Vi anländer i Hemavan vid lunchtid en vintrig februaridag. Snön har vräkt ner under det senaste dygnet, men molnen har nu lättat. Och visst är det en speciell känsla att bara hiva in packningen i hotellbussen, för att sedan vandra den knappa kilometern till hotellet, som ligger högt ovan dalgången, med vida vyer över fjällandskapet.
Liftkorten för helgen är förbokade och väntar på rummen. En av pisterna är granne med hotellet, så efter ett hastigt ombyte är vi strax på väg utför hotellbacken ner till centrumliften, som nu badar i sol.
Skidsystemet i Hemavan bjuder på ganska snälla pister, perfekt för barnfamiljer och carvingfantaster. Och här finns några riktigt fina pister från mäktiga Kungsliftens topp, med klar, högalpin känsla.
Vi passar på att nyttja liften fram till stängningsdags, för de rödsvarta pisterna bjuder på många svängar. Det finns till och med stora ytor med nysnö, som ännu inte körts upp, märkligt nog.
Det är gott att glida med eftermiddagssolen i ansiktet för att sedan avsluta med en stoppsladd vid Högfjällshotellet, med viss mjölksyrekänning i låren.
Vi skippar den mer röjiga afterskin i entréplanet och väljer den lugna och mer stilfulla loungebaren i stället. Nersjunken i var sin pösig fåtölj dricker vi pilsner och summerar dagens intryck.
Sedan fortsätter vi med bastu och en lång sittning i badtunnan av trä uppe vid relaxavdelningen medan aftonsolen färgar Artfjället och Umeälvens dalgång i milt blodröda nyanser.
Efter frukost nästa morgon tar vi skidbussen till Tärnaby, knappt två mil österut.
Här är skidåkningen betydligt tuffare och mer skyddad, tack vare en hel del pister i skogsterrängen.
Tärnaby är synonymt med Ingemar Stenmark, Stig Strand och Anja Pärson, skidåkare som gett orten evig glans. Här finns ju även pister som döpts efter stjärnorna; Ingemarbacken, Stigsvängen och Anjabacken är några exempel.
Fjällvindens slalomklubb fortsätter dessutom att fostra alpina åkare i världsklass. Denna lördag arrangerar man en klubbtävling i Hassebacken, i strålande solsken. Vi vanliga åkare får förstås också plats i pisten. För åkningen från Laxfjället är riktigt utmanande. Och skidåkarmässigt är Tärnabys backar mer krävande och utmanande.
Från linbanans toppstation glider vi efter lunch vidare till den östra delen av skidområdet, vidare med Anjaliften upp till det svarta pistriket. Här finns hela fyra svettiga varianter att välja mellan.
Middagen äter vi på omskrivna Sånninggården i Klippen, några kilometer väster om Hemavan.
I den gamla västerbottensgården från mitten av 1800-talet bjuds det på genuin lappländsk kokkonst, som prisats av både tidningen Gourmet och krogbibeln White Guide.
Här är det lokalproducerat som gäller, med fokus på fisk, fågel och vilt. Vi bestämmer oss för västerbottensostplättar med löjrom, reninnanlår med rostade grönsaker och älgostkaka med skogsbär. Till varmrätten rekommenderar servitören var sitt glas libanesiskt rödvin, som värmer gott.
Söndagen bjuder på lika fint väder, och denna sista dag skippar vi pisterna till förmån för en mils längdskidåkning upp mot Kobåset. En preparerad slinga i högfjällsmiljö, som nog hör till ett av landets vackraste längdskidspår. Vi samsas med idel barnfamiljer och fartglada motionärer, som glider förbi i högt tempo.
Vi har ingen brådska och ska gräva en solgrop längre fram, för en njutarstund med varm choklad, rensteksmackor och apelsin. Vi reser ju inte hem förrän i afton.
Läs mer i DN resors snöbilaga här.