den som gjort Saxnäs och Marsfjället riksbekant. Hans romaner om nybyggarlivet i Kultsjödalen har tryckts i många upplagor, sålts i flera hundra tusen exemplar och översatts till sju språk, trots att kritikerna fnös åt hans alster. År 1937 utkom boken "I marsfjällets skugga", fortsättningen fick titeln "Fjällfolk".
Bernard Nordh kom hit som luffare i mitten av trettiotalet och levde här under flera månader, för att samtidigt dokumentera bygden för bland annat tidningen Folket i Bild.
På vandrarhemmet Kultsjögården bor det mycket fiskare sommartid, vilket märks en kväll som denna. Det är fredagskväll, och vid bardisken står ett gäng grabbar med bakåtvända kepsar och dricker pilsner, samtidigt som de ivrigt diskuterar storleken på den ädelfisk de dragit upp.
Mats Byström, fiskeguide och vandrarhemsföreståndare tipsar mig om fina vatten alldeles i närheten, som Satsån och tjärnen på andra sidan vägen, där det finns fin storöring.
- Just nu är irländska flugfiskelandslaget på besök, för att hårdträna inför VM. Och då finns ingen bättre plats än Saxnäs, säger Mats med ett brett leende.
- Och för två somrar sedan arrangerade vi faktiskt flugfiske-EM i byn.
Jag käkar Kultsjöpizza, en specialare som bakas av lokala förmågor, med västerbottenost, souvas och kantareller. Och medan kvällen övergår i midnatt lyssnar jag på idel goda fiskehistorier, som sällskapet vid bordet bredvid generöst bidrar med.
Ny morgon och nya äventyr. Målet för dagen är Fatmomakke, en urgammal mötesplats för samer och nybyggare vid foten av Marsfjället.
Fatmomakke, med över hundra välbevarade kåtor och små knuttimrade hus, har anor från 1700-talet, och är fortfarande en viktig träffpunkt för både samer och andra ortsbor.
Senare på eftermiddagen hyr jag en kanadensare på Saxnäsgården och paddlar ut för att eftermiddagssola på en av Kultsjöns många sandstränder. Sanden är finkorning och kritvit. Vore det inte för fjälltopparna vid horisonten skulle man lätt kunna tro att det handlar om klart sydligare breddgrader.
Följande dag hyr jag en mountainbike på hotellet, hivar in den i bagageutrymmet och kör mot Stekenjokkplatån, högfjällsområdet på gränsen till Jämtland och Norge.
Vill man uppleva fjällvärlden från cykelsadeln finns några av landets bästa fjällcykelleder i området runt Stekenjokk. Här finns över trettio mil trampbara stigar och grusvägar.
Jag passerar Klimpfjäll och kör in i det gamla gruvområdet uppe på fjället, där det bröts friskt efter kopparmalm från mitten av sjuttiotalet fram till 1988. Den här delen av Vildmarksvägen är öppen endast under sommartid, normalt från andra veckan i juni till början av oktober.
Kvar uppe på platån, på över åtta hundra meters höjd, finns nu gamla gruvvägar och stigar, perfekta för cykling i högfjällsmiljö. Gruvhålen är sedan länge igenmurade och Vilhelmina södra sameby har återfått betesmarkerna för sina renar.
Samtidigt kan jag läsa i lokaltidningen att prospekteringsföretaget International Gold Explorations vill återuppta gruvdriften, med en realistisk nystart om några år.
Jag parkerar bilen vid en av de många småvägarna, en bit från ett holländskt par som är ute på campingsemester med husbilen.
Fred och Annelies Dauma från Friesland är i Skandinavien under två månader för att uppleva vildmarken i norr.
- Vi är på väg mot Lofoten, men har fastnat för den här fantastiska platån. Vi har vandrat och njutit av solen i snart en vecka, berättar Fred med ett nöjt leende.
Grusvägen mellan Stekenjokk och Klimpfjäll - arton kilometer över kalfjället - är en perfekt cykelväg. Som högst kommer man upp till elva hundra meter. Det här är en led som passar både för den relative nybörjaren och den mer erfarne cyklisten.
Det börjar nu bli riktigt varmt. Molnen skingras och vid lunchtid flödar solen från en klarblå himmel.
Det blir en välbehövlig långlunch uppe på toppen av Tjaallinge, 1.122 m.ö.h enligt kartan och lagom till fikatid är jag i Klimpfjäll och Norgefarargården. Det här var en gång i tiden den sista hållpunkten för forböndernas handelsresor till Norge, en sträcka som nu kallas Norgefararleden.
Ewa Hed driver gårdskafé i det gamla värdshuset, som ligger högt uppe på höjden med utsikt mot Kultsjön, Marsfjället och berget Autjoklimpen. Här finns också ett museum och gårdsbutik.
Hon har haft kaféet här sedan mitten av åttiotalet och erbjuder bland annat udda tunnbrödmackor med pesto gjord på västerbottenost, angelika, solrosolja, vitlök och persilja. Eller varför inte en tunnbrödkaka med nyrökt röding...
