Han köpte sin första tågvagn 1986, som ett festligt transportmedel till privata familjesemestrar. Tre år senare hade han kommit över tillräckligt många vagnar för att starta ett kommersiellt tågbolag. I dag äger han 75 vagnar (de flesta från början av förra seklet), sex lok, en egen tågstation och fyra flygplan – allt restaurerat i en stil som andas kolonial storhetstid.
Tåget brukar kallas världens lyxigaste.
Om två dygn vet jag exakt hur flott det är. Under tiden ska ”The pride of Africa” ta oss 160 mil, från Kapstaden till Sydafrikas administrativa huvudstad Pretoria.
Prick elva rycker tåget i gång. Ombord finns 49 passagerare, de flesta pensionerade par – välklädda, beresta och belästa. Två av dem är Stig och Elisabeth Hertze från Kvicksund.
– När man flyger dimper man bara ner på en plats. När man reser på det här sättet kan man sitta och titta ut i lugn och ro, och hänga med i förflyttningen mentalt. Dessutom är det ju som att ta sig tillbaka till en annan tid, säger Stig Hertze.
Med på tåget finns också två medelålders par från Göteborg, ett sydafrikanskt par som åker med Rovos för andra gången, några nygifta samt en ensam, vattenkammad och tystlåten schweizare. Alla är vita.
Till vårt förfogande har vi 35 anställda och 18 vagnar. Det är två restaurangvagnar, en vagn med lounge och souvenirshop och en med röksalong och bibliotek. Den sista vagnen har bar och öppen veranda. Här vill man genast sätta sig med ett glas lemonad och se rälsen försvinna.
Men först kupéinspektion.
Oavsett om man har bokat den minsta, sjukvadrataren, eller den spatiösa royal suite får man grön heltäckningsmatta, luftkonditionering, badrum och anmärkningsvärt mycket teak. Och inte minst: en personlig tågvärdinna.
Min heter Gloria och gör en omsorgsfull genomgång av min kupé: hur man spolar toaletten, hur man påkallar roomservice (häng en liten vit bricka ovanför dörren), hur man får middagsklänningen tvättad och struken, hur man snabbast får minibaren påfylld och hur det är lämpligt att bära morgonrocken (i kupén, inte i salongen).
Det är välklätt, minst kavaj och slips, som gäller i de viktorianska restaurangvagnarna. Här intas måltiderna på gemensamma tider och på stärkta vita dukar.
Lunchen serveras samtidigt som vi passerar den första kåkstaden. Förrätten, en delikat broccoliquiche, ackompanjeras av utsikt över rader av hoplappade skjul och torftigt klädda barn som vinkar glatt.
Till varmrätt får vi den sydafrikanska fisken kingklip, sval chardonnay och vindruvsbuskar utanför fönstret.
Därefter: dessert eller ost? Eller ost och dessert? Mer vin? Kaffe?
SJ har mycket att lära av Rovos Rail.
Efter lunchen vaggar jag bort till loungen i änden av tåget och inser att det snart vankas afternoon tea. Sedan kan jag klippa ett par kanapéer före middagen. Allt är inkluderat.
Hade det inte varit för avbrotten längs vägen hade man förmodligen fått bända oss ut med hävstång i Pretoria.
Det här är en kulinarisk, geografisk och social resa, men inte minst en resa
genom historien. Första stoppet är i Matjiesfontein, en gång ett blomstrande samhälle vars värdshus frekventerades av törstiga tågresenärer. Här får vi en timme på oss att strosa runt. På den korta huvudgatan finns ett bedagat hotell, pub, post och ett motormuseum.
Ortens andra museum är inrymt i den gamla tågstationen och har en sällsynt blandning av allt som är gammalt. En gisten tandläkarstol här, en samling kameror där. Pråliga klänningar och ett mindre apotek.
En brittisk herre konstaterar muntert att det är ”quiet a museum”. Stig och Elisabeth Hertze känner igen flera av föremålen från sin barndom.
– Bedrövligt! Det måste vara ett tecken på att man är gammal, säger Stig med ett snett leende.
På den här resan är varje rälsmeter en bit historia, ett eget kapitel i den engelske kolonialherren Cecil Rhodes dröm om en järnväg från ”Cape to Cairo”.
Efter drygt 100 mil gör vi resans andra stopp när vi stånkar in på den vackra, viktorianska stationen i Kimberley – diamantstaden. Här, om någonstans, har Cecil Rhodes skapat historia när han grundade De Beers, företaget som än i dag dominerar världens diamanthandel. Stadens största attraktion är ”The big hole”, ett 215 meter djupt hål där man grävt fram diamanter motsvarande 14 miljoner karat. Några av dem ser vi glimra i diamantmuseet intill.
Samma natt upplever vi en helt annan form av glitter, när vi avrundar hummermiddagen med att dricka sydafrikansk brandy på verandan. Ovanför oss lyser den mest stjärnklara himmel man kan tänka sig. Tåget har stannat, i väntan på ett mötande systertåg. Eller bara för att vi ska få njuta av himlen under andäktig tystnad.
Några timmar senare stiger jag upp strax före solen. Känslan av att vara den sista överlevande i en Agatha Christie-deckare är påtaglig. Endast antiloperna är vakna. Solen masar sig upp över ett flackt, beigt och torrt landskap.
Vid frukosten en stund senare blandas dofter av nyduschat och nybakat. På buffébordet trängs skinkor, dessertostar och kaktusfrukter om utrymmet. Däremellan ilar servitörer med eggs benedict och laxomeletter och ljumma muffins.
Det är nu man vågar påstå att förväntningarna har infriats, även om man – som Kent Magnusson och Elisabeth Andersson – klev på med höga sådana.
– Vi har gjort den här resan många gånger i fantasin innan vi åkte hit. Men servicen kan man inte föreställa sig.
Det är onekligen servicen som imponerar mest. Var man går och står har man en servitör bredvid sig som undrar vad man vill dricka.
Lämna en smutsig strumpa på kupégolvet och du hittar den snart prydligt hopvikt på en hylla i garderoben. Snyt dig och du hinner knappt lämna badrummet innan någon har vikt en ny trekant på toapappret. Mest paff blev han som råkade slå sönder en lampett i hytten och gick ut för att meddela personalen, varpå han återvände och fann en ny, hel lampett på plats.
Finns det verkligen inget att klaga på?
Jo. Rovos får inte pris för världens bästa krängningshämmare. Det gnisslar och rycker, inte sällan så kraftigt att man önskar att man hade haft armbågsskydd i de trånga korridorerna.
Hur det stapplande brittiska paret undkom såväl lårbenshalsolyckor i badrummet som att sätta eftermiddagsteet i halsen vet bara de själva.
Sista morgonen återvänder vi till det mindre glamourösa Sydafrika när vi susar förbi fabriker och perronger med män i blåställ i Johannesburgs utkanter.
Till sist tuffar vi in till världens kanske flottaste tågstation, Rovos Rails egen Capital Park. På den mosaikprydda perrongen tar vi farväl.
Mina kanadensiska kupégrannar hälsar att den minsta hytten var i minsta laget, Göteborgsparet Diener att de inte imponerades av utflykterna.
– Men tåget var en upplevelse. Uppskattar man bekvämlighet, viner och god mat kan man inte ha det bättre.
Men två dagar räcker, säger Hans Diener.
Stig och Elisabeth Hertze har aldrig blivit så bortskämda i hela sitt liv.
– Det var värt alla pengar.
Själv är jag bara besviken på en sak: att två dygn på tåg kunde passera så snabbt.