Smack! Den lilla duniga fågelungen slår hårt i stenarna på stranden. Jag rycker till, andas in häftigt – och sätter händerna för munnen för att stoppa skriket som är på väg. Dunbollen hämtar sig snabbare än jag. Nu är den redan på benen och vinglar virrigt men målmedvetet över stenarna mot vattnet. Jag hinner inte ifatt. Lyckligtvis är andra personer på stranden mer på hugget. Fågelungen fångas in och bärs under pipiga protester bort till bordet för att ringmärkas.
Det är midsommartid och på Stora Karlsö är det ”grissling”. Varje år när nätterna är som kortast och Sverige som vackrast är det dramatiska veckor på den lilla klippön väster om Gotland. Från sina bon högt upp på klinterna kastar sig sillgrisslornas ungar utför stup på 30–40 meter. De siktar på vattnet där pappa sillgrissla ligger och lockar, men deras små vingar bär inte och i stället faller de tungt ner bland stenar och klippor på stranden.
Ljudet när de daskar i backen är förfärligt och jag förstår inte att de små ungarna överlever. Men det gör de, åtminstone de allra flesta. Grissleungen har en inbyggd krockkudde, en fettdepå i bröstet som fungerar som stötdämpare när de slår i klipporna. Det är viktigt att de får landa själva. Man ska inte försöka ta lyra, då kan det bli fel kroppsdel som tar stöten och man kan döda det lilla livet.
”Grissling” på Stora Karlsö är en del av ett forskningsprojekt som blivit en mycket populär turistattraktion. Forskarna ringmärker varje år cirka 3 000 grisslor, och turister får hjälpa till att fånga in ungarna som ska märkas.
”Grisslingen” inleds vid 21-tiden uppe vid fyren där vi får lära oss lite om sillgrisslor. Och det är inte bara krockkudden som är fascinerande. Ungfåglarnas hopp ur boet sker på kvällar och nätter för att mörkret ska göra det svårare för trutar och andra fåglar att hitta och äta upp dem. Sillgrisslor blir runt 30 år och håller ihop i samma par hela livet. De återvänder till exakt samma boplats varje år. Och då pratar vi om samma kvadratcentimeter på en sprängfylld klipphylla.
Paret lägger ett ägg. Och det är denna enda avkomma som kastar sig utför stup på kvällarna i midsommartid. När väl pappa och unge har förenats simmar de tillsammans söderut mot fiskevatten på öppna havet mellan Gotland och Öland. Mamma vilar upp sig några veckor på klipphyllan och kommer sedan efter. Vintern tillbringar grisslorna utanför polska kusten.
Vi tar oss ner till stranden rakt under fyren. Ovanför oss tornar sig skyskrapor av klipphyllor fyllda med grisslor. I natt ska många hundra ungar pröva sina vingar, och förhoppningsvis ska de klara sig.
Karlsös vita kalkklippor färgas rosa av den sjunkande solen. Den glödande västerhimlen är svartprickig av fåglar som flyger runt, runt som en jättelik myggsvärm. Trutar, måsar, tärnor, tordmular, alla skränar gällt och upphetsat. På klipphyllorna skriker grisslemammorna och hetsar sina barn att hoppa. I havet ligger papporna och ropar lockande. Ljudnivån är öronbedövande. Det är som om hela naturen vet att det är speciella händelser på gång.
Vi intar våra positioner. Forskarna vid bord invid klippväggen där de ska ringmärka, väga och mäta fåglarna. Vi turister längre ut på stranden med bakåtböjda nackar och blicken upp mot de tusentals fåglarna på avsatserna. Var och när kommer den första att hoppa? Vi är koncentrerade och på helspänn, forskarna sitter lugnt, donar med papper och pratar. De har varit med förr.
Det dröjer en bra stund och så – plopp. Plötsligt vinglar den första ungen bland stenarna en bit bort åt höger, och blir infångad. Jag har inte sett när den är i luften.
I början kommer de med långa mellanrum alltmedan skymningen lägger sig. Ingen dimper ner nära mig och jag börjar bli orolig för att inte få hämta någon. Men så kommer den där första nära mig och dunsen låter så hemsk att jag missar att fånga den.
En annan unge en bit bort vimsar bland kalkstenarna och jag springer beslutsamt dit, men då ropar forskarna – ”den är redan märkt”. Självförtroendet sjunker en aning.
Men så lyckas jag fånga min första grissleunge. Den piper och flaxar i protest. Trots att den luktar fågelbajs är den förföriskt söt i sin dunighet. Hjärtat pickar så fort så fort i den lätta kroppen som känns så skör.
Hela skådespelet och att den lilla klarat det stora språnget är så fantastiskt. Mycket ovetenskapligt böjer jag mig och viskar ”Välkommen”. Och nog lugnar den sig lite så det viskar jag sedan till alla jag fångar.
Så brakar det loss. Efter den försiktiga inledningen blir det som när man poppar popcorn i kastrull. Det är som att vara utsatt för en attack. Grissleungar kommer farande överallt, duns, duns, duns. Nyhoppade ungar blandas med nymärkta som vinglar runt bland stenarna på väg mot havet. Mitt i det här ränner vi runt med ungar som ska läggas i en låda hos forskarna.
Det gäller att ha koll både uppåt och nedåt så att man: inte står i vägen och får en hoppande unge i huvudet, plockar en omärkt unge eller inte trampar på någon.
Det är oerhört intensivt och ljudnivån är fortfarande bedövande. Hur ungarna kan urskilja just sin pappas läte och hitta honom ute på havet är omöjligt att förstå. Men det gör de.
Efter en dryg timme avtar tempot i hoppningen, det dimper bara ner någon enstaka. Forskarna jobbar på för fullt för att hinna i kapp.
Jag tar en kopp kaffe ur termosen när jag hör en duns och ett stön. Det är killen bredvid mig som träffats av en grissleunge när han ett ögonblick tittat ner för att vila nacken.
Så småningom tystnar ljuden och forskarna har ringmärkt alla ungar vi fångat. Ljuden tystnar. Det är efter midnatt när vi matta och med stela nackar vandrar tillbaka uppåt fyren. Vi har inte lyckats fånga alla ungar som hoppat men ändå har över tre hundra grisslor märkts.
Tillbaka vid vårt boende på andra sidan ön sitter vi en stund tysta vid stenborden och smälter upplevelsen. Det ljusnar redan, en ny dag – så symboliskt. Alla de små ungarna som ofattbart överlevt de hemska dunsarna. Nu är de på väg med sina pappor över havet, nu börjar livet. Undrar vad de pratar om.