Cykeln får jag lämna vid hotellet i Klimpfjäll, efter överenskommelse med den gode uthyraren i Saxnäs, och jag liftar sedan med stor framgång de två milen upp till bilen på platån.
Nu bär det av söderut mot Jämtland, Stora Blåsjön och Jorm, förbi Ankarvattnet och Korallgrottan, Sveriges längsta grottsystem. Den ligger granne med Bjurälvens naturreservat.
I Ankarede finns ännu en samisk kyrkstad med kapell och när jag närmar mig Jormvattnet har det blivit kväll, men solen står fortfarande högt.
Jormliens fjällgård ligger drygt en halvmil från stora vägen, en liten idyll med vy över sjön Lill-Jorm. Här ska jag bo en natt för att under morgondagen ge mig ut på en ridtur med islandshäst i fjällskogarna.
Den pampiga faluröda gården har fungerat som pensionat sedan slutet av 1800-talet, med författaren och riksdagsmannen Per-Olof Sundman som pensionatsvärd under femtiotalet och några år in på sextiotalet.
- Jormlien har alltid varit en plats för poeter och diktare, säger Kenneth Westberg, som tillsammans med hustrun Bodil driver gården i dag.
Han visar ett kapitel ur STF:s årsbok från 1907, som väl beskriver känslan som byn förmedlar:
"I synnerhet är Jormlien vacker som en saga en sådan klarblå och genomskinlig eftersommarmorgon med nattens svalka ännu kvardröjande, då sjön ligger som en polerad stålplatta, och skoghöjder och fjäll liksom trängas för att nå den speglande vattenytan..."
Gården är öppen året runt och alla stamgäster har sin egen frukostmugg med namn och dekoration, handmålad av sonhustrun. Det finns ett hundratal muggar på hyllorna.
Kenneth bjuder på renkotlett med kantarellsås, serverad på en vid tallrik som mer liknar ett stycke jämtländsk vildmarksnatur, med myrblommor och hjortron.
- Jag gillar att leka lite. Det måste vara roligt att laga mat.
Tidigt nästa morgon vaknar jag av koskällor och råmanden från några riktigt praktfulla fjällkor. Vyn är precis lik beskrivningen i årsboken.
I Jormvattnet väntar Ola Sundquist och Elin Eriksson med sina hästar. De driver företaget Rid i Jorm och lockar med både veckolånga ridturer i vildmarken och kortare varianter med boende i Korpens öga, ett långhus med klart isländska förtecken. De har också guidade turer i Korallgrottans vindlande gångar.
För några år sedan fick de utmärkelsen "Naturens bästa" av Svenska ekoturismföreningen, för kvaliteten på sina arrangemang.
Ola tar mig med på en fyratimmarstur upp mot Jormruet och Klumplidklumpen. Med oss på turen följer också Marika Hartikainen, som är ute på motorcykelsemester på egen hand och spontant bokat in en ridtur, när hon ändå var i trakten.
Vi hittar solmogna hjortron och kantareller i mängd. Så här från hästryggen är de lätta att finna.
- Det finns oändliga möjligheter till ridning här i gränslandet mot Norge, säger Ola när vi lunchar vid en liten skogstjärn. Stekt souvas och tunnbröd. Smakar himmelskt efter ett par timmar i sadeln.
Han påminner också om att det här är Beppe Wolgers-land.
- Det var ju här han hämtade sin inspiration till filmen om Dunderklumpen.
Efter en kort men givande slummer, tillbakalutad mot en granstubbe, rider vi tillbaka mot Korpens Öga. Det blir ytterligare några kantarellstopp och en avslutande galopp på en liten grusväg som leder ända fram till gårdstunet.
Tidigt nästföljande dag är det hög tid att vända söderut, mot Strömsund och Inlandsvägen, via Ströms vattudal.
Men Ola tipsar mig om att ta den lilla omvägen via Vikens kapell och Sandnäset, för att bunkra gott tunnbröd hos Maud och Olof Eriksson. Ett strävsamt äldre par som bakat bröd i över fyrtio år.
Och visst är det värt omvägen. Jag kommer dit vid niotiden på morgonen. Både Maud och Olof är på plats, 68 respektive 77 år gamla.
- Vi har kapacitet att baka ett ton tunnbröd om dagen och hela produktionen är Krav-certifierad, berättar Maud stolt.
- Nu är det högtryck inför surströmmingspremiären, så ugnarna går varma.
Företaget har sju anställda - i en by på knappt tjugo personer.
Man bakar skorpor också, för Saltå kvarn i Järna. När det är skorptider brukar det bli 560 påsar med osötade grahamsskorpor om dagen.
- Vi har till och med fått diplom från tidningen Gourmet och från Gastronomiska akademien, för god matkultur. Det känns skoj.
Dessutom är Olofssons i full fart med att sälja sitt hårda korntunnbröd på flera Ikea-varuhus i Kanada och USA. Drygt tjugo tusen förpackningar exporterades förra året.
- Så går det när vi har en son boende i Kalifornien, säger Olof och skrattar.
Naturligtvis får jag smaka på delikatessbrödet och det slutar med fem stora kartonger i bagageluckan.
Strömsund nästa